För ungefär två månader sen så skrev jag en bloggpost som hette ”Staten är alltid god” där jag listade en del saker som just den svenska staten hade gjort genom åren i ett försök att visa på att man inte ska ha en blind tilltro till staten – inte ens den svenska staten.

I en av kommentarerna så påpekade Dennis att jag hade glömt att skriva om de läger som byggdes i Norrland utifall Tyskland skulle vinna andra världskriget och det länkades till en PDF av boken ”Sverige: Sluten anstalt”.

Jag hade fullt upp just då och hade inte tid att kolla vidare i det, men någon månad senare vara jag inne i en Pocket Shop och såg en bok som heter ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga” och blev så klart nyfiken. Jag köpte den (jag vet, jag är en usel tapir ) och har precis haft tid att läsa färdigt den.

Det är en väldigt intressant bok som jag rekommenderar att folk plockar upp och läser (du kan alltid få låna av mig) och skildrar åren runt andra världskriget här i Sverige. Jag har tänkt plocka ut en del stycken från den för att visa just varför man inte alltid ska lita på staten och hur den svenska staten misslyckades ganska grovt. Wikipedia har skrivit lite om det, men uppgifterna på wikipedia och uppgifterna i boken skiljer sig åt ganska så mycket faktiskt och boken har drösvis med hänvisningar så jag vet vilken jag föredrar att tro på.

Innan jag går vidare så vill jag dock lyfta fram tre saker:

1) När vi pratar om ”koncentrationsläger” så tänker nog de flesta på läger där man inte bara spärrade in folk utan där man med flit hade ihjäl folk. Sådana var inte de svenska lägren och ett namn som ger mer korrekta bilder är kanske interneringsläger, arbetsläger eller politiska läger.

2) De läger som upprättades skilde sig åt ganska kraftigt i omfattning, hur länge de var verksamma, vilka som satt där och varför. Att på en bloggpost beskriva alla lägren på ett korrekt sätt går inte och det är heller inte det som är meningen med den här posten.

3) Vissa av motiven bakom lägren är för mig helt förståeliga – som när man i slutet av kriget tog och placerade tyska desertörer i läger medan man utredde om de t.ex. verkligen var vanliga soldater eller om de var krigsförbrytare som försökte undgå straff. Men det fanns dock många andra motiv till flera av de läger som fanns.

Sådär. Med det sagt så tänkte jag börja prata lite om lägren som upprättades i Sverige.

Koncentrationsläger i Sverige

Under åren 1940 till 1948 hade Sverige totalt sätt 14 olika läger av olika slag som sammanlagt kom att hålla tusentals människor inspärrade. Under de första åren så var lägren hårdare än vad de blev mot slutet och från början var det mest antinazister och kommunister som satt inspärrade. Efter 42-43 nån gång så byttes detta ut och det blev i huvudsak antikommunister och nazister som blev inlåsta. Gissa varför… du får tre gissningar.

I vissa fall var det kriminella som sattes där, men i de flesta fall så hade de som satt i lägren inte begått nåt brott. Och oavsett vilket så var det i princip aldrig nån dom efter en rättegång som låg till grund för inspärrningen utan det var helt enkelt tjänstemannabeslut gjorda av tjänstemän vid Utlänningsnämnden som låg till grund för inspärrningarna som för det mesta var helt godtyckliga. Dessutom var inspärrningarna alltid på obestämd tid och de fick heller inte veta varför de hade spärrats in.

Jag ska här ge flera exempel på vad som kunde ligga till grund för att nån sattes i ett läger.

För myndigheterna i Beredskapssverige räckte det med att han var en utländsk flykting som uttryckt sympati för kommunismen för att klassa honom som en allvarlig säkerhetsrisk. […] Den 17 juni 1940 […] beslutade Socialstyrelsen att korvgubben skulle interneras på obestämd tid i Långmora, […] Varken korvgubben från Helsingborg eller någon annan som placerades där fick veta vad de anklagades för och de hade ingen möjlighet att överklaga.

Två år senare satt han fortfarande inspärrad och polisen avrådde bestämt Socialstyrelsen från att släppa honom fri. Polischefen (landsfogden) i Malmöhus län betecknade honom som en ”sluten och lömsk” person som enbart umgåtts med kommunister och även om det inte gick att bevisa att han bedrivit kommunistisk propaganda […] var risken stor att han skulle ”fortsätta med dylik underjordisk verksamhet”.

Ett annat exempel är:

Den tysk-judiske flyktingen Adam påstods ha ”väckt misstänksamhet” genom att åka omkring på motorcykel i Kristianstadstrakten. Dessutom hade han lovat att skaffa den kommunistiska tidningen Die Welt till två personer i Skåne, sades det.

Trots att det handlade om över två år gamla rykten var Socialstyrelsen obeveklig. Adam spärrades in i Långmora som en säkerhetsrisk den 10 september 1942.

Ytterligare ett annat är:

Herz, som var född i Chemnitz i Tyskland, var varken jude eller kommunist, men däremot uttalad pacifist […]

Efter en kort sejour i Österrike flydde han 1934 till Sverige och började arbeta med folkbildning och flyktingar på Birkagårdens folkhögskola. I mars 1940 hämtades han utan förvarning av polisen i sin bostad på folkhögskolan och fördes till Smedsbo, av allt att döma för att han hade spridit ”pacifistisk propaganda”; att öppet förespråka vapenvägran var inte gångbart hos svenska myndigheter under beredskapsåren. Det tog flera veckor innan man på folkhögskolan på omvägar fick reda på vad som hade hänt honom.

Är det bara jag som gör kopplingar till ”terrorist speach” och ”terroristpropaganda” när man läser det här? Hur det helt enkelt räcker att man pratar om något för att man ska kunna spärras in på obestämd tid?

Boken är full med exempel på folk som har spärrats in på lösa grunder på obestämd tid så jag ska inte dra upp fler specifika exempel på varför folk låstes in, men jag återkommer till det senare.

Lägren varierade i hur hårde regler de hade och vilken bevakning de hade, men alla byggdes långt bort från befolkningscentrum så att information om lägren inte skulle ha så lätt att nå ut till folk och alla hade vakter som höll ordningen. Ett av de hårdast disciplinerade lägren var det som heter Rengsjölägret och jag tänker nu citera boken igen

Nattliga visitationer genomfördes en gång i timmen efter en rymning i juli 1944. Visitationerna skedde antingen genom att konstaplarna lyste internerna i ansiktet med ficklampor eller genom att belysningen i hela logementet tändes, vilket naturligtvis spädde på irritationen mot lägerpersonalen. Internerna sattes vidare i hårt kroppsarbete, bland annat stenbrytning.

Så inte nog med att man spärrades in på lösa grunder, på obestämd tid, utan rättegång och utan möjlighet att överklaga. På dagtid arbetade man hårt och på natten så kunde man bli väckt en gång i timmen – inte undra på att många fick psykiska problem av vistelsen i lägret.

Nu var det här visserligen det hårdaste lägret och några månader senare samma år så drogs de nattliga visitationerna ner för att bara lite senare helt avskaffas. Men det var ändå många interner som drog på sig psykiska problem av vistelsen (speciellt de som sattes i läger efter att ha flytt från tyska koncentrationsläger) och vad tror ni hände med de som fick psykiska problem av lägervistelsen?

De sattes så klart i ett annat läger för de som hade psykiska problem! *bomtisch*

Läger för kvinnor

Det fanns även mot slutet ett speciellt läger för kvinnor och såhär skriver boken om det

Utländska kvinnor skulle alltså utan rättslig prövning spärras in i läger på obestämd tid om de kunde misstänkas ha haft ”samröre” med framför allt tyska soldater, eller om de klassades som ”arbetsovilliga” eller ”lösaktiga”.

Vidare står det

Även om de exakta orsakerna alltså sällan framgår i dokumenten tycks det i många fall underförstått ha handlat om att dessa kvinnor påstods vara ”övererotiska”.

Boken skriver också:

I norskan E.N.:s akt heter det bland annat: ”Rymt flera gånger och legat med karlar. I högsta grad fräck och ful i munnen, sjöng oanständiga visor, särskilt frestande för vakterna.”

Och i sammanfattningen om lägret står det

I Tjörnarps lägerarkiv beskrivs de kvinnliga internerna som ”lösaktiga” och ”karltokiga”, vilket visar att lägrets existens troligen hade lika mycket med sexualpolitik att göra.

Sandlerkommissionen, en spion och ett hemligt läger

Det hjälper inte heller när det visar sig att en av de som hade mest inflytande i vilka som fick skickas till dessa läger under vintern 44-45 visade sig vara en spion för Tyskland. När detta kom fram så blev allmänheten upprörd och mer information om lägren kom fram. Det startades en kommission som skulle utreda detta som kom att heta Sandlerkommissionen. Om den utredningens resultat skriver boken mycket, men jag tänkte plocka ut en specifik del:

Inte heller bidrog Sandlerkommissionen till att kasta ljus över de gåtfulla omständigheterna kring ett annat av lägren, det så kallade Ingelslägret vid Svarttjärn, som var i drift fram till september 1945. De första två-tre åren av lägrets existens är ännu idag höljda i dunkel, eftersom de första dokumenten i lägrets arkiv är daterade på senvåren 1945, trots att flera lokala källor omvittnar att lägret upprättades redan 1942.

Varför är då detta material borta? Vem har sett till att arkivhandlingarna från 1942 till 1945 gallrats ut från lägerarkivet, och framför allt varför?

Det är bra frågor som boken tyvärr inte svarar på, men även utan dessa svar så ger boken en otrolig inblick i vad som försiggick i Sverige under andra världskriget som man aldrig annars hör talas om.

Den visar med all tydlighet att vi i Sverige redan har haft ett system där rättssäkerhet och devisen om att man är oskyldig till motsatsen har bevisats inte existerade. Vi har i Sverige för inte allt för länge sen haft läger där vi har spärrat in människor på lösa eller ickeexisterande grunder helt enkelt för att staten tyckte det var en bra idé.

Nu gäller det att vi ser till att det inte händer igen.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politiker, riksdag, regering, människor, misstag, dubbelmoral, nazityskland, koncentrationsläger, mörkläggning, historia, svensk högfärd