Jan "PiratJanne" Lindgren

Hon hör hur Blaze hostar till vid det sista och Jake höjer på ögonbrynet. Evan har varit med om det förr och reagerar inte medan Mr Johnsson ser mindre road ut. Han är tyst ett bra tag – tillräckligt för att Echo ska börja undra om hon har gått för långt innan han långsamt nickar. ”Vi har en deal. Ge mig ett konto att överföra pengarna till” säger han. ”När ni har verifierat pengarna så kan jag börja förklara uppdraget.”

En snabb konferens via deras comlink gör att de kommer fram till att Evan ska ta hand om förskottet och han plockar fram ett lämpligt nummer som Mr Johnsson överför pengarna till. Evan nickar och Mr Johnsson börjar prata igen.

”Som ni kan se på era displayer så kommer här informationen. Den första måltavlan är Tacoma News. De har en egen byggnad i sydvästra Tacoma – ni kan se den exakta adressen i informationen. De har två olika datorsystem, ett som är kopplat mot Matrisen och ett som är offline. Vi är inte säkra, men vi misstänker att den eftersökta informationen finns i systemet som är offline. Jag bryr mig inte om hur, men all information i offlinesystemet behöver förstöras och det ska se ut som en olycka. Dock spelar det ingen roll om det blir några fataliteter – det är upp till er. Ni kan se på kartan över byggnaden att systemet som är offline finns i mitten av byggnaden.” Han tar en paus och tar några klunkar vatten ”Några frågor om mål ett?”

När ingen frågar nåt så fortsätter han ”Mål två är lokal spelhåla. Den ligger också i sydvästra Tacoma även om de inte ligger precis i närheten. Här behöver det inte se ut som en olycka och informationen finns i ett system som också är offline och som ligger längst in i lokalen. Den här spelhålan har en del bevakning i form av muskler och en onsite magiker” Här tittar han på Blaze ”men jag litar på att det inte kommer att vara ett problem för er. För att göra det hela enkelt så vill jag att ni tar all information som finns på systemet och sen antingen förstör systemet eller raderar datan. Jag har även blivit informerad att om ni väljer att förstöra spelhålan efter att ni har fått tag på datan utgår en bonus på 10 000 NuYen per person. Några frågor?”

Han hinner knappt ställa frågan innan Evan frågar ”Vem är det egentligen som äger spelhålan?” och får ganska snart svaret ”Det är en privatperson vid namn Johnny Oatley – han äger ett antal spelhålor i Tacoma. Några fler frågor?” När ingen av de fyra har sagt nåt på ett tag så reser Mr Johnsson på sig och medan han rör sig mot dörren så säger han ”I informationen jag gav er finns ett kontaktnummer som ni kan nå mig på. Ring när ni är klara så bestämmer vi en tid och plats för överlämnandet av informationen och det sista av er betalning.” När han är framme vid dörren stannar han upp. ”Jag har hyrt det här rummet fram tills midnatt. Ni kan stanna här så pass länge och planera ert jobb.” Sen går han och livvakten ut genom dörren.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

När klockan är kvart i åtta så har de säkerställt att allt är som det ska och de sätter sig ner och njuter bägge två av showen, även om de håller ett öga runtomkring. När klockan blir fem i åtta reser de sig och går fram till bartendern och meddelar att de ska träffa en Mr Johnsson. Bartendern, en medelålders vit man med begynnande flint pekar buttert mot en dörr som bredvid sig har ännu ett troll som lutar sig mot väggen, men som ändå uppenbart står vakt.

När de kommer fram till dörren så är han på väg att blocka dem ända tills Echo säger att de ska träffa Mr Johnsson – då kliver han åt sidan och släpper förbi dem.

Dörren öppnas till ett halvstort rum som i mitten har ett ovalt bord och omkring tio enklare stolar. På mitten av bordet står vad både Echo och Evan känner igen som en white noise generator – en liten maskin som gör det i princip omöjligt att tjuvlyssna på samtal som pågår i rummet. På andra sidan av rummet sitter en lätt överviktig, vit, medelålders man med svart bakåtslickat hår. Echo känner igen kostymen som en av de nyare och dyrare från NeoNET och snett bakom honom står vad som uppenbarligen är en livvakt. Mycket billigare kostym, yngre, längre med tydliga muskler och ryckiga reflexer.

”Välkomna.” Säger den sittande mannen och fortsätter ”Vänligen slå er ner, vi väntar på två personer till och när de är här så kan vi börja berätta vad detta gäller.”

Evan och Echo slår sig ner på varsin sida av bordet mitt emot varandra två stolar från Mr Johnsson som om det var uttalat, men utan att de har sagt nåt till varandra. Efter några minuter så öppnas dörren igen och in kliver en alv med rakad skalle och lysande tatueringar på högra delen av skallen och halsen. Han har en rock i syntetläder på sig som ser ganska sliten ut. Mr Johnsson upprepar sin hälsning och uppmanar alven att slå sig ner, vilket han också gör utan att säga ett ord.

Det dröjer inte länge förrän dörren öppnas återigen och in kliver en asiat på run 180 centimeter med kort hår och kraftigt hakparti. När han har stängt dörren bakom sig så reser sig Mr Johnsson upp och säger ”Välkomna alla. Jag har satt upp ett privat nätverk i det här rummet så ni kan presentera er för varandra medan jag berättar lite om vad uppdraget kommer att gå ut på.”

Han slår sig ner i stolen igen innan han fortsätter. ”Det här jobbet består av två olika delar. Del ett att förstöra information som finns på en given plats innan klockan fyra inatt och det ska se ut som en olycka. Del två är att återta information från en annan plats och se till så att ingen information lämnas kvar. Del två behöver ske efter del ett och inte senare än en timme efteråt. På del två finns inget krav på en olycka och bägge delarna ligger inom samma del av Seattle. För detta är min chef villig att betala er 50 000 NuYen i företagspengar – pengarna betalas ut till er vid leverans av informationen.”

Medan Mr Johnsson har pratat så har de fyra deltagarna introducerat sig för varandra och Echo har fått veta att den asiatiske mannen är Jake medan alven med tatueringarna kallar sig för Blaze. Som vanligt så har Evan introducerat sig som Iceman – det är han streetname som han använder sig av när de går på runs. Echo är antagligen den enda som känner till det som ska vara hans riktiga namn (vilket hon inte är helt säker på).

När Mr Johnsson nämner betalningen så tittar Echo på Evan och skickar honom ett kort meddelande ”50k! Vad fan har du dragit mig in i?!” Blaze och Jake nickar bar som om de håller med, men Echo fattar efter en snabb blick på Evan ett beslut.

Hon ställer sig upp och blänger på Mr Johnsson innan hon ilsket häver ur sig ”Sluta för fan att försöka lura oss! Du vet mycket väl att en del av betalningen ska betalas ut när vi accepterar uppdraget med resten vid leverans. Om du inte slutar försöka lura oss så sticker både jag och Iceman härifrån.” Hon kan se hur han är på väg att säga nåt, men innan han hinner så fortsätter hon med ”Och vi tänker för i helvete inte godkänna 50 000 i företagspengar! Alla vet att företagspengar är mindre värda än vanliga jävla pengar och dessutom kommer ditt skitföretag att kunna hålla koll på vad vi köper eller ifall vi växlar in det mot riktiga pengar. Vi ska ha 50k i riktiga pengar och 20k ska betalas ut när vi accepterar uppdraget och resten vid leverans!” Det sista nästan skriker hon ut innan hon med en ljudlig duns slår sig ner i stolen igen.

Så snart hon har satt sig ner så ser hon på näthinnan hur Evan ger tummen upp och det gör Blaze också, även om han säger att hon tog i för mycket. Jake sitter tyst och tittar på.

Mr Johnsson tittar kallt på henne och svarar med samma tonfall som innan ”Jag förstår att om ni inte vill ha företagspengar, men i så fall så kan ni knappast räkna med 50 000. Jag föreslår istället 30 000 i ”riktiga pengar” och att ni då får 10 000 när ni tackar ja.”

Echo har knappt lugnat sig från det förra erbjudandet och även om det här också är ett riktigt bra erbjudande så tänker hon inte låta chansen gå förlorad. Hon höjer rösten igen och utbrister ”Hah! Så fan heller! Ni behöver ha det här jobbet gjort inatt, det betyder att ni inte har särskilt mycket tid över – ni behöver att vi tar det här uppdraget för om vi bara skiter i det och går ut genom dörren så är ni fan körda. Så dealen blir 40k med 15k up front. Om du ens föreslår nåt mindre så kan du ta och knulla dig själv!”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

När hon hade sovit klart och gick upp så var Evan redan uppe och satt ute på Matrisen igen. Hon tog och plockade fram en lämplig rustning att ha på sig till mötet – som så många gånger förut så fick det bli hennes väldigt åtsittande Zoé Second Skin. En rustning som verkligen smet åt och som dessutom var genomskinlig. Helt enkelt en rustning som var perfekt att ha under ens vanliga kläder. Hon tog fram sin Light Pistol  – en SA Puzzler som hon bröt ner i flera olika komponenter. Hon hade köpt den just eftersom den gick att plocka isär till runt 20 olika delar som man kunde dölja som smycken eller liknande på sig. Hon hade betalat extra för att få den modifierad efter hennes egen stil, men det viktiga var att när den var isärplockad så gick den inte att upptäcka. Hon tog även fram en lite större pistol – en Ares Predator IV och ett axelhölster som hjälpte till att dölja den. Till bägge vapnen tog hon med sig ammunition också varav en del låg i vakuumförslutna plastpåsar så inte eventuella kemikaliesensorer skulle upptäcka dem. Hon tog inte med sig nåt närstridsvapen eftersom hon inte ägde nåt, vilket kom av att hon med sina phsyadförmågor inte kände att hon behövde nån.

När hon hade gjort sig klar så gick hon bort och petade på Evan som bröt sin fokus på Matrisen och tittade på henne (fast hon märkte att han fortfarande delvis var uppkopplad) ”Så. Är du äntligen klar nu” frågade han innan hon han säga nåt. ”Du tar alltid så lång tid på dig.” fortsatte han

Hon logg brett och svarade ”Men du kan ju inte förvänta dig att jag inte ska se så bra ut som möjligt. Oh! Jag måste ändra färg på håret!” slängde hon ur sig innan hon rusade in i badrummet och ställde sig framför spegeln. Hon tog och knappade lite på sin comlink och såg när hennes fiberoptiska hår ändrade färg från blont till blått med undertoner av rött innan hon gick ut och frågade Evan vad han tyckte. Som väntat fick hon ett ”Meh” till svar från honom.

De kollade så de hade med sig det sista som de behövde ha med och sen lämnade de lägenheten och gick till sina motorcyklar. Bägge två hade samma modell på sin båge – en Suzuki Mirage. Men där Evans båge såg ganska ny och fräsch ut så såg Echos betydligt mer sliten ut. Det hade dels att göra med att hon hade köpt sin begagnad, att byta ut det fiberoptiska håret var tredje till fjärde månad och att gå ut och festa och gå på konserter kostade pengar – för att inte tala om de som hon hade investerat i sina vapen, nåt som Evan som rigger och hacker inte behövde bry sig om på samma sätt. Men sen… sen var hon ju tvungen att erkänna att hon belastade sin båge lite mer än vad Evan gjorde. Han tog helt enkelt bättre hand om sin, nåt som hennes mekaniker Grace ofta påpekade. Det fick Echo att återigen fundera på hur det hade gått för Grace och kom på att ringa henne på väg till mötet.

Evan och Echo drog igång sina bågar och begav sig sen mot Fort Lewis. Namnet till trots så var det inte en militäranläggning de skulle till, utan en stadsdel av metroplexet Seattle som var döpt efter militäranläggningen som låg i området. Det innebar att strippklubben skulle vara full med militärer som hade kvällen ledigt och Echo funderade genast på om hon kanske kunde hitta nåt kul, men sen kom hon ihåg att de skulle dit på jobb och inte nöje.

Resan till Fort Lewis var ganska händelselös. När de körde genom Tacoma så hade de kunnat råka ut för motorcykelgänget Spikes – ett gäng som bestod av bara troll och som kunde vara problem om de var på dåligt humör. Men tack vare att Evan höll koll på Matrisen medan han körde så kunde de undvika det problemet. Det gjorde att Echo fick tid att ringa upp Grace och kolla läget. Det visade sig att natten inte hade gått riktigt lika bra för henne, då hennes ragg inte hade varit fullt så… begåvad som han hade skrutit om, men det hade varit helt okej i alla fall.

Echo och Evan kom fram till The Big ”O” utan några större problem och parkerade sina bågar i närheten. Innan de gick in så tog de båda en sväng runt området och kollade in layouten för att se bra flyktvägar och för att få en känsla av området. Den här gången gick det inte att komma undan reklamen eftersom de inte ville dra till sig uppmärksamhet genom att dölja sina comlinks, men som tur var så var det inte alls lika mycket reklam här som i t.ex. Downtown eller Bellevue – något som antagligen påverkades av närheten till militäranläggningen.

Medan Echo i huvudsak spanar in den fysiska omgivningen så tar Evan och kollar in läget på Matrisen – av precis samma anledning. När de är nöjda med hur det ser ut utanför stripklubben så är det dags att ge sig in. Efter en kort väntan i kön in så släpper de två stora och biffiga trollen som är dörrvakter in dem bägge in i ett mellanrum. Där kollas de efter vapen och Evans light pistol och Echos Ares Predator IV upptäcks. Eftersom de bägge har falskt ID med vapenlicens så blir vapnen inte konfiskerade utan de får bara lämna in dem och kan hämta ut dem när de lämnar klubben. Efter att ha fått kvitton på sina vapen kliver de in i själva klubben om är en stor och dunkel lokal med många olika shower som pågår samtidigt. Echo kan se många militärer på plats – efter hennes tid som rebell så känner hon lätt igen dem, även om de inte har uniformer på sig. Hon får en del uppmärksamhet av att hon är kvinna, men inte så farligt mycket, det är tydligen inte helt ovanligt att kvinnor kommer in och tittar även om det så klart är nästan bara män där.

Echo kan roat se hur det är första gången som Evan besöker en stripklubb eftersom han verkar ganska förlägen trots att det är dunkel belysning så tycker hon sig kunna se att han har rodnat lite. De går fram till bardisken och hon köper ut två öl, en till henne och en till Evan innan hon guidar dem bägge till ett bord där de slår sig ner och låtsas njuta av showen. I själva verket kör de samma rutin som utanför där Echo spanar in den fysiska lokalen medan Evan tar och kollar in Matrisen. Echo petar dock till Evan några gånger när han verkar bli distraherad av den nu nästan nakna blondinen som dansar framför ögonen på honom.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Joggingturen gick utan problem och en halvtimme senare var hon hemma igen. Eftersom hon hade varit ute och festat och haft sex under natten så tog hon inte i så mycket, men hon var ändå svettig när hon kom hem igen. Den här gången blev chocken att komma innanför dörren ännu värre eftersom Pesky uppenbarligen hade insett att hon skulle komma hem svettig och varm och nu hade sänkt temperaturen till under vad som var normalt – det blev helt enkelt iskallt att komma in i lägenheten igen. Hon muttrade för sig själv innan hon slängde sig in i duschen och tog och vande sig vid temperaturen. Efter att ha duschat så gick hon ut i vardagsrummet där Evan tydligen satt och väntade på henne.

”Medan du var ute så fick jag ett samtal. Det är från en kille som… jag har jobbat med honom innan några gånger. Han ville ha mig med på ett run och undrade också om jag kände nån som kunde slåss och sa att jag i så fall kunde ta med den runnern också. Så? Intresserad?” Innan hon han svara nåt så la han till. ”Det var tydligen ganska bråttom – det var ett möte ikväll vid åtta och han ville ha svar före klockan fem.”

”Hmm… hur väl känner du honom egentligen? Är han att lita på?” Frågade hon lite misstänksamt.

”Tja… på dom runs vi har varit på så har han skött sig bra, även om… han kan inte slåss. Jag menar inte att han inte är bra på det – han vet verkligen inte hur man gör. Men hans roll är snarare som face än nåt annat. Han är otroligt bra på att snacka. Riktigt grymt bra.”

Hon funderade lite innan hon svarade ”Tja… det vore inte fel med lite pengar och om du säger att man kan lita på honom så varför inte. Vi kan alltid dyka upp på mötet och se vad det gäller. Ring och säg att vi dyker upp.”

Hon hade knappt hunnit säga det förrän Evan nickade och uppenbarligen började ringa. Med tanke på att hon visste att han hade minst en comlink inopererad som cyberware så blev hon inte förvånad när han några sekunder senare sa till henne ”Vi ska träffas klockan åtta ikväll på ett ställe i Fort Lewis som heter The Big ”O” – vi ska fråga efter”

”Vänta – låt mig gissa” avbröt hon Evan med. ”En Mr Johnsson?” sa hon med ett flin på läpparna.

”Hur kunde du gissa det?” frågade han henne med skratt i rösten.

”Så… vad är det för ställe egentligen?”

”Jag vet att det inte är nåt som du är bra på, men om du tar det lite lugnt så håller jag på och kollar upp det på JackPoint medan vi pratar.” Hon kände hur hans kommentar om tålamod tog, men innan hon hann säga nåt till honom så började han prata igen. ”Sådär då. Hmm…” Hon kunde se att han blev lite röd och hann börja undra varför innan han fortsatte med ”Det är tydligen en… umm… stripklubb vi ska till. Och den ligger i centrala Fort Lewis och har tydligen många militärer som besöker den.”

Echo log och slogs av hur ung Evan egentligen var – inte mer än 20 år. Visserligen var hon inte så många år äldre själv, men han kunde ibland verka så… ung. ”Så. Då blir det första gången på en stripklubb då eller?” sa hon och innan han kunde börja protestera så fortsatte hon med ”En som inte bara finns på Matrisen alltså” och kunde se hur han blev lätt röd i ansiktet igen. Ibland var det bara för enkelt att få honom att rodna.

”Men då har vi lite tid på oss innan” sa han och låtsades inte om det hon precis hade sagt. ”Vi kan göra oss i ordning och åka dit tidigt och spana in stället.”

”Jag vet nog vad det är du vill spana in för nåt” sa hon snabbt och fick se honom bli ännu rödare.

”Eh… alltså… jag menade inte så… det… alltså… jag tänkte att vi skulle kolla in så det… så det inte var en setup eller nåt sånt.” förklarade han sig med.

”Jag trodde du litade på din kompis? Har han ett namn förresten och hur ser han ut?” frågade hon lätt road.

”Han… han kallas i alla fall för Jake, men det är nog inte hans riktiga namn. Och hur han ser ut… tja… det har sett olika ut varje gång jag har träffat honom.”

”Vad menar du?” frågade hon och det var uppenbart att hon avbröt honom.

”Joo… alltså… han har ju varit runt en och åtti lång, men i princip varje gång jag har träffat honom så har han haft ett annat utseende. Han har varit vit, svart, asiat… you name it. Fast alltid människa. Flera gånger så har han bytt utseende mitt under ett run och jag har inte kunnat se nån cyber eller så… så jag misstänker att han använder magi, men jag vet inte hur.”

”Huh… intressant. Väldigt intressant.” hon tog en paus och såg fundersam ut. ”Nåja, du har rätt i att vi borde vara där lite innan och… spana in… stället. Vi har ett antal timmar kvar så jag föreslår att vi bägge sover lite innan vi åker dit. Om det var så bråttom att träffas så lär det vara bråttom att sätta igång också och vi bägge två har sovit lite för lite inatt egentligen.” Hon började gå mitt sitt sovrum. ”Och när vi har sovit så gör vi oss i ordning och ta med dig lite vapen.”

Hon hann stänga dörren bakom sig innan hon hörde honom ropa ”Du vet mycket väl att jag klarar mig på tre timmars sömn per natt – och sluta bete dig som min morsa!”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Hon kom fram till huset, gick in och hälsade på Mrs Newton på andra våningen. Så klart så gick det inte att bara säga hej och gå vidare. Mrs Newton var tvungen att stanna upp och prata lite med Echo. Hon började med att prata om vädret, men gled ganska snabbt in på att hon minsann hade hört hur nån hade varit vaken hela natten i Echos lägenhet och att hon hade en väldigt bra huskur mot sömnlöshet och var det inte lite sent av Echo att komma hem nu? Hon måste ju faktiskt ta hand om sig själv och kan inte vara ute och ränna hur som helst.

Efter ett tags pratande med Mrs Newton så lyckas Echo ta sig loss och lyckades utan problem ta sig hem. Så snart hon kom innanför dörren till deras stora vindsvåning så kände hon att Pesky var i farten – det hade höjt temperaturen i lägenheten så man gick in i en vägg av värme när man kom innanför dörren. Det var antagligen irriterat på Evan, Echos inneboende, igen och ville jävlas. Hon hade pratat med Evan om att få bort AI:n från deras hemsystem, men de gånger som Evan hade försökt så hade det bara resulterat i att Pesky hade försvunnit ett litet tag och sen kommit tillbaka och varit förbannad – riktigt förbannad. Och det hade verkligen inte varit kul och då hade Evan ändå gjort sitt bästa för att hålla problemen nere. Så de hade vant sig vid att Pesky levde rövare med deras interna system.

Hon rörde sig ut i det enorma vardagsrummet, fördelen med att bo i en vindsvåning i Redmond, och där hittade hon Evan sittandes i soffan injackad till Matrisen som hon misstänkte – Pesky brukade bli irriterad när Evan var online för länge åt gången och det fick Echo att misstänka att Evan hade suttit uppe och hackat hela natten, som vanligt. Hon gick ut i det slitna köket och gjorde i ordning två koppar soycaf som hon tog med sig till soffan när hon slog sig ner bredvid Evan. Han reagerade så klart inte på det så hon tog och klippte till honom lite lätt i bakhuvudet med handflatan, vilket fick önskad reaktion. Han öppnade ögonen och tittade sig sömndrucket omkring innan han fick syn på Echo och kaffekoppen som hon höll fram.

”Ah, umm… tack?” sa han förvirrat innan han fortsatte med ”Skulle inte du komma hem förrän imorron?”. Echo log stort innan hon svarade med ”Det är mitt på dan på söndag – du har varit på Matrisen hela natten igen. Inte visste jag att virtuella bordeller kunde vara så roliga.” vilket genast fick Evan att rodna.

”Förresten. Du har varit online för länge igen. Pesky har blivit sur och höjt temperaturen till en bastu kan du göra nåt åt det? Och utan att göra honom förbannad, tack.”

”Eh… ja? Joo… det kan jag nog fixa.” Han tog en sipp av kaffet och verkade slappna av. ”Var konserten bra?”

”Oh ja, verkligen. Och det var sexet med snyggingen jag raggade upp också” sa Echo med ett stort leende på läpparna. När Evan som vanligt rodnade så kunde hon inte hålla sig utan skrattade högt. ”Du är så lätt ibland. Jag tänker byta om och sen ge mig ut på en joggingtur – jag behöver på springa av mig igår och inatt.” Hon började röra sig mot sitt sovrum ”Och glöm inte att sova lite nu – jag svär, ibland är du som ett barn som man måste ta hand om” sa hon skrattandes medan Evan protesterade.

Hon började byta om till sina träningskläder och kunde under tiden höra hur Evan hade rört sig ut i köket och gjorde nåt, antagligen mat till sig själv. ”Om du värmer nåt – kan du värma en portion till?” skrek hon ut till honom och fick en grymtning till svar. Hon grabbade tag i sin träningstop och gick tillbaka ut i vardagsrummet utan att ha tagit den på sig. Som väntat så stannade Evan upp när han såg henne och försökte att inte titta för uppenbart. Hon skrattade för sig själv medan hon krängde på sig topen på väg till vapenskåpet. Hon låste upp skåpet via sin comlink innan hon var framme och plockade fram sin kraftigt modifierade Cavalier Scout – den lättaste pistolen i hennes samling. Visserligen var den inte särskilt kraftig och det skulle krävas flera träffar för att ta ner ett troll, men det var bättre än ingenting. Och att bege sig ut och jogga i Redmond utan nåt vapen var inte att rekommendera – även om hon kunde ta hand om sig i närstrid. Om inte annat så gjorde vapnet att men slapp bråk.

Efter att ha plockat på sig pistolen så gav hon sig ut i köket där en nukad soyburgare väntade på henne medan Evan stod och åt en egen. ”Jag träffade Mrs Newton på vägen in, hon hade hört att du var uppe inatt igen och hade förslag på huskur ifall man har sömnproblem” sa hon till honom med ett litet leende.

”Du vet mycket väl att jag inte har ett sömnproblem och jag var heller inte inne på nån virtuell bordell – sånt behöver jag inte” svarade han med en irriterad röst. ”Jag satt uppe och raderade data om oss från det där runnet vi gjorde i förra veckan och sånt tar tid.”

”Ta det lugnt, du vet att jag tycker om att jävlas med dig. Och jag uppskattar det jobbet du lägger ner på att hålla oss borta från databaserna. Jag tycker bara inte om att komma hem och upptäcka att Pesky håller på och jävlas igen. Det enda som slår det är när Ghosty gömmer undan våra credsticks med pengar på”.  Hon slängde i sig det sista av burgaren innan hon begav sig till badrummet och satte upp det långa och för tillfället blonda håret i en hästsvans. Det gjorde visserligen att hennes alvöron syntes och sånt kunde ställa till med problem i Redmond, men området de bodde i var ett väldigt lugnt område, mycket tack vare det lite udda gänget The Somethings, och hon visste att hon kunde ta hand om sig själv.

Med ett sista litet hejdå över axeln till Evan gav hon sig ut på sin joggingtur i solskenet.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Echo vaknade upp av solljuset som sken in genom det smutsiga fönstret, slog upp ögonen och tittade på den sovande figuren som låg bredvid i sängen. Det hade varit en bra kväll – konserten hade varit bra, sångaren i Orcmetal-bandet hade en bra röst och gruppen spelade bra, även om de inte drog på fullt lika mycket som Echo tyckte om. Kvällen hade slutat ännu bättre med ett lyckat ragg från Echos sida – kunde man önska sig nåt mer än en kväll med bra musik, bra öl och bra sex?

Echo tog sig tyst och försiktigt upp ur sängen i ett försök att inte väcka den sovande halvnakna figuren i sängen. Många ragg var inte okej med att det bara gällde en natt, fast de brukade säga det. Att leta upp underkläderna, byxorna, kängorna och allt det andra i den lilla och slitna lägenheten var inte så svårt och att klä på sig utan att ragget vaknade gick bra det med. Att öppna dörren för att smita ut kunde vara svårt, men den här gången gick bra trots de stora och tunga kängorna som man inte direkt kunde smyga i. När dörren till lägenheten stängdes tyst skyndade hon sig så snabbt hon kunde därifrån och tog inte och andades ut ordentligt förrän hon stod på gatan utanför och han tydligen inte hade vaknat upp och saknat henne.

Även om hon befann sig i vad som huvudsakligen var ett bostadsområde så märkte hon genast av all spam som kom via hennes comlink direkt till näthinnorna. Hon svor tyst för sig själv medan hon satte comlinken i dolt läge. Det var visserligen en risk eftersom Knight-Errant, företaget som nyligen hade fått kontraktet för polisverksamheten, hade rätt att plocka in alla som inte visade sin comlink men det var en risk hon var villig att ta.

Medan hon började gå nerför gatan i solljuset så kollade hon på klockan och insåg att det var mitt på dan på söndagen och därför förklarade varför det var så pass mycket folk ute. Samtidigt kunde hon inte låta bli att ännu en gång tänka på hur många killar som brukade säga att de bara var ute efter en natt och sen klängde sig fast vid henne – som vanligt när hon tänkte på det så kunde hon inte sluta le för sig själv. Hon kände verkligen för att röra på sig – mer än den aktivitet hon fått under natten. Hon ville springa och känna asfalten under skorna, men med kängorna på så visste hon att hon behövde vänta med det. När hon hade kommit tillräckligt långt bort från lägenheten så stannade hon upp och använde sin comlink för att beställa en ShadowCab. Eftersom det var mitt på dan på en söndag så tog det inte så lång tid innan den dök upp och trots att hon bodde i utkanten av Touristville så körde taxin henne hela vägen hem, en av fördelarna med just ShadowCab. Fast riktigt hela vägen hem körde den henne inte eftersom hon uppgav en adress som låg några kvarter bort. Trots att ShadowCab var skapad av före detta runners för runner och hade ett rykte om sig att var diskreta och inte logga information så ville hon inte ta den risken.

Under resan i den bepansrade taxin så tänkte hon tillbaka på kvällen som var och undrade om Grace hade haft samma tur som hon med sitt ragg. Hon funderade på att ringa upp, men tänkte att det var lika bra att vänta till senare – hon kanske skulle störa i nåt… viktigt.

Taxin stannade på adressen hon uppgett, hon drog sitt credstick och började gå hemåt via lite omvägar. Ibland undrade hon om hon inte var lite för misstänksam, men Jack brukade hela tiden påminna henne om att inte släppa efter på säkerhetsrutinerna. Det kunde var för farligt.

Under promenaden genom Touristville så tog hon och tittade sig omkring för att vara på sin vakt. Hon såg inget konstigt – de fallfärdiga husen såg ut precis som vanligt med knappt nån färg kvar och igenspikade fönster. Touristville var verkligen en nedgången del av Seattle, men som tur var så var det inte lika illa som resten av The Barrens och det var också därför hon hade valt att bo här. Tillräckligt nedgånget för at hon skulle ha råd, men inte så pass så att man riskerade att byggnader kollapsade bara för at man gick in i dem – eller tittade på dem.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Jag har skapat en ny kategori på min blogg som heter Nano2009 och som jag har tänkt använda flitigt under de närmaste månaderna.

Nano2009 står för NaNoWriMo 2009 som i sin tur står för National Novel Writing Month 2009. Nano sker varje år och går ut på att man under november månad ska skriva en roman på minst 50 000 ord från början till slut. Man får inte ha börjat på boken innan november och med det menas att man inte får ha skrivit någon text till själva boken. Du kan däremot skriva ner utförligt om huvudpersonerna, vilken plot du tänkt dig ha och massa annat – så länge som du inte börjat skriva på själva boken.

I höstas så lyckades min underbara flickvän övertala mig (för det var verkligen svårt…) att ställa upp och innan månaden var slut så hade jag en bok på över 50k som jag skrivit alldeles själv. Planen var så klart att förpassa den till en byrålåda nånstans på min dator men sen hände nåt…

Först började Anna med att på nytt posta sin roman Chefer från Helvetet på sin blogg, sen fick jag en intressant länk, och efter det hamnade jag i en diskussion över några öl cider och då väcktes idén att jag skulle posta boken på min blogg. Efter lite ytterliggare diskussion med Emma, Anna och mitt omoraliska stöd så bestämde jag mig för att göra det.

Så med start imorron så kommer jag posta ett kapitel om dagen här på min blogg. Jag kommer även efterhand att lägga upp varje kapitel på en wiki jag har skapat specifikt för detta ändamål. Förhoppningen är att ni läsare vill vara min redaktör och hjälpa mig med att redigera texten så den blir ännu bättre.

Jag har alltså inte gjort nån som helst bearbetning av texten sen jag skrev den i november förra året.

Boken utspelar sig i en fiktiv värld som är väldigt hårt baserad på rollspelet Shadowrun och mer specifikt deras 4:e utgåva. Det är en miljö som blandar cyberpunk med fantasy och det finns alltså både futuristisk teknik och magi i en dystopisk värld.

Uppdatering: Efter tips från Mia kommer här en länk som borde funka om man vill prenumerera på boken: http://janlindgren.se/category/Nano2009/feed/atom/

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk