Jan "PiratJanne" Lindgren

Vill bara få säga tack till alla som gjorde min enkät och som har hjälpt till att sprida den. Ett tack utan en massa ironi och sarkasm den här gången.

Stort tack! Verkligen.

Pingat på Intressant.
Andra bloggar om: nätvänlighet, internet, kommunikation, näthat

För ett tag sedan så skrev Joshen ett väldigt bra inlägg om näthatet som ju som vi vet drabbar alla bloggare (och faktiskt alla som är ute på internet i mer än 5 minuter per vecka. Och för att ge exempel på det så ville Joshen att vi som har råkat illa ut skulle skriva vår berättelse så att andra kunde varnas och kanske slippa gå samma öde till mötes.Jag har själv råkat riktigt illa ut, men har innan det här inte haft modet eller orken att berätta om de hemskheter jag har råkat ut för.

Det här är min berättelse. Förhoppningsvis kan nån dra lärdom av den.

Jag hade under ett tag arbetat på mitt exjobb och hade kommit så pass långt att jag hade skrivit ihop en webbenkät. Den här enkäten är väldigt viktig för mitt arbete då det hänger på att jag får in många svar från folk för att kunna ha en analys och komma fram till en slutsats. För att få in svar så valde jag många olika spridningssätt – sätta upp lappar på stan, be familjen sprida det vidare till folk och… *tar ett djupt andetag* be om hjälp på internet.

Det sista skulle jag verkligen få ångra.

Jag skrev ihop en bloggpost om det på den här bloggen (där jag länkade till enkäten)och ungefär samtidigt som jag postade den här så twittrade jag om det (vilket tack vare en fin… plugin/whatever gjorde att det hamnade som statusrad på Facebook också). Och det var då mina problem började. Det var då jag verkligen märkte av näthatet.

Jag fick en massa meddelanden från folk – folk jag kände väl, men även folk som jag aldrig hade träffat AFK utan bara kände online och ett antal människor hörde av sig som jag aldrig hade haft kontakt med innan. Och alla var de fyllda av samma berättelse om näthat.

*tar ett djupt andetag*

Alla som tog kontakt med mig gjorde det för att berätta att de hade gjort enkäten och i många fall att de hade spritt den här vidare! Så otroligt djupt går näthatet i det här landet att totala främlingar tog sig tid att gör min enkät och även sprida den vidare. Det var verkligen helt otroligt! Näthatet var så pass utspritt att mindre än 24h senare så hade jag fått över 200 svar på enkäten och allt jag hade gjort var att blogga och twittra om det.

Folk gjorde enkäten, folk spred den vidare till familj och till sina vänner… Jag vet att jag upprepar mig, men det var verkligen helt otroligt. Jag blev verkligen helt överraskad över den respons jag fick på mitt blogginlägg och min twittring.

Jag hoppas med denna berättelse kunna informera folk om vilka faror som finns på nätet så de är förberedda.

Pingat på Intressant.
Andra bloggar om: nätvänlighet, internet, kommunikation, näthat

Eller Japan – del 3. Det här är vad som händer när man sitter och skriver bloggposter mitt i natten, man glömmer bort det viktigaste. Jag kan iofs skylla det på att just den här passar inte in i nån av de andra två och behöver en separat post, men ändå…

GaijinSmash är namnet på en blogg skriven av Azrael. Om det jag skriver här är tillräckligt intressant för att du ska läsa den så föreslår jag att du går till hans arkiv och börjar med den första posten: ”My kids are perverted”

Azrael är en amerikan som flyttar till Japan för att lära ut engelska till högstadieelever i ett program som heter JET. Den bilden som målas upp i vanliga media av Japan är sann till en viss del, men det finns många aspekter som aldrig kommer fram. I bloggandet från Az så får man ta del av en annan sida av den japanska kulturen – en sida som sällan (om inte aldrig) annars kommer fram.

Namnet på bloggen kommer från en förmåga som ”alla” västerlänningar som är i Japan tydligen har och det är att bara köra över japaner. Det började med Matthew Perry 1853 och ska ha fortsatt sen dess. Västerlänningar i Japan har många andra förmågor och två av de som Az har är Dodgedick Sense™ och Kancho Sense™ (beskrivning av kancho) som han nästan dagligen får användning för.

Det är en väldigt fascinerande blogg att läsa och det är skrämmande att se hur han anpassar sig till nästan dagliga angrepp på hans underliv av 12-15:åriga pojkar så till den milda grad att han i en postning skriver:

Watson then did something… well, I can’t call it surprising, but I certainly wasn’t expecting it. He tried to grab this Japanese teacher’s dick. I always figured Watson was so determined to grab mine because I’m a big black guy, and Japan perpetuates the stereotype. I sort of assumed that Watson didn’t have any interest in his own countrymen’s dicks, but apparently I was absolutely wrong. I no longer felt special. Then I realized I was disappointed because a 15-year old Japanese boy isn’t grabbing my dick exclusively, and let me tell you, 70+ showers later I still feel dirty. What is this country doing to me?

Bloggen handlar givetvis inte bara om det, utan även om annat (bland annat 12-åringar på hästkapplöpningabanor) och sen några år tillbaka så är han inte längre engelska lärare. Sen han slutade som det så behandlar bloggen hans olika arbeten i Japan, erfarenheterna av att ha en japansk flickvän i japan och många andra kulturella skillnader mellan USA och Japan. Just nu listar han de sämsta TV-programmen i Japan (och förklarar hur dålig japansk TV egentligen är). Men det var bloggposterna om hans tid som lärare som fångade mig.

Jag känner att jag behöver varna folk i att Az inte alltid är så PK, men det är väldigt underhållande läsning och ger en helt annan inblick i den japanska kulturen – i alla fall så som den rör utlänningar.

Och mitt i allt det galna och hysteriskt tragikomiska posterna så kommer det några riktigt rörande poster.

Som den om Moeko och hennes uggla:

I sat at my desk holding the owl, and my eyes filled with tears. I felt any darkness looming over my heart starting to dissipate. I couldn’t even think about my ex-girlfriend’s treachery. All I could do was look at this owl – this amazing little owl – and choke back tears. For once, someone’s kindness, someone’s sacrifice, had not been wasted.

Eller den som handlar om Natsumi och Yuki:

I didn’t realize it at the time, but me bringing back souvenirs to Natsumi and Yuki was my way of telling them, ”You’re more than just a name and a number, a seat in a class, another kid in a uniform. You’re an individual, and I see you.” In return, Natsumi and Yuki validated my existence, showed me that I’m more than the guy who comes to their school every few weeks and teaches them English.

Och en av de intressantaste – hur de i skolan handskas med ett dödsfall:

I asked some Japanese friends about this later, and they said it was just the Japanese way of dealing with death. Life goes on. The victim wouldn’t have wanted them to be sad all day over his death. They find comfort in returning to their everyday lives. It doesn’t mean that the boy is forgotten, far from it. It’s more like, a respect of the life he lead, by continuing to lead it. Much like many other aspects of this country, it was something I had a hard time understanding…but this time I got the feeling I didn’t really need to understand it.

Det är en blogg som läses på eget bevåg och jag varnar för att läsa den på jobbet eller när du äter/dricker – jag skrattade så jag grät när jag läste de flesta av hans poster första gången. Det är en intressant blandning av humor, tragedi och djupa poster som blir en bra mix för underhållande läsning. En blogg jag varmt rekommenderar.

Då var det dags att för den andra delen och den här handlar inte om vad man kan titta på utan vad (och var) man kan äta.

Folk som bor i Stockholm och är lite japanintresserade känner nog redan till Japanska Torget och Japanska Shop – jag är oerhört road över att de ligger snett emot varandra på samma gata och det precis i närheten ligger en japansk resebyrå också.

Men om man är lat eller bara inte har tid så är det där med att laga japansk mat hemma inte nåt man gör varje dag, så då får man ta och besöka restauranger.

En av de bästa restaurangerna jag vet i Stockholm är Shogun som ligger i Gamla Stan. Vi var där på julbord i vintras (och gjorde en miss och trodde förrättsbuffén var allt – när vi hade ätit färdigt kom huvudrätten in…) och har ätit där ett flertal gånger både före och efter det. De har väldigt god mat och bra take away sushi till rimliga priser.

Murasaki är en annan bra restaurang med en bottenvåning med sushi och en övervåning med annan japansk mat. Maten är god och servicen är överlag bra, även om vi sist hade… vissa problem med att få betala.

Akki är i dagsläget ett av de bättre sushiställena i Stockholm, men när vi gick förbi häromdan så var det stängt och folk arbetade där inne. Förhoppningsvis bara en renovering under sommaren. Deras sushi är inte som den mesta andra sushi man köper – de kör med lite annorlunda bitar och det kan vara en trevlig variation även om smaken blir lite speciell ibland.

Men det som inspirerade till den här posten (och den innan) var det som jag hittade i maj när jag upptäckte Bageri & konditori Löjtnanten (som bloggar både på svenska och japanska). Det visar sig nämligen att en gång i månaden så bakar Löjtnanten japanskt bröd. Exakt vilket bröd som bakas beror på från månad till månad, men tidigare har det bakats t.ex.  anpan, cream-pan (bröd med vaniljkräm), matcha roll och mina två favoriter yakisoba pan (förvånansvärt gott!) och melon pan (bröd med kakdeg…).

Med den upptäckten så finns det mesta i japansk matväg (som jag är intresserad av) att få tag på här i Stockholm. Jag saknar dock fortfarande ett ställe som lagar till (så jag slipper) Okonomiyaki. Det sorgliga är att jag vet att det fanns ett ställe på söder som gjorde Okonomiyaki, men jag hann inte dit innan de stängde ner. Förhoppningsvis öppnar nåt sånt ställe upp igen – om du upptäcker nåt sånt så hör gärna av dig.

Jag har ända sen jag var liten haft ett intresse/fascination av Japan – allt ifrån språk, till kultur, traditioner… you name it. För några år sen lyckades jag komma iväg på en semester dit och det var verkligen en upplevelse. Så mycket som är så väldigt annorlunda från allt här i västvärlden. Det här har så klart påverkat mina medievanor här hemma och jag tänkte inleda med att lyfta fram några bra animes som jag verkligen gillar (jag läser inte så mycket manga, är för upptagen med att läsa annat).

Trigun

Det här är nog den första animen som jag verkligen kom i kontakt med. Innan dess hade jag sett lite avsnitt här och där av en del andra animes, men det här var den första serien där jag såg hela. Serien kretsar kring Vash och de två försäkringsagenter som försöker minimera den skada han ställer till med i varje avsnitt (nåt som är riktigt svårt). För mer information – klicka på länkarna.

Death Note

Det här är en väldigt ny serie och… satan va bra den är. Det finns dödsgudar och en av dem släpper ner sin bok (death note) till människorna för att han är uttråkad. Boken gör det möjligt att döda folk genom att skriva deras namn i den och personen som får tag på den påbörjar snart en kampanj för att få bort alla kriminella i hela världen. En väldigt psykologisk serie som dessutom har fått flera ”live” (alltså skådespelare och inte tecknat) filmer som spinn-offs. Mycket sevärd, men då rekommenderar jag serien istället för filmerna – de har fått skära lite för mycket för att få plats i filmerna.

Get Backers

Serien handlar om två personer (Ginji och Ban) som driver en firma som… hämtar tillbaka saker. Alla i serien har speciella förmågor och galenskaper uppstår. Serien har en av de coolaste ”bad guys” jag har sett i Akabane som inte bryr sig om du står ivägen mellan honom och hans mål. Då är det ditt problem. Och han tar jobb för att de är kul…

Fullmetal Alchemist

Den här serien har jag inte sett hela än (men det kommer), men jag minns att jag tyckte den var väldigt, väldigt bra. Man får följa två bröder (Ed och Al) i jakten på ”De vises sten” för att återställa deras kroppar. Efter en olycka för några år sen saknar Ed en arm och ett ben och Al… eh… Al ”lever” som en rustning.

Yakitate Japan

Yakitate Japan är en galen, galen serie. Det är en serie som är en ”serious, biographical ballad” om Azuma Kazuma som tycker att det finns engelsk, franskt och tysk bröd men inte nåt japanskt bröd och därför ska skapa det. Själva titeln är en ordvits och betyder Nybakat Japansk bröd och serien är fylld med ordvitsar (ofta ganska dåliga). Serien är en parodi på all fight-anime som finns. I sån anime (Dragonball Z t.ex.) så slåss man i varje avsnitt med olika speciella förmågor. I Yakitate Japan så ”slåss” folk genom att baka bäst bröd och ja, de har speciella förmågor för att baka bröd. Man får också veta att alla grundskoleelever i Frankrike är experter på att baka bröd, att man i Österrike kan göra sylt/marmelad när man går i förskolan och för att bli en riktigt bra bagare så måste man kunna lyfta (och krossa) stora cementblock med sina bara händer… Och så bryter serien den fjärde väggen ganska ofta (genom att t.ex. säga att nåt är så simpelt att till och med en animetecknare skulle klara av det…) vilket alltid är ett stort plus för mig.



Nu kommer vi bort från animes och rör oss in på de två sista serierna som är ”live” serier. Egentligen är de nåt som japanerna kallar för dorama - vanligtvis en kortare serie på runt 10-12 avsnitt om 40 minuter. Det finns andra varianter, men det är inte de som jag bryr mig om.

Great Teacher Onizuka

En före detta gängmedlem lyckas på konstigt sätt bli lärare i en skola – en skola som har stora problem med speciellt en klass. De har på kort tid skrämt iväg flera lärare, men får nu nåt lite svårare. Onizuka är väldigt speciell och har speciella lösningar på de problem han stöter på (som att slå sönder en vägg med en slägga…).

Odoru Daisōsasen

En serie som handlar om en vanlig patrullerande polis som lyckas klara ett prov och blir en utredare och upptäcker… byråkrati. Polisserier brukar handla om biljakter och aktion, men den här handlar om hur byråkratisk den japanska polisen är. I första avsnittet ska han och hans kollega till en mordscen och behöver en bil. Aoshima (som han heter) vill låna en och får veta att han behöver fylla i ett långt formulär i tre exemplar får att få tillgång till bilen. När han förklarar att det är en nödsituation så får han veta att han skulle sagt det direkt och får då ett aningen kortare formulär som han bara behöver fylla i två exemplar av…

Den senaste tiden har jag lagt ner mycket arbete på mitt examensarbete och börjar närma mig ett slutmål.

Som del av det exjobbet så har jag satt ihop en enkät som jag skulle behöva att så många som möjligt svarade på. Därför tänkte jag be om er hjälp.

Kan ni ta 5-10 minuter att svara på frågorna och dessutom sprida länken vidare? Om ni inte vill sitta med hela länken så sprid www.mindns.nu istället.

Den här enkäten behöver nå så många som det bara är möjligt och även folk som vanligtvis inte läser bloggar. Så sprid gärna till familj och vänner som inte hänger på bloggar. Det skulle betyda mycket för mig.

Precis som Mab så har jag skrivkramp om veckan i Almedalen så jag tänkte ta och outa Knappnytt lite istället.

Knappnytt

Jag fick härom veckan ett tackkort via snigelposten från just Knappnytt. Mycket uppskattat och jag vill själv få tacka knappnytt som svar. Det har varit år av underhållande program. Hoppas ni fortsätter vara roliga.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om knappnytt, humor