Jan "PiratJanne" Lindgren

Hon ligger kvar och rör sig inte och de bägge är tysta. Hon känner hur Jake tar bort handen från bröstkorgen och rör sig bort från henne. Hon inser att hon måste ha somnat för när hon plötsligt är huvudvärken mindre och hon ligger på sin högra sida på det hårda underlaget. Hon inser också att till skillnad från förra gången hon var vaken så har hon nåt ganska mjukt under huvudet. Till skillnad från förra gången så stönar hon inte högt, men nånting avslöjar i alla fall för Jake att hon är vaken för strax efteråt så frågar han nämligen

”Är du vaken, Echo?”

”Ja.”

”Hur mår du nu? Är det bättre?”

”Pissigt och ja, det gör jag. Vad är det jag har under huvudet?”

”Jag tog av mig min jacka och la den som kudde åt dig. Tänkte det skulle hjälpa till lite.”

”Tack. Har det hänt nåt medan jag har sovit?” frågar hon.

”Inte ett skit. Vi har inte ens fått lite vatten eller nåt att äta.”

När Jake nämner mat så inser Echo att hon har blivit hungrig igen och svär tyst för sig själv att det vore inte fel att ha Evans förmåga som gör att man bara behöver ett mål mat om dagen och tre timmars sömn per natt. Tänk bara på hur mycket festande och sex hon skulle kunna ha. Och hur mycket lättare det skulle kunna bli att smita från sina one night stands på mornarna utan att de vaknar upp. Om hon kan vakna efter bara tre timmars sömn så lär de vara mitt i nå jävla cykel eller nåt och lär knappast vakna upp när hon går upp. Hon skulle inte behöva smyga omkring längre. Hmm… hon skulle kanske se om inte Evan kunde lära henne den förmågan, eller så kan hon testa att utsätta sig själv för lite sömn och lite mat och se om hon utvecklar den på egen hand.

Hon inser att hon har flutit bort i sina tankar och är på väg att somna igen så hon börjar med att vända på sig så att hon ligger på rygg och börjar känna efter hur hon mår. Huvudet gör ont – check. Öronen och ögonen har hon i alla fall inte ont i eftersom de är gjorda av cyber. Det är en fördel med att ha cyberögon som det aldrig pratas om – hon slipper få ont i ögonen som hon ibland hade förut när hon hade vanliga ögon. Däremot så är både ögonen och öronen kalla… hon kan känna metallen som hon har i kroppen och när hon ser eller hör genom dem så är det lite som att titta på en film eller höra en låt i spelaren – det är inte riktigt på riktigt. Som om hon ser och hör nån annans liv.

Hon visste att det skulle påverka henne att skaffa cyberögon och cyberöron istället för sina vanliga. Hon visste att hennes magi skulle ta skada av det, men vad hon inte visste var att stora delar av hennes liv skulle kännas lite som att se på en film. Såhär i efterhand så undrar hon om hon skulle ha gjort det om hon hade vetat. Å andra sidan så… Hon glider in i gamla minnen och börjar tänka på den dagen. Dagen då en bomb gjorde att hon förlorade både synen och hörseln. Bomben var en hälsning från José Aztacolpo och var menad att döda henne. Hon hade tur som överlevde, men hade inte så mycket val. Att klona kopior på ögonen och öronen hade kostat väldigt mycket pengar. Mycket mer än vad hon och Jack hade råd med så det fick bli cyberögon och cyberöron. Det fanns inget annat alternativ.

När hon sen gjorde ett run för en megacorp  som var bra på cyber så valde hon att få betalningen i nya cyberögon och cyberöron. Hennes magi var redan förstörd så hon passade på att skaffa specialanpassade modeller som var mindre påfrestande för kroppen och som hade plats för mer utrustning. Äntligen fick hon tillbaka sin alvsyn och mer därtill. Det var då hon fick förmågan att se med värmesyn och en smartlink inopererad i ögonen. Dessutom fick hon förstärkta ögonlock och till öronen så fick hon en ljuddämpare, ett filter som gjorde att hon kunde filtrera olika ljud och en ljudförstärkare så hon kunde höra bättre och andra frekvenser. Förmågan att spela in både bild och ljud med ögonen och möjligheten att direkt koppla öronen till en musikspelare fanns redan i grundpaketet.

Efter att ha pratat med läkarna från megacorpen och med deras magiker så fick hon veta att hon kunde operera in mer utan att det påverkade hennes magi negativt så det var då hon skaffade sin förmåga att se via ultraljud – trots att det kallas för ”syn” så är det egentligen inte en utrustning som sitter i ögonen. Utöver det så skaffade hon också fiberoptiskt hår som ser levande ut. Det är hår som hon kan ändra färg på hur lätt som helst via sin comlink, utan att behöva gå igenom hela processen att faktiskt färga det. Det kan dessutom programmeras till inte bara vanliga färger utan till exempel stjärnmönster eller en regnbåge. Hon passade också på att skaffa nåt som kallas för Sensitive Skin och helt enkelt är en process som innebär att man ökar antalet nervändar som ligger precis vid huden och gör huden känsligare för värme, kyla, tryck och smärta. Det var en förändring som verkligen gjorde hennes sexliv mycket, mycket bättre. Ett litet tag så funderade hon även på bröstimplantat som lät en förändra storleken och formen på brösten efter vad man kände för just den dagen. Men hon kom fram till att hon var nöjd med sina bröst som det var och skaffade sig en biotatuering istället.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Innan hon blir medveten om nånting annat så inser hon att hennes skalle känns som om den håller på att sprängas. Det bultar nåt fruktansvärt i huvudet och utan att tänka sig för så stönar hon högt. Hon blir medveten om nåt ljud och sen känner hon en hand på sin bröstkort och en bekant röst frågar ”Hur mår du? Hur är det?”

”Förjävligt och förjävligt.” svarar hon den bekanta rösten.

”Jag misstänkte det” säger rösten som hon nu nog har identifierat som en han ”Jag mådde ganska dåligt när jag vaknade till och jag brukar läka ganska snabbt – mycket snabbare än alla andra” fortsätter han.

Rösten har låtit väldigt högt i hennes skalle och har inte direkt hjälpt hennes huvudvärk. Nu inser hon att hon har cyberöron som kan hjälpa till med det och ändrar på deras inställning så hon fortfarande hör rösten, men att den inte låter så himla högt och gör huvudvärken värre. Hon börjar röra på sig, men den lätta handen på bröstkorgen blir genast en tyngd som håller nere henne och rösten säger ”Jag tror inte du vill göra det där. Lita på mig.”

”Okej, okej.” svarar hon och slutar röra på sig ”Vem är du?” frågar hon utan att öppna ögonen

”Det är ju jag, Jake” säger rösten med lätt förvåning och hon inser att det är Jakes röst hon har hört hela tiden.

”Sorry, sorry. Lite förvirrad bara. Är Evan här?”

”Evan?”

”Crap. Jag menar Iceman” hon suckar högt. ”Du behöver inte säga till honom att jag råkade säga vad han heter. Det är hans namn i alla fall.”

”Det är okej. Jag förstår och jag kommer inte att berätta det för honom.”

”Tack. Jag uppskattar verkligen det. Så. Var är vi nånstans?”

”Jag har ingen aning. De slog ut mig också och när vi vaknade upp så var vi här.”

”Jag hann inte se så mycket, men visst var det Yakzen som tog oss?”

”Jupp, det stämmer. Eller jag tror det i alla fall. Det var asiater som sa saker på japanska så jag utgår ifrån att det var yakuzan som slog till. Hur många andra fiender har du och Evan egentligen?” säger han med vad som låter som ett leende.

Hon skrattar till och strålar av smärta går igenom hennes huvud och får henne att stöna igen. ”Det där var inte bra. Få mig inte att skratta igen” säger hon. ”Du skulle bara veta hur många fiender vi har. Och du då? Jag antar att en con-man inte direkt är nån som skaffar sig en massa vänner…”

”Mmm… det har du nog rätt i. Men nu skulle vi inte prata om mig, utan om dig och Evan.” han tar en liten paus. ”Så… hur länge har ni två varit ihop egentligen?” frågar han.

Som respons så börjar hon skratta igen, vilket hon genast får ångra. ”Gorram! Jag sa ju åt dig att inte få mig att skratta. Vet du hur jävulskt ont det gör när jag skrattar? Förresten. Jag insåg precis att du aldrig svarade på frågan – är han här eller?”

”Näh, det är han inte. Det sista jag såg var att han satt på bågen och tog sig förbi bilen. Jag tror nog inte att de fick tag på honom. De var ju tvungna att ta ut din båge som satt fastkilad under bilen innan de kunde åka vidare.”

”Såg du vad som hände med min båge?”

Han skrattar till. ”Näh, det gjorde jag inte. Strax efter att de slog ut dig så slog de ut mig också. Jag är inte ens säker på att de fick ut bågen, eller hur de gjorde eller ens om Evan kom undan. Men med tanke på hur bilen verkade sitta fast, med tanke på hur snabb den där bågen tydligen kan vara och med tanke på att Evan inte är här i cellen med oss så räknar jag med att han kom undan. Förhoppningsvis så är han och hämtar hjälp nu, men fan om jag vet.”

”Mmm… ”svarar Echo och inser att hon är väldigt torr i halsen ”Jag antar att du inte har nåt vatten att bjuda på?” frågar hon

Och mycket riktigt så får hon ett ”Nope” till svar. ”Inte en droppe. Skulle själv gärna vilja ha en, men tyvärr.”

”Jag förstår. Ingen fara, bara lite torr i halsen. Jag tror jag vill sluta prata nu, om det är okej med dig?”

”Absolut.”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Evan och Echo har varsin båge, men eftersom Evans van är kvar i Tacoma så har de ingen bil. Efter ett kort samtal beslutar det sig för att Echo tar Jake på sin båge medan Evan åker själv på sin. Evan har ingen hjälm eftersom han har blivit av med sin och Jake får låna Echos, eftersom han inte brukar åka båge. Både Echo och Evan har samma märke på bågen – en Suzuki Mirage som är en racingbåge som kan gå riktigt, riktigt snabbt i vanliga fall. Men eftersom Echo har Jake på sin och den egentligen inte är gjord för att ta två pers så får de helt enkelt åka långsammare den här gången. Istället för att ligga på höga hastigheter så åker de omkring i mycket långsamma hastigheter och Echo känner sig helt klart utsatt. Alla tre hjälps åt att hålla utkik efter uppenbara yakuzamedlemmar medan de åker.

Först åker de iväg till byggnaden som Evan pratade om och lämnar bågarna utanför medan de går in. Mycket riktigt är det några hemlösa som har sökt skydd i byggnaden, men ingen av dem har sökt skydd nere i källaren – i alla fall inte när de tre beger sig ner dit. Evan visar dem var den lösa tegelstenen finns nånstans och hur man lättast får ut den. Sen stoppar de in nyckeln och lägger tillbaka tegelstenen innan de beger sig därifrån.

De har åkt i ungefär 10 minuter och börjar närma sig Hollywood Simsense Entertainments när en stor svart van kommer utkörande från runt ett hörn och tvärnitar precis framför dem. Echo försöker väja undan, men med den extra tyngden som Jake innebär så välter bågen och de bägge trillar i marken medan bågen fortsätter mot bilen och fastnar mot den. Echo och Jake glider en del på marken och när hon tittar upp så ser hon att Evan har lyckats undvika att krascha in i vanen och försvinner bort från hennes synfält. Dörrarna öppnas och fyra män hoppar ut innan dörrarna stängs och bilen försöker köra efter Evan. Den fastnar dock på Echos båge som ligger fastklämd och kommer inte framåt. Medan hon tar sig upp för att möta de fyra männen så försöker bilen backa, men kommer inte heller nån vart.

Echo kastar sig in i strid med männen som står mellan henne och bilen och har snabbt fått ner två utav dem innan en får in en träff med en batong. Det visar sig vara inte en vanlig batong utan en Stun Baton som levererar en riktigt ordenlig stöt. Hennes rustning hade skyddat en del, men dessvärre för henne så får mannen in en träff mot huvudet och elektriciteten strömmar fritt genom hennes kropp. Hon rycker till och skakar och hör som i en dröm hur Jake säger åt männen att släppa sina vapen, vilket de också uppenbarligen gör. Hon märker det för att strömmen genom henne försvinner och även om hon inte mår helt bra så är det bättre och kan reagera och klipper till en av dem innan han hinner göra nåt mer.

Hon är precis på väg att vända sig om mot den fjärde och sista mannen när hon inser att bildörrarna måste ha öppnats medan hon var chockad och att nån skjuter på henne. Hon försöker komma undan men misslyckas och hinner tänka att det inte känns som kulor som träffar henne innan allt blir svart.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

”Men först tycker jag att vi ska ta tillfället i akt och ta hand om oss lite grann. Jag är skadad sen igår och det lär ni också vara” säger Echo.

Jake svarar först och säger ”Näh, det är faktiskt ingen större fara. Jag tog några lättare smällar under natten, men efter att ha sovit så mår jag mycket bättre. Det var inget som var allvarligt i alla fall och jag känner inte längre av nåt.”

”Och jag blev… jag tog en del och känner av det, men det är okej. Inget som blöder eller nåt sånt alltså. Borde nog sovit lite, men jag har lite jobb att göra” säger Evan med ett snett leende.

”Okej. Fine. Om ni inte tycker att ni behöver det så slipper ni. Men jag tog en del stryk igår och vill gärna dels få duscha, men också kolla upp såren och eventuellt sätta plåster eller bandage på dem och se till så det inte blir infekterat. Om det är okej med er alltså?” säger Echo med ett leende.

Bägge två nickar och hon går iväg till sitt rum där hon klär av sig innan hon går iväg tillbadrummet. Hon ser ur ögonvrån hur både Evan och Jake inte kan undgå att kasta blickar efter henne och med sin förstärkta hörsel så kan hon höra hur Jake kommenterar och även frågar om hon alltid gör sådär. Hon hör inte Evans svar och misstänker att han nickar och när hon hör Jake säga ”Damn…” så skrattar hon tyst för sig själv.

Hon tar och duschar av sig ordentligt och stönar lätt när först det varma vattnet, men sen även tvålen träffar de skador hon drog på sig under natten. Hon tar gott om tid på sig trots att det gör ont och ser till att göra rent såren ordentligt medan hon är i duschen. När hon sen kliver ur och använder spegeln för att bättre inspektera skadorna så ser hon att de inte alls är så allvarliga. De har sen länge slutat att blöda och behandlingen de fick när hon duschade var inte tillräckligt för att de skulle börja blöda igen. Det är alltså sen länge för sent att stoppa nån infektion, men hon sätter ändå plåster som innehåller lätt bedövningsmedel på skadorna. Allt för att se till så hon inte behöver tänka på dem när de ska ge sig ut igen. Det är onödigt att bli distraherad av gamla skador – speciellt om hon kommer dra på sig några nya.

När hon är klar går hon naken tillbaka till sitt rum och den här gången så har hon dem i sitt synfält när hon går och ser hur de försöker vara diskreta, men misslyckas och hon skrattar högt de sista metrarna till sitt rum. Väl inne stänger hon dörren bakom sig och tar och börjar med att inspektera sin Zoé second skinrustning efter skador. Hon kommer fram till att den kommer att fungera bra ett tag till och tar på sig den innan hon börjar titta på sin Urban Explorer Jumpsuit. Den är i sämre skick, men kommer också att klara sig ett tag till, vilket den också måste eftersom hon inte har nåt mer som hon kan använda.

Hon tar på sig den också innan hon kollar till sina vapen. Geväret ligger kvar i Evans van som står parkerad i Tacoma så hon kollar först sin Predator IV. Den mår bra, men skulle behöva mer ammo. Hon har dock inte hur mycket som helst, men packar på sig den och en del ammo. Sen tar hon och plockar fram sin SA Puzzler. En mycket lättare pistol än hennes Predator IV, men den går att bryta ner till vad som liknar smycken, vilket hon också gör. Sen smyckar hon sig med delarna till pistolen och packar ner ammo till den också. Hon tar även med sig lite annan utrustning som hon tycker kan tänkas bli användbar, men som inte tar så mycket utrymme. Med väskan över axeln så går hon ut till de andra i vardagsrummet.

”Så. Är ni klara att ge er av?” frågar hon och som svar så reser de båda på sig men på väg ut till dörren så utbrister Jake ”Men vänta! Mitt ansikte! Jag måste fixa till det så jag inte ser ut såhär. Det tar inte så lång tid och jag tar det som jag brukar ha när jag interagerar med maffian – då ökar chansen att vi kan få hjälp. Kanske nån känner igen mig till exempel.” Han går iväg en liten bit och är borta i kanske en halv minut innan han kommer tillbaka och den här gången ser han helt klart mer italiensk ut i ansiktet. Vare sig Echo eller Evan kan förklara hur man ser mer italiensk ut, men när de ser honom så tänker de genast att han nog kommer från Italien eller nåt land där i närheten.

”Så. Hur ser jag ut” frågar Jake och Evan och Echo säger bägge två ”Bra” och nickar instämmande.

”Då så. Då är jag klar att sticka. Ska vi gå?” frågar Jake och alla tre rör sig ut ur lägenheten och ner till gatan utanför.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Hon sluter ögonen för några sekunder, men när hon öppnar dem igen så säger klockan att det gått ungefär tre timmar och att den är strax efter två på dan. Trots att hon inte känner sig mycket piggare så vet hon att de här timmarna har varit bra för henne och hon tvingar sig själv upp ur sängen och går ut till köket. Evan sitter fortfarande ute på matrisen, men Jake syns inte till.

”Go morron” säger Evan med ett leende när hon kommer ut och hon grymtar nåt tillbaka innan han fortsätter med ett ”Jag har inte hittat nåt bra ställe dit vi skulle kunna gå… eller… jag har hittat listor på flera maffiastyrda ställen, men alla om är uttalat i Gianellis ägo har redan blivit anfallna. Ser nästan ut som att yakuzan med flit slår till mot den som är svagast och dessutom försöker undvika att bråka med Finnigans eftersom det skulle kunna ena Finnigan och O’Malley mot yakuzan. Dessutom så har de flesta attackerna under natten och förmiddagen skett i Tacoma och det är Gianellis som är starkast i Tacoma, så det är inte undra på att de råkar illa ut.”

Echo häller i sig lite soykaffe innan hon säger nåt ”Hmm… så vi har alltså stora problem i att få tag på nån vettig person från Gianellis… Toppen. Verkligen fucking jävla toppen.”

”Tja… alltså. Jag har hittat ett ställe som vi skulle kunna testa. Och det ligger här i Redmond. Det är Hollywood Simsense Entertainments och det är i princip en BTL-fabrik som ägs av maffian. Vi skulle kunna ta och åka dit och försöka få kontakt med nån. Om vi har Jake med oss så borde vi kunna lyckas med nånting i alla fall och förhoppningsvis kunna få tag på nån som vet nåt om vad som händer och om vi kan få tag på nån från Gianelli. Vi borde i alla fall kunna få fram ett meddelande till nån i Gianelli… Det borde räcka till nåt.”

”Mmm… det har du rätt i. Okej. Dags att väcka Jake med andra ord för jag vill ha det här överstökat så snart som möjligt. När vi blir av med det där så kan vi ta och vila upp oss och festa järnet. Och det ser jag fram emot”

Hon går bort till Evans rum, öppnar dörren och kliver in. Precis som hon hade gjort så la sig Jake på sängen med kläderna på fast han la sig på rygg, eller har i alla fall hamnat så. När hon tittar på honom så ser hon inte längre en asiat utan en ganska alldaglig vit man. Om hon skulle beskriva honom så skulle det vara att han hade ett ganska alldagligt utseende med brunt hår och att han såg ganska oskyldig ut. Så snart hon kliver in i rummet så börjar han röra på sig och inom några sekunder så har han öppnat ett par sömndruckna ögon och tittar på henne.

”Vakna sömntuta. Vi har en plan för vi som händer härnäst. Tänkte att du ville få höra den innan vi satte den i verket.” säger hon innan hon vänder på klacken och går ut igen.

Hon och Evan kan höra hur Jake tar sig upp och det dröjer inte länge förrän han är ute i vardagsrummet med dem. Han ser sömndrucken ut och håret är rufsigt. Echo pekar mot köket ”Det finns lite soykaffe där om du vill ha” och Jake nickar tacksamt och tar sig långsamt ut till köket. Efter att ha sköljt ner en ljummen kopp så tar han en till som han mikrar ett litet tag innan han kommer ut till dem.

”Så vad är planen?” frågar han medan han slår sig ner i en fåtölj mitt emot soffan som Echo och Evan sitter i.

”Planen är att vi tar oss till Hollywood Simsense Entertainments, som ägs och styrs av maffian, och hoppas på att ditt väna ansikte, din väna röst och din förmåga som skitsnackare kan ta oss in och få ut nån information till antingen din kontakt eller nån annan inom Gianellifamiljen. Om vi gör det så borde vi kunna bli av med den här informationen snart och så slipper vi allt det här och kan ta det lugnt.” säger Echo.

”Hmm… jag vet ärligt talat inte vem som äger det stället… Men med tanke på att Finnigans har kontroll över Bellevue så skulle det inte förvåna mig om det är de som har kontroll på den också. Redmond och Bellevue är inte så långt ifrån varandra. Jag vet bara inte om det är O’Malley eller Finnigan som är mest trolig att ha koll på det stället, men…” han suckar djupt ”Jag antar att det inte spelar nån roll. Vi behöver bli av med informationen och vi kan inte sitta och vänta hur länge som helst. Jag är säker på att yakuzan håller ögonen öppna efter oss och ju mer vi rör oss ute desto värre. Vi behöver bli av med den här informationen och… eftersom vi är hemma hos er och det här inte är ett safehouse så skulle de kunna spåra oss hit. Och det vore dåligt.”

Echo och Evan nickar instämmande. ”Så då är vi överens?” frågar Echo och får jakande svar från både Evan och Jake. ”Då är bara frågan om vi tar nyckeln med oss eller inte” fortsätter Echo ”Å ena sidan så vore det bra att ha den med sig så man snabbt kan bli av med den, men det vore också dåligt om vi blev av med den till fel person och jag vill verkligen inte ha den kvar här i lägenheten.”

”Ingen fara” säger Evan ”Jag vet ett jättebra gömställe ett antal kvarter bort. Det är i en gammal övergiven byggnad. Det brukar finnas lite squatters där, men om man skrämmer bort dem så finns det i källaren en lös tegelsten som man kan plocka ut och bakom den så finns det lite utrymme där man kan lägga nåt litet. Jag vet det här för det var jag som fixade det stället och jag har inte berättat om det för nån så ingen annan borde veta om det.”

Jake säger ”Då så. Det låter som om vi har en plan. En ganska bra plan dessutom. Vi går och dumpar av nyckeln i Icemans gömställe och sen åker vi till… Hollywood Simsense Entertainments och försöker prata med dom där och se om vi kan få nån som helst kontakt med nån från Gianellifamiljen.”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De beger sig mot centralstationen och känner sig alla smått paranoida när de hela tiden går och ser sig över axeln och letar efter asiatiska män som kan ha upptäckt dem. Antingen så har de inte blivit upptäckta eller så har de valt att hålla en låg profil, för de kommer fram till centralstationen utan att nån har anfallit dem och utan att de har kunnat upptäcka att nån följer efter dem. De tar sig till avdelningen som har säkerhetsskåp och hittar det minsta. Det är egentligen alldeles för stort för det här ändamålet, att lagra ett chip med data, men de får ta vad som finns. De lämnar av chippet, låser skåpet, tar med sig nyckeln och memorerar koden. Sen beger de sig till ett café i närheten och sätter sig ner och tar en kopp kaffe i relativ avskildhet.

Echo är först med att säga nåt med ett ”Så… vad gör vi nu?” och möts av tystnad från de andra två.

När ingen av dem svarar nåt så fortsätter Echo med ”Jag vet inte hur det är med er två, men jag vill väldigt gärna åka hem” och får instämmande nickningar från både Jake och Evan ”Men jag tror inte det är en så bra idé att vi delar upp oss” säger Jake och den här gången nickar Evan och Echo i medhåll.

”Jag arbetar mycket bättre hemifrån” säger Evan ”och medan jag letar efter ett sätt att få tag på… ni vet vilka, så skulle ni två kunna… tja… kanske sova lite. Jag klarar mig ju på ganska lite sömn så för mig är det ingen fara”

”Mmm…” svarar Echo ”Men jag tycker inte om att ta hem andra runners till oss” hon suckar ”Men jag kan inte se att vi har så mycket val.” hon tittar på Evan ”Det börjar nästan bli dags för oss två att skaffa nåt safe house eller liknande. Som vi kan ta hem… gäster till utan problem.”

Hon tittar på Jake ”Du kan följa med hem till oss, men på ett villkor. Vi får se hur du verkligen ser ut. Deal?”

Jake sitter stilla ett tag innan han långsamt nickar och säger ”Om jag ska sova hemma hos er och inte ändrar mitt utseende innan jag går och lägger mig så kommer jag se ut som mig själv när jag vaknar. Och det är en bra deal.”

”Bra! När vi är klara här så tar vi en ShadowCab och åker hem till mig och Evan” avslutar Echo och de dricker upp resten av sitt kaffe under tystnad.

När de börjar bli klara så beställer Echo in en ShadowCab som kommer och hämtar dem inom en kvart. Resan till deras lägenhet i Redmond går smärtfritt – eftersom det är på förmiddagen så stöter de inte på nåt go-gang. Och även om de hade gjort det så är alla ShadowCab bilar bepansrade – helt enkelt för att kunna köra folk som inte alltid håller sig till de säkrare delarna av stan.

Resan hem tar inte så lång tid trots att det är måndag förmiddag, eller kanske just därför. De flesta som inte redan är på jobbet är på väg in till downtown och inte på väg därifrån så det är inte så mycket trafik att tävla med.

När de kliver in genom ytterdörren och tänder lamporna så släcks de nästan genast igen och Echo svär högt. ”Fan också! Nu är Pesky sur igen. Vad fan är det den här gången?” och Evan svarar ”Som om jag vet. Han blev väl sur för att vi kom hem.” och Jake frågar ”Pesky? Sur?”

Evan börjar förklara ”Vi har en AI som bor i vår SPU. Vi har försökt få bort den flera gånger, men aldrig lyckats och varje gång vi försöker så kommer den tillbaka och är sur och ställer till ett jävla li…”

Innan han hinner avbryta så hör han hur Echo avfyrar skott från vardagsrummet från sin ljuddämpade pistol. Evan och Jake rusar de sista metrarna in i vardagsrummet och ser Echo ståendes över två stycken döda Devil Rats.

Hon snurrar runt mot dem med pistolen dragen, men sänker den när hon ser att de är de två. ”Fan också. Varför måste vi råka ut för massa skit här. Jag tycker ju om det här stället. Men Pesky, Ghosty och så alla jävla konstiga djur som lyckas ta sig in hit ibland. För att inte tala om den gången vi fick in en toxic spirit här som fick syra på alla möblerna i vardagsrummet… Ibland blir jag bara så less på den här lägenheten” väser hon innan hon tar och lyfter upp de två döda Devil Ratsen och går iväg för att slänga ut dem.

På väg ut så kan hon höra hur Jake frågar Evan ”Pesky? Ghosty? Djur och toxic spirits?” och hinner höra Evan som suckar och trött och uppgivet svarar med ett ”Fråga inte. Lång historia” innan hon är utanför lägenheten. Hon hinner inte ens till trappan innan grannens dörr öppnas och Wilma, grannfrun i lägenheten bredvid, sticker ut huvudet. Wilma får syn på Echo och ropar ”Allt väl? Jag tyckte jag hörde nåt konstigt ljud från er lägenhet?”

Echo håller upp de två stora och döda råttorna och säger ”Ingen fara. Vi fick bara besök att ett par Devil Rats. Jag ska gå och slänga dem nu.”

”Ah, okej. Blev orolig för att ni kanske hade inbrott, men om det bara var råttor så är det ju ingen fara. Jag hoppas att ingen av er blev skadad av dem. De kan vara lömska och elaka jävlar”

”Nej, då. Det gick så bra så. Jag tog hand om dem utan problem.”

”Men då så. Ha en bra dag så syns vi säker sen” avslutar Wilma och vinkar innan hon börjar stänga dörren. Echo hinner få iväg ett ”Detsamma” innan den är helt stängd.

Hon tar sig ut ur huset och går bort en bit till lite mer övergivna delar innan hon dumpar råttorna och beger sig tillbaka hem.

När hon kommer tillbaka till lägenheten så håller Jake på och tvättar bort blodet från vardagsrumsgolvet och Evan sitter uppe på matrisen. Hon frågar honom hur det går och han svarar att han inte fått fram nåt vettigt. Hon hjälper Jake med att få bort det sista innan hon visar honom till Evans sovrum och sen går iväg till sitt rum och lägger sig på sängen med kläderna på.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Att gå från Tacoma till Seattle Downtown tar lång tid ovan jord och i ett virrvarr av gångar så tar det inte mindre tid. Under promenaden så ser de hur gångarna förändras och när de kommer till områden som är bebodda så är det en helt annan Ork Underground som de tar del av. Som tur är så slipper de fler spöken i de obebodda tunnlarna och när de kommer in i de områden där folk bor och lever så antar de att det inte längre riskerar att råka ut för några spöken.

Ju närmre centrum de kommer desto större blir gångarna och de kan även se affärer och bostadshus vid sidorna. Det har hunnit bli morron och folk beger sig iväg till jobbet. Vissa bor i Ork Underground och jobbat på ovansidan, men de flesta både bor och jobbar här i gångarna. De drar till sig en del uppmärksamhet varandes två människor och en alv utan eskort, men ingen försöker ställa till nåt bråk och när klockan närmar sig nio på morronen så har de kommit fram till den utgången som Echo känner till.

Utgången (eller ingången om man vill se det så) öppnar upp till en av de äldsta restaurangerna i Seattle som serverar orkisk mat – en restaurang vid namn The Big Rhino. The Big Rhino har öppet i princip dygnet runt och i princip alla dagar, de enda gånger som de har stängt är när det har varit ett stort bråk och stället behöver renoveras. En del av detta är just för att det finns en öppning till Ork Underground i deras lokal och eftersom att folk vill kunna komma och gå lite när som helst så måste restaurangen också vara öppen.

Eftersom restaurangen också ofta låter orkband uppträda i lokalen så har Echo under sin tid i Seattle tillbringat många kvällar här och har blivit ett välkänt ansikte bland stammisar och serveringspersonal. Hon har även lärt känna ägarinnan till restaurangen – ett stort troll vid namn Suzie Grauman. Så när de kommer ut ur Ork Underground och kliver in i restaurangdelen så känner hon genast igen de som jobbar där och de känner igen henne.

”Hoi!” utbrister hon i vänlig hälsning och fortsätter sen på Or’zet att fråga efter Suzie. Hon får trevliga hälsningar tillbaka innan hon får reda på att Suzie ligger hemma och sover och beställer sen in två portioner frukost till sig och till de andra två innan hon slår sig ner på en av bänkarna. The Big Rhino är ett stort rum med flera långbord och bänkar – man hamnar ofta nära folk man inte känner. Så här dags på dygnet så är det dock inte så många inne och de får en egen liten del av en bänk att slå sig ner på.

Echo leder vägen och de andra två tittar lite förvirrat på varandra innan de följer efter och slår sig ner bredvid och mitt emot henne.

”Vad håller vi på med?” frågar Jake och Echo svarar ”Jag vet inte hur det är med er två…” innan hon tittar på Evan ”Eller jo. Dig vet jag hur det är med.” hon tar en kort paus och tittar tillbaka på Jake ”Jag vet inte hur det är med dig, men jag är i alla fall utsvulten efter natten och dessutom väldigt, väldigt törstig. Dessutom är jag trött och har ont i fötterna. Innan vi beger oss vidare så vill jag få sitta ner, äta gott och dricka. Sen är jag redo att fortsätta med vår plan.”

Jake lutar sig över bordet mot henne ”Ja, men The Big Rhino? Du kunde inte valt ett bättre ställe för oss att äta och vila upp oss på? Det…” han ser sig omkring ”Inget ont om stället, men det är inte riktigt mitt sorts ställe och inte direkt en avslappnande miljö”

Hon spänner ögonen i honom och svarar ”Hörru. Vi vet inte var eller hur mycket folk yakuzan har som är ute efter oss. De kan ha massa folk här i downtown som letar efter oss. Om vi sticker ut huvudet på gatan utanför så riskerar vi trubbel direkt. Så det här är det säkraste stället som inte är nere i Ork Underground att äta på. Dessutom så råkar jag känna personalen här så om det blir problem så kan vi få viss hjälp. Vi kan dessutom snabbt vara nere i Ork Underground igen och där bli av med yakuzan om det skulle råka bli problem. Så kom inte och dissa den här platsen, okej?”

Jake höjer armarna i en defensiv gest ”Okej, okej. Förlåt att jag sa nåt.” han tar en paus ”Jag är nog bara lite trött, sliten och hungrig själv så…” säger han innan han ler. ”Fred?”

Echo nickar och säger ”Fred” och sen väntar de in sin frukost i tystnad.

Det dröjer inte länge förrän maten kommer in och det är två stora portioner de får. De får in stekt bacon, stekt korv, äggröra och en hel drös annan mat. Det är mat som de förknippar med det kreolska och tyska köket och det är en bastant frukost. De får även in stora glas med juice och te och kaffe. Det visar sig mycket bra gjort av Echo att bara beställa in två portioner, för även om de äter mycket alla tre (inklusive Evan) så orkar de inte äta upp allt innan de är proppmätta. De är så pass utsvultna att de äter upp det mesta av maten under tystnad och det är först mot slutet av måltiden, när de börjar bli mätta, som de börjar prata igen.

Först ut är Jake som kommenterar ”Och efter det här skulle jag vilja sova i några timmar, helst typ åtta” och får en nick i medhåll från Echo. ”Men det har vi inte tid med bryter hon in. Vi behöver bli av med informationen och så snart vi blir det så kan vi ta en massa tid att sova på.” säger hon med ett snett leende.

”Vi får stå ut med att vi är trötta tills det här är över och då kan vi vila ut. Dessutom med massa pengar på banken.” fortsätter hon med ett ännu större leende. ”Frågan är bara hur fan vi ska få kontakt med maffian. Nån av er som har nån idé?” frågar hon de andra två och får två skakande huvuden som svar ”Ja, ja… det löser vi senare” avslutar hon.

De äter upp resten av maten och Echo går iväg och betalar och pratar lite skit med personalen som hon känner. Innan hon går så säger hon att de ska hälsa till Suzie från henne och sen går hon och hämtar Evan och Jake och de lämnar restaurangen.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De sitter tysta en stund och nästan mediterar på händelserna de senaste timmarna och informationen om vad som har hänt medan de har varit upptagna med sitt run. Till slut säger Echo det som hon är säker på alla sitter och funderar över ”Så… va fan gör vi nu?”

Jake svarar före Evan ”Tja… Vi har i dagsläget ingen chans att kontakta maffian. Vi måste räkna med att vår Mr Johnson är död och min kontakt är antingen död, skadad eller har gömt sig nånstans. Det finns visserligen några inom maffian som skulle känna igen mig, men… de lär ha varit på samma plats som min kontakt så…”

När Jake stannar upp så bryter Evan in ”Och vi kan räkna med att yakuzan kommer vilja ha tag på oss… eller i alla fall informationen som vi har. Och de lär inte bry sig ifall vi råkar illa ut på köpet.”

Jake och Echo nickar instämmande innan Evan fortsätter ”Så vi behöver göra oss av med informationen på nåt sätt. Det bästa är om vi kan ge den till maffian för då skulle vi kunna få betalt.”

”Mmm… men det måste vara nån inom Gianellifamiljen, för de andra lär inte vara intresserade. Speciellt inte Finnigan som ju är traditionalister och det är inte Gianelli. Och om vi blir av med informationen till yakuzan så lär inte Gianelli bli så glada på oss.” bryter Jake in med.

”Vi skulle alltså antingen snabbt som fan komma i kontakt med maffian och lämna över infon, eller dumpa den nånstans så yakuzan inte kan få tag på den. Beroende på vilket vi tror är mest sannolikt att det händer först.” fortsätter Echo.

Hon tar en paus och de tittar alla på varandra innan de samtidigt nickar och sen i princip i kör säger ”Vi gömmer informationen.”

Jake harklar sig innan han bryter in med ”En sak bara. Min kontakt brukar… eller brukade i alla fall, hänga på en restaurang här i Tacoma. Den låg på gränsen mot Auburn och heter Gianelli’s Restaurant och var en av de ställen som blev bombat.” Han växlar mellan att titta på marken och Echo och Evan ”Men det stället är som sagt bombat och jag vet inte om nån finns kvar där… Jag bara tänkte att man… tja… kanske skulle försöka ta sig dit och se om vi kan få tag på nåt?”

Echo skakar på huvudet och svarar med ”Näh, det är inte värt det. Yakzen letar efter oss här i Tacoma och din kontakt, om han överlevde, lär knappast vara kvar där. Jag tror det säkraste vi kan göra är att komma på nåt bra ställe att dumpa informationen på, ta oss dit och dumpa den. När vi har gjort det så kan vi prata med våra kontakter och se om vi kan hitta nåt annat ställe som tillhör Gianelli och som inte har blivit anfallet och ta oss dit och försöka se om vi kan få kontakt med nån där.” Hon vänder sig mot Jake ”Vet du förresten vad vår Johnson hette egentligen? Det skulle nämligen hjälpa till tror jag att lyckas övertyga folk om att vi talar sanning och inte bara är några infiltratörer eller liknande.”

Han nickar som svar innan hon fortsätter ”Bra! Då har vi en plan igen. Frågan är bara var vi ska dumpa informationen?”

Här bryter Evan in med ”Vad sägs om ett skåp på centralstationen? Det är förbannat jävla klichéigt att det inte finns, men det är det för att det faktiskt funkar. Och då kan vi ju lämna över nyckeln och koden till nån annan sen så slipper vi gå tillbaka dit.”

Echo ställer sig och säger ”Bra! Då tar vi oss till centralstationen och sen efter det försöker vi få tag på våra kontakter och ser vad det ger. Då går vi.”

De andra två ställer sig upp och beger sig längre in i gångarna.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Evan plocka fram sina comlinks och den datan han tog och börjar gå igenom. Det tar inte lång tid för honom innan han börjar prata ”Oh crap.”

”Vad är det?” bryter Jake in.

”Inte bra. Inte bra alls” svarar Evan

”Men berätta nån gång då istället för att berätta hur dåligt det är!” kommer det från Echo och man verkligen märker att hon är på dåligt humör.

Evan tittar på henne ”Okej, okej. Tagga ner. Såhär… Jag har inte hunnit med att kolla igenom allt material som vi fick med oss, men det är tydligt att yakuzan hade hittat bevis, och då menar jag verkligen riktigt bra bevis, för att Tacomas borgmästare är helt köpt av maffian. Det var det vi stal och raderade från spelhålan och jag tippar på att den infon som fanns hon nyhetsföretaget var ungefär samma info plus en artikel som skulle ut imorron bitti” han tittar på klockan ”Eller snarare typ om nån timme eller så.”

Echo ställer sig upp och börjar vanka av och an. ”Fuck! Verkligen, fuck! Med tanke på att vi nu har ett krig på gång så är den där infon hur viktig som helst för bägge sidorna. De kommer göra allt de kan för att få tag på den.” Hon stannar upp och tittar på de andra två. ”Jag tror att vi behöver gömma den nånstans säkert så vi slipper ha den. I alla fall om vi inte kan få tag på vår Johnson och få till ett möte snart. Jag vill bli av med den där infon så jävla snart som möjligt.”

Evan och Jake nickar instämmande innan Jake börjar prata ”Okej, så vi har hamnat mitt i en intern strid i maffian OCH en strid mellan maffian och yakuzan. Men vår kontakt går inte att nå och han är egentligen ingen frontman… Hmm… det betyder att han antagligen måste ha varit på fel plats vid fel tidpunkt eller nåt sånt.” Han vänder sig mot Evan ”Kan jag få se listan på vilka maffiaställen som har råkat illa ut.”

”Absolut” svarar Evan. ”Du borde ha listan i din comlink om nån sekund eller två” fortsätter han.

Jake ler vänligt, ”Tack” innan han stelnar till i nån sekund för att sen resa sig upp och rusa iväg runt hörnet. Evan och Echo tittar förvånat på varandra innan de ställer sig upp och springer runt hörnet medan Echo ropar ”Jake!?”

De kommer runt hörnet och får se honom sittandes på hur med jackan dragen upp över huvudet. ”Ingen fara” säger han ”Jag måste bara fixa en sak.”

Echo och Evan står kvar och tittar på varandra med förvånade ansiktsuttryck medan Jake sitter kvar på huk. Efter ungefär 10-15 sekunder så ställer sig Jake upp, med ryggen mot dem, drar ner jackan och vänder sig om.

Både Evan och Echo får en chock när de fortfarande kan se en asiatisk man, men han ser inte längre ut som en människa… eller delvis i alla fall. Öronen ser ut som en alvs, medan pannan mer liknar ett trolls och underkäken sticker ut som hos en ork, även om han inte har några betar. När Jake får se deras reaktion så fryser han till och tittar på dem och utbrister ”Vad?! Vad är det?!”

Echo pekar mot hans huvud och säger tveksamt ”Ditt ansikte… ditt ansikte. Och dina öron…”

Jake slänger upp händerna och känner på ansiktet och öronen och utbrister i ett ”Fan också! Inte nu igen!” innan han suckar högljutt. ”Ja, ja. Eftersom ni har sett det här så kan ni lika gärna se resten också.” Han får ett koncentrerat ansiktsuttryck och de kan se hur hela hans ansikte börjar omformas. Öronen blir plattare och börjar långsamt se ut som människoöron igen medan underkäken faller mer tillbaka på plats och pannan plattas ut, blir jämnare och slutar sticka ut så mycket. Hela hans ansikte fortsätter att röra på sig i ungefär 10-15 sekunder och när det har slutat så står den mannen som de känner igen sen tidigare på uppdraget framför dem.

”Va fan hände?” frågar Evan ”Jag har aldrig sett nåt sånt innan…” fortsätter han.

Jake suckar ”Kan vi gå tillbaka runt hörnet så kan jag förklara” frågar han.

De går alla runt hörnet och sätter sig ner igen. Jake pekar på sitt ansikte och börjar berätta ”Det här ansiktet… det är inte mitt.” Han vänder sig mot Evan ”Det är inget av de ansikten som du har sett mig i… Eller… nu ska jag var tydlig. Det här är inte hur jag ser ut på riktigt. Faktum är att det i princip inte längre är nån som nånsin ser mig hur jag verkligen ser ut. Det här är en av mina magiska förmågor – jag kan ändra utseende på mitt ansikte ganska ordentligt. Och som Iceman kanske har berättat så… jag är egentligen ingen runner. Jag runnar bara för att… för att jag ställer upp för Gianellifamiljen eller för… tja… för att få lite mer pengar.” Han tar ett djupt andetag ”Egentligen är jag en con-man och en inbyggd förmåga att kunna ändra utseende är hur bra som helst i det arbetet. Och… det är också lite därför jag runnar. Som runner så får man ofta ganska bra chanser att conna folk, även om det inte är för pengar. Och det är nästan aldrig för pengarna som jag gör det utan för… tja… för att det är kul.” Vid det sista så ler han. ”Men… som sagt. Det här är en av mina förmågor, men den håller bara i sig i ungefär fem timmar och de timmarna var precis slut. Det var därför jag sprang runt hörnet – för att ni inte skulle se mitt riktiga ansikte och för att jag i fred skulle kunna få byta tillbaka till det här.”

Echo avbryter med ”Men det förklarar inte vad som hände när du vände sig om…”

Jake suckar ”Näh, jag vet… Det är faktiskt lite pinsamt, men… det är nåt med min magi. Den funkar inte så bra som den borde… och när den misslyckas så är det ofta ganska katastrofalt.” Han pekar på Echo. ”Som det där jag använde på dig. Du vet, med rösten?” och hon nickar ”Det har hänt att när jag har gett folk kommandon sådär så är det jag som har råkat ut för dem istället. Eller så har de gjort precis tvärtom. Eller så har nåt annat hänt. Det är nästan som om jag har en förbannelse på mig eller nåt, men det händer inte alltid. Bara ibland…. Sådär. Nu vet ni lite mer av vad jag kan och så… Kan vi gå tillbaka till det vi pratade om innan?”

Echo och Evan nickar och Evan säger ”Nu borde du verkligen ha den informationen.” och Jake plockar upp sin comlink och börjar titta igenom listan. Det tar inte lång stund förrän de kan se hur han blir blek i ansiktet och slutar röra på sig.

Evan och Echo tittar på varandra innan Evan frågar ”Vad är det? Vad har hänt?”

Jake tittar långsamt upp och svarar med ”Min personliga kontakt… Han verkar ha råkat illa ut… Han är mer än en kontakt – han är en vän. Han har hjälpt mig mycket under den tiden jag har känt honom.”

”Det förklarar i alla fall varför du inte får tag på honom” säger Echo och Jake nickar till medhåll med nåt avlägset i blicken.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De sätter sig alla ner i gången och Evan börjar prata. ”Det har hänt en hel del saker inatt som har rapporterats i media, men jag tror att jag ska börja med det som ännu inte står där utan som jag bara kan hitta i diskussioner på ShadowSea och på JackPoint. Och det är inte bra. Verkligen, verkligen inte bra.” Han tar en paus och tar ett djupt andetag.

”Tidigare inatt, strax efter midnatt så fick Rowena O’Malleys consigliere vid namn Al Cavalieri en hjärtattack och dog.” Vid det så drar Jake efter andan och svär till, medan Echo tittar förvånat på honom och sen på Evan.

”Okej” fortsätter Evan ”Jag ser att du inte vet så mycket om det här, men det gjort inte jag  heller före min sökning. Såhär ligger det till. Det finns tre stora ”familjer” i Seattle och de är Finnigan, Ciarniello och Gianelli.”

Echo viftar med handen ”Ja, ja. Det där vet jag. Och Rowena O’Malley tillhör Finnigan familjen och är Dona över hela Seattle. Så pass mycket vet jag. Jag vet också vem Al Cavalieri är – han är hennes rådgivare. Men det jag inte vet är varför hans död skulle ställa till med stora problem för?”

Här bryter Jake in. ”Jag kan berätta en del om maffiapolitiken i Seattle utan att sitta och läsa innantill.” Han ler mot Evan samtidigt som Echo ilsket häver ur sig ”Det kan jag tänka mig.”

Jake tittar på henne och hon väser ”Så berätta nån gång då, för fan.”

Jake tar ett djupt andetag innan han börjar. ”Det är egentligen en väldigt lång historia, men jag ska försöka hålla det kort. Evan nämnde de tre familjerna som styr maffian i stan och han tog också upp dem i storleks och styrkeordning. Finnigans är mäktigast, tätt följt av Ciarniello och sist kommer Gianelli. Problemet är bara att varje familj inte måste bestå av en enda stor och glad enhet. Ciarniello och Gianelli är tillräckligt små för att inte har några stora splittringar, även om delar av Gianellifamiljen inte är nöjda med hur deras Don tycker om att rekrytera magiker, metamänniskor och kvinnor.” Han tittar på Echo. ”Maffian kan vara precis lika gammeldags som yakzen… Hursom. Finniganfamiljen är döpt efter en tidigare Don vid namn Patrick Finnigan… Ja, maffian innehåller en hel drös mer irländare. Lång historia kort. Maffian hade nån gång för ungefär undra år sen stora problem med irländska gäng och istället för att utplåna dem så tog de in gängen i la familia. Så.” Han tar en paus.

”Tillbaka till Finniganfamiljen. Efter Patricks död så tog kommissionen in familjen O’Malley från utifrån för att ordna upp situationen i Seattle och de valde att behålla namnet Finnigan. När O’Malleys senaste Don dog för… säker 15 år sen så hade han ingen son och de andra i maffian ville inte ge makten till hans dotter Rowena O’Malley utan den gick istället till Maurice ”The Butcher” Bigio, som för övrigt många misstänkte var den som fick James O’Malley dödad. Så Finniganfamiljen består egentligen av tre familjer: O’Malleys, Finnigans och Bigios. Eller… egentligen är det fler, men alla de andra är underdelar av de här tre så… I alla fall. För några år sen så dog Bigio i ett lönnmord, som så klart många skyller å Rowena, och den här gången hade kommissionen inget annat val än att göra Rowena till Dona över hela Seattle.” Han tittar på Evan. ”Stämmer det här med vad du har läst?” och Evan nickar, vilket får Jake att le.

”Bra. Bigios är egentligen nästan helt marginaliserade i Finniganfamiljen utan det är O’Malleys och Finnigans som räknas där. O’Malleys har makten med högsta hönset i Finnigan heter Jimmy Mac Finnigan som är barnbarn till Patrick Finnigan. Han är inte så smart, men ganska hänsynslös. Smart är däremot hans gammelfaster, alltså Patricks syster, Mary Finnigan. Hon är runt hundra år gammal och har bara gått och väntat på att Cavalieri ska gå och dö.”

”Aha.” bryter Echo in. ”Nu fattar jag. Så med Cavalieri död så är sannolikheten stor att Finnigans inte har låtit vänta på sig utan har slagit till mot O’Malleys i en strid om makten inom Finniganfamiljen och i slutändan hela maffian i Seattle.”

”Precis!” Utbrister Jake ”Men jag förstår fortfarande inte varför det innebär att vi inte kan få tag i vår kontakt” fortsätter han. ”Det här uppdraget var från Gianellifamiljen och de ska inte var direkt inblandade i de interna stridigheterna i Finniganfamiljen…”

Nu ler Evan ”Där har jag nog svar åt dig. ShadowSea och JackPoint bubblar med info om det här och en del kan hämtas upp från nyheterna också. Inom en timme från det att Cavalieri hade gått och dött så hade det blivit i princip full krig inom Finniganfamiljen, som väntat. Vad som kanske inte riktigt var väntat var att yakuzan skulle passa på och utnyttja de här tillfället. Så inom max två timmar efter att han hade dött så hade yakuzan anfallit flera ställen runt om i metroplexet som tillhör maffian, och för att var ärlig så tror jag inte yakuzan brydde sig så mycket om var de slog till nånstans. Jag har en lista här med flera ställen som tillhör maffian som har råkat ut för bomber, bilbomber, bilolyckor eller bara vanliga drive-byes. Och trots de interna stridigheterna så har maffian inte varit sena med att svara yakuzan.”

Vid det här så drar både Jake och Echo efter andan medan Evan fortsätter ”Så inte nog med att vi har interna bråk inom Finniganfamiljen, vilket jag räknar med kan sprida sig till resten av maffian, utan vi har nästan öppet krig mellan maffian och yakuzan och jag tror att de få Seolpa rings som vi har kvar här i Seattle har passat på och gett sig in i leken också.”

”Fan! Fan! Fan!” skriker Echo så högt att de andra hoppar till. ”Vi har alltså hamnat mitt i ett krig mellan de stora brottssyndikaten här i stan, för ni kan ju räkna med att både maffian och yakuzan kommer vilja ha den infon vi har…” hon stannar upp i nåt som verkade vara på väg att bli en lång harang och tittar på Evan. ”Har du kollat vad som är på den datan vi tog?”

”Näh” svarar han och skakar på huvudet. ”Jag har inte direkt haft tid” fortsätter han.

”Gör det nu!” ryter hon till. ”Vi andra väntar medan du gör det.” avslutar hon och börjar nästan blänga på honom.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De går under tystnad i ungefär en kvart innan alla tre börjar känna sig lite illa till mod, även om Echo börjar känna av det före de andra. När alla tre börjar titta lite nervöst och konstigt på varandra så inser hon att det inte bara är hon utan även de andra. Hon gör en ansträngning för att förstå varför och inser snart att det beror på att ljudet i gångarna som de går i har förändrats och de kan alla på avstånd ett dovt ljud som Echo identifierar som stönanden. Hon får alla att stanna upp och säger ”Jag tror att vi närmar oss spökena som de pratade om… jag tror i alla fall att det är det vi kan höra här framme. Vi har inte längre nån magiker med oss, men jag tror att om vi stöter på några så borde jag kunna ta han om dem med mina förmågor. De brukar funka på andar och spöken borde vara ungefär som andar.” hon tittar på de andra två som inte säger nåt ”Eller hur?” frågar hon och bägge två rycker på axlarna som svar. ”Men tack för hjälpen” fortsätter hon och går vidare.

Mycket riktigt så blir ljudet de hör bara högre och högre ju längre i gångarna som de går och när de kommer runt ett hörn så kan de alla se ett stort troll… Eller i alla fall vad som en gång i tiden var ett troll. De vet att det är ett troll eftersom skepnaden är lång, kanske runt 2,40 meter lång och står och hukar sig i gången. Den är kraftig och muskulös och delvis genomskinlig. Den har gamla kläder på sig som till stor del är slitna i delar och från höger sida av ansiktet, ungefär vid tinningen, så sticker ett horn upp i slingrar sig. De kan inte veta om det här trollet bara hade ett horn eller två när det levde eftersom vänster sida av ansiktet och huvudet är borta och de kan se in i delar av hjärnan. Spöket lyfter en blodig vänsterhand och pekar på dem och stönar högljutt. Innan de hinner vänja sig vild bilden av skepnaden så kommer flera stenar från marken flygande mot dem och de får kasta sig tillbaka runt hörnet för att söka skydd. Evan och Echo har tur och lyckas undvika de flygande stenarna, men Jake har inte lika stor tur och träffas av en stor sten i ryggen och faller till marken.

Även Echo och Evan har landat på marken när de kastade sig runt hörnet, men eftersom de slapp bli träffade av stenarna så tar de sig snabbt och lätt upp igen medan Jake ligger kvar en stund. Echo tittar på de båda och säger ”Stanna kvar här. Jag hoppar fram och tar hand om den. Jag säger till när kusten är klar.”

Hon aktiverar sina förmågor och rusar runt hörnet och ser genast fler stenar som kommer flygande. Tack vare sin snabbhet, träning och stridserfarenhet så lyckas hon undvika de stora stenarna, de som kunde skada henne, på vägen mot anden. Inom några få sekunder är hon framme vid den och anfaller. Det är uppenbart att skepnaden inte hade förväntat sig det, men den lyckas ändå med nöd och näppe undvika hennes anfall. Hon har aldrig tidigare stött på ett spöke och hade förväntat sig att den inte kunde slåss, men det kan den och den sätter emot en ordentlig strid. Oskadad så hade hon nog med lätthet kunnat ta den, men hon känner av de skador som hon ådrog sig både i striden mot gänget på vägen till uppdraget och de skador hon råkade ut för medan de höll på med uppdraget. Skadorna hindrar henne när hon ska slåss och gör striden helt klart jämnare.

De utbyter slag och sparkar, men får inte in nån riktigt bra träff på vad som känns som evigheter. Men till slut får hon in en bra träff på vänsterarmen och om det hade varit en människa så hade hon antagligen brutit den, eller till och med kapat av den med styrkan i hennes spark, men eftersom det är ett troll och dessutom en ande så hänger armen kvar även om det är uppenbart att anden har tagit stryk.

När hon får in träffen så höjer anden ansiktet mot taket och skriker ut av smärta och Echo känner en otrolig fruktan som väller över henne. Hon får en otrolig lust och instinkt att springa skrikandes därifrån – bort från den hemska skepnad som skriker och hålla sig långt, långt borta. Men hon vet att de måste vidare och hon stålsätter sig och använder den reserv av viljestyrka som hon har för att stanna kvar. Den mentala bilden av henne som springer skrikandes därifrån, som en liten flicka är vad som gör att hon lyckas stanna kvar även om hon inte kan göra mer än att fokusera på att inte springa därifrån.

Anden slutar skrika och sänker sitt ansikte och verkar nästan förvånad över att Echo står kvar. Så pass att den bara står still och när den har slutat skrika så känner hon inte längre behovet av att springa därifrån och utnyttjar tillfället för att slå till igen. Den här gången träffar hon riktigt ordentligt i bröstkorgen (hon når inte upp tillräckligt till ansiktet för att få in en bra träff) och hon kan höra hur anden påbörjar ett nytt skrik, men innan hon måste stålsätta sig igen så försvinner den i tomma intet och ljudet i gången återgår till det normala.

Echo går tillbaka runt hörnet och upptäcker att Jake sitter ner och håller om sin rygg, men Evan syns inte ens till. Hon tittar frågande på Jake som pekar tillbaka åt det håll de kom från och säger ”När anden skrek så började Iceman att springa. Han borde komma tillbaka snart.”

Mycket riktigt så dröjer det inte ens en minut förrän Evan kommer tillbaka till där de är. ”Så” säger Echo ”Vad säger ni om en liten rast här?” när de andra nickar instämmande så fortsätter hon ”Bra. Jag tar det gärna lite lugnt jag med. Och så kanske du” hon tittar på Evan ”kan berätta om du har hittat nåt?”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Medan de rör sig neråt så säger Echo till Jake ”Nå – du hade en hel del som du skulle berätta och nu när vi går och inte behöver oroa oss för Yakzen så har vi gott om tid. Så berätta.”

Jake tar ett djupt andetag och börjar sen ”Ja, jag vet mer än vad jag låtsades om… För att vara ärlig så… Jag fick det här jobbet via en kontakt jag har inom Gianellifamiljen i Seattles Maffia.”

Evan väser till och Echo säger ”Ooookej… Så vi blev alltså hyrda av Maffian för att slå till mot Yakuzan? Varför då? Och exakt vem är din kontakt?”

”Jag vet ärligt talat inte. Och jag visste inte ens om att det var Yakuzan som var målet. Sånt fick jag inte reda på innan. Jag fick bara veta att de behövde hjälp med nåt och att de ville använda sig av runners. Jag har gjort liknande jobb åt dem förut…” han pekar med en tumme åt Evan medan han fortsätter ”Fan, Evan har ju varit med på sånt tidigare. Det var ju via ett sånt vi träffades. Och jag kan inte säga vem kontakten är… det är nog bättre för er dessutom. Men…” han tar ett djupt andetag ”Jag har inte fått tag på honom sen vi blev klara med runnet. Det är mitt i natten, men… jag får en stark känsla av att nåt inte stämmer här.”

Echo stannar upp och blänger snabbt på Evan innan hon blänger med allt hon har mot Jake. ”Så du drog in oss i maffians affärer som bara råkade handla om yakuzan… så jävla lämpligt, din skitskalle!” Hon tar ett steg fram och lyfter högerarmen som om hon ska klippa till honom, men Evan hinner komma emellan ”Jag visste att nåt var fel så snart vi blev erbjudna så jävla mycket pengar! Jag är en gorram jävla runner och inte nån fucking jävla maffiasoldat!!”

Jake tar ett steg bakåt och håller upp armarna ”Lugn, lugn. Jag kan lova dig att det här inte är första gången som du har gjort ett run åt ett brottssyndikat – de hyr runners oftare än du kan tro. Tro mig, jag vet. Men det här råkar bara vara första gången som du faktiskt vet om det och det var bara för att vi den här gången slog till mot yakzen. Det här betyder inte att du jobbar åt maffian och är en soldato – det är precis som vanligt, ett run du har blivit hyrd till. Det är bara det att istället för en megacorp som arbetsgivare så har vi ett kriminellt syndikat och… fråga dig själv, är det egentligen så stor skillnad mellan de två?” Vid det sista så ler Jake stort och Echo kan inte annat än att stanna upp medan Evan skrattar till.

Echo svarar Jake med ”Näh, fine. Det kanske inte är så jävla stor skillnad mellan de två, men det spelar tamefan ingen jävla roll! Jag vill inte bli indragen i såhär stora saker. För med de här pengarna så är det uppenbart att det är stora saker som gäller. Jag är bara en vanlig runner… Visserligen en bra runner, men ändå. Jag är inte Argent, eller nån jävla Karl Kombatmage. Jag är Echo – en vanlig runner som försöker överleva och att bli indragen i nån jävla strid mellan maffian och yakuzan är inte en bra idé om man vill leva länge. Den stora skillnaden mot megacorpar är att megacorpar inte brukar bli så jävla hämndlystna som stora kriminella syndikat.” Hon tar ett djupt andetag in och ut. ”Så… nu när vi har kommit fram till det här – vad gör vi? Mr Johnson svarar fortfarande inte, vi är visserligen nere i Ork Underground och jag tror inte att yakzen är direkt efter oss längre, men frågan är ändå vad vi gör och var vi ska?” Hon tittar på de andra två. ”Nån som har ett förslag?”

Evan räcker upp handen.

”Men för fan, det här är inte en jävla skolklass! Ut med det!” ryter Echo till.

Han ser lite röd ut i ansiktet och harklar sig innan han börjar ”Jag skulle ju kunna göra en sökning på matrisen och se om det dyker upp nåt där. Om nåt har hänt så kanske det kan stå där. Antingen på nyheterna eller på ShadowSea och åtminstone på JackPoint… Vi skulle till och med kunna dela upp det.” Han nickar åt Jake ”Du kan ta nyhetssiterna” innan han vänder sig mot Echo ”och du kan ta ShadowSea medan jag tar JackPoint. Hur låter det?”

Echo nickar instämmande ”Det låter inte illa, grabben. Men jag vill nog att vi rör lite mer på oss först. Även om jag inte tror att yakzen kommer att ta sig in hit nån gång snart så har jag gärna lite mer avstånd mellan oss och ingången som vi kom in i.”

Evan svarar ”Men i så fall så kan jag i alla fall göra lite enkla matrissökningar medan vi går. Nåt ska min otroliga simultanförmåga vara bra för i alla fall” med ett leende.

De börjar gå från platsen där de stod och pratade och argumenterade och under tiden så passar Evan på att sätta igång lite olika sökningar på matrisen om maffian i allmänhet och Gianellifamiljen specifikt.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Nedgången till The Crying Wall är tydligt skyltad och den har öppet dygnet runt och har även frivilliga vakter dygnet runt. De tar sig ner till källaren och kommer snart fram till utrymmet där väggen finns. Precis som väntat så står det två stycken stora orcher där som ser ganska så buttra ut. De står bredvid varandra och när Jake och sen Echo och Evan kommer ner så hör Echo hur de halvviskar nåt till varandra på orchernas gutturala språk Or’zet.

Eftersom hon har ett stort intresse av Ork Metal och gärna går på sådana konserter så har hon lärt sig Or’zet och blivit ganska bra på det – hon är ungefär lika bra på Or’zet som på alvernas språk Sperethiel och på Japanska. Hon känner därför igen en förolämpning när hon hör en och den här gången så blev alla tre förolämpade.

Hon stegar bestämt och ilsket fram till den av de två som förolämpade alla tre och på en inte riktigt helt rätt uttalad Or’zet (hon saknar betarna i underkäken) så förklarar hon för honom exakt vad hon tycker om han förolämpning och om honom. Trots hans mörkare hudfärg så kan hon se hur han rodnar – han hade verkligen inte räknat med att nån av dem vare sig kunde förstå Or’zet och än mindre tala det. Vid hennes utskällning så skrattar hans kamrat och säger med ett leende ”Jag tycker om dig. Du är nästan som en Ork född i kropp” på klingande Or’zet.

Hon stannar upp i sin utskällning, vänder sig mot honom, ler och tar ett steg närmre samtidigt som hon långsamt kollar in honom och upptäcker att hon tycker att han ser ganska bra ut. ”Kul att du tycker det säger hon” och tar ett steg fram till. ”Jag och mina vänner skulle gärna göra ett besök ner i Ork Underground och hoppades på att ni skulle kunna tänka er att släppa in oss” fortsätter hon och har undertiden klivit fram så hon står tätt intill och har lagt en hand på hans muskulösa bringa och har med den andra plockat fram både credstick och comlink.

”Vi är villiga att betala och jag” här pausar hon, tittar bort från hans ögon och ner på sin hand innan hon tar ett steg bort och fortsätter ”och jag skulle gärna också träffa dig privat lite senare. Så vad säger du? Du kan få mitt nummer så kan jag få ditt.”

Hon hör hur hans kompis, han som förolämpade dem, hostar till men mannen framför henne tvekar inte när han säger ”Absolut. Jag har inget emot att släppa in er och jag träffar dig gärna nån gång och det snart.” han tar en paus och tittar lite mer på henne ”Men jag hoppas du förstår att det här inte innebär nån… rabatt på insläppet” fortsätter han med ett flin.

Echo skrattar högt ”Det var inte meningen heller. Du verkar ha humor, ser bra ut, är vältränad och verkar kunna ha kul och det var därför jag gärna skulle träffa dig igen.” Hon slänger en titt mot ingången. ”Men du… jag och mina vänner har lite bråttom så om vi skulle kunna skynda oss… Och… jag är villig att betala extra för att ni är tysta ifall det kommer några och letar efter oss.” Vid det sista så vänder hon sig om mot den andre ”Ganska mycket extra – hur låter det?”

Killen hon har flörtat med skrattar till ”Det låter bara bra. Om ni följer med här” säger han och tar emot pengarna som hon ger till honom. Hon stannar upp och vinkar till sig Jake och Evan eftersom hela konversationen har skett på Or’zet och säger att det bara är att följa med.

Killen hon flörtade med presenterar sig som Bob och visar dem vägen till Ork Underground samtidigt som han och Echo byter telefonnummer med varandra. Han varnar dem även för att det finns en del spöken i gångarna som inte tycker om metahumans, men speciellt ogillar människor. När han har släppt in dem i gångarna som leder längre ner i underjorden så undrar både Jake och Evan vad fan det var som hände. Bägge två trodde det skulle bli bråk först – speciellt när hon stormade fram mot den första orken som hade förolämpat dem. Hon förklarar lite kort vad som hände och att de har blivit varnade för spöken.

Ork Underground är ett område som från början daterar tillbaka till slutet av 1800-talet då en stor brand förstörde stora delar av dåvarande Seattle och man bestämde sig för att höja gatunivån när man byggde nytt. Det ledde till att ett stort nätverk av underjordiska källare, tunnlar och ibland även gamla trottoarer bildades och blev känt under namnet Seattle Underground. I mitten av 1900-talet så renoverades det och öppnades upp som en turistattraktion och var så väldigt länge. Efter The Night of Rage 2039 så flyttade många metahumans ner i gångarna och bosatte sig där. Namnet kommer av att majoriteten av invånarna i området är orcher även om det bor alla slags metahumans där nere och den näst största gruppen är dvärgarna. Området har byggts om, renoverats och utökats mycket sedan starten .

De rör sig neråt i tunneln som leder från The Crying Wall och kommer snart ner till vad de kan se är det gamla murbruket från 1800-talet. Det finns en del belysning här, men den är dov och ställer till med problem för Evan. Trots att Evan har cyberögon så har han inte installerat den funktion som gör att de ser nästan lika bra i dålig belysning som i vanlig. Echo är alv och har som sådan en naturlig förmåga att se bra i dålig belysning, men den försvann när hon valde att byta ut sina ögon mot cyberögon. Hon har dock sett till att dessa klarar av att se både i dålig belysning och att se det infraröda spektret, även kallat värmesyn. Utöver det så har hon opererat in en liten modul som skickar ut ultraljud och analyserar det ljud som kommer tillbaka så hon kan se även om det är helt mörkt. Jake har med flit sätt till att han inte har nån cyber, eftersom cyber påverkar magiska förmågor negativt, men han har å andra sidan utvecklat sina förmågor så han i mörker ser nästan lika bra som Echo. Precis som Echo så kan han se bra i dålig belysning och har värmesyn, men han har dock ingen förmåga att se med hjälp av ultraljud.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De beger sig bort från gränden där de var och  anstränger sig för att inte råka ut för fler Yakuzapatruller i området. När de bara är några minuter från deras destination, som Echo ännu inte avslöjat vad det är för nåt, så råkar de ut för problem.

De befinner sig på en ganska lång gata utan sidovägar och precis när de ska runt hörnet så upptäcker Echo att runt hörnet på väg mot dem kommer två stycken yakuzasoldater. Samtidigt så vet de att bakom dem på den långa gatan så kommer det två stycken till mot dem. Och eftersom gatan inte har några sidovägar och inga bra gömställen så är det bara en fråga om tid innan nån av de två grupperna av yakuzasoldater upptäcker dem och då har de snart många fler på sig.

En snabb uträkning visar att de två som kommer dyka upp runt hörnet är de som kommer att upptäcka dem först så de gör tyst upp en snabb plan om att överraska dessa två när de kommer runt hörnet. Jake ska använda sin taser på ena och tillsammans med Evan ta hand om honom medan Echo ska kasta sig på den andra och använda sina förmågor som physad för att snabbt slå ut honom. När det är gjort så behöver de springa därifrån och nu tvingas Echo berätta var de ska nånstans – ifall de skulle bli separerade.

Hon berättar för de andra att de ska till The Crying Wall som är ett monument över The Night of Rage. En natt som är ökänd i Seattles historia för att tusentals metahumans dog i ett uppror som skapades av att de låstes in i stora massor i vad som nästan kan liknas för blivande koncentrationsläger. Den natten blev det skottlossning i ett av dessa läger och många dog i skottlossningen, men än fler dog i branden som utbröt. De närmaste dagarna var ett totalt kaos och den här väggen har upprättats i en källare som ett monument över den natten.

Hon berättar att enligt ShadowSea så ska det finnas en nedgång till Ork Underground vid The Crying Wall och att vakterna där, mot en smärre betalning, kan släppa in en. Om de väl kommer in så kommer Yakuzan aldrig att kunna följa efter eftersom vakterna inte kommer att släppa in dem och även om de på nåt sätt lyckas ta sig förbi vakterna så kommer Yakuzan att få stora problem nere i Ork Underground – de är inte direkt välkomna där eftersom de Yakuzan inte tycker om metahumans.

De hittar en lämplig plats precis vid hörnet av byggnaden och inväntar de två yakuzasoldaterna. Mycket riktigt så kommer de snart runt hörnet och planen går precis som de har tänkt. Bägge två är överraskade av anfallet och hinner inte sätta upp så mycket motstånd innan de har blivit omhändertagna. Dock så verkar konfrontationen ha ställt till med lite oväsen och de kan höra hur de två männen som var bakom dem utbrister nåt och sen kan de höra springande steg.

Alla tre börjar springa allt vad de har och medan Echo och Evan håller ungefär jämna steg så är Jake snart långt, långt framför de andra två. De har inte allt för långt att springa förrän de är framme vid rätt adress och Echo och Evan håller jämna steg hela vägen, även om Evan är betydligt mer andfådd när de väl kommer fram. Där står Jake och väntar på de bägge två och verkar inte allt för ansträngd.

”Vad i helvete?” undrar Echo ”Jag trodde inte du hade några fysiska förmågor?” fortsätter hon.

Han bara ler och skakar på huvudet ”Jag tror inte det är en förmåga utan bara nåt jag har blivit bra på. Om man inte kan slåss, hur överlever man bäst en strid?” frågar han och fortsätter utan att ge en verklig chans att svara ”Genom att inte vara där för att man har sprungit därifrån” avslutar han och börjar gå in.

Echo biter sig i tungan för att inte säga åt honom att vänta, men de måste bort från gatan och det väldigt, väldigt snart för annars blir de upptäckta och det vore väldigt dåligt nu när de har kommit så långt.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De rör sig bort från Evans van till fots – Evan vill stjäla en bil som de kan färdas i, men både Echo och Jake är emot det. Inte själva idén att stjäla en bil, utan det faktum att de fortfarande är för nära Evans van och att en sån stöld skulle dra till sig onödig uppmärksamhet. De har inte hunnit så långt bort från Evans van när de med nöd och näppe undgår att bli upptäckta av en annan svart van som kommer åkandes i ganska maklig fart.

Eftersom det är mitt i natten i Tacoma är det inte så många fordon ute så de börjar hålla ögon och öron öppna för alla tänkbara fordon och blir ganska hjälpta av att Echo har cyberöron med förbättrad hörsel. De undviker en van till (eller är det samma van igen?) bara några minuter senare och några minuter efter det så ser de hur en van stannar och sex svartklädda asiatiska män hoppar ur och sprider ut sig i grupper om två innan deras vän kör vidare.

Echo svär för sig själv och säger viskar ”Fan också. Det här betyder att de måste ha hittat Evans van, eller spårat den, och nu vet att vi är till fots. De kommer att kalla in fler folk hit och koncentrera jakten på oss till det här området. Det kommer att bli svårare och svårare att hålla sig undan. Vi måste komma härifrån. Och det jävligt snart. Nån som har några idéer?” frågar hon och möts av två skakande huvudet. ”Fan också” säger hon igen.

De rör sig bort från bilen och männen som kom ut ur den men får snart ducka undan för en bil till. Hon är sugen på att ta en strid, men även om hon själv oskadad skulle kunna klara av några stycken så är hon skadad och de andra är inga fighters, speciellt inte Jake. Han har visserligen några bra förmågor, men inget som räcker tillräckligt för att de alla tillsammans ska kunna ta sig an ett dussintal yakuzasoldater. De rör sig snabbt vidare och stannar inne i en gränd där de är dolda av en container.

”Okej” säger Echo. ”Vi behöver en plan. Och det snabbt. Annars är vi rykta och då är det inte så mycket vi kan göra.” Hon vänder sig mot Jake ”Har du nån förmåga som du inte har berättat om – nån förmåga som skulle kunna hjälpa oss?” innan han ens hinner svara så har hon vänt sig mot Evan ”Och du – kan du göra nåt på matrisen för att hjälpa oss? Kanske göra nån falsk Knight Errant rapport om att vi har synts nån annan stans?” Hon vänder sig mot Jake igen. ”Kan ni bägge fundera på det så kollar jag på kartan och på ShadowSea.”

Hon plockar upp sin karta och loggar in på den lokala noden av Shadowland som heter ShadowSea medan hon hör Jake meddela att han inte kan komma på nån förmåga som kan hjälpa dem och Evan säger att det är trevligt att hon tror på honom så mycket som hon gör, men att han inte kan hacka Knight Errant… eller att han i alla fall inte kan göra det om han inte är hemma. Han har märkt att han hackar mycket bättre hemifrån och dessutom så har han ju faktiskt blivit skadad och mår inte så bra. Hon nickar och tittar upp vid det sista och inser att både hon och Evan har tagit stryk, men att hon inte kan minnas att Jake har gjort det och vänder sig till honom ”Du då? Har du blivit skadad?” och får ett nej till svar från honom. Han har uppenbarligen haft en stor portion tur under kvällen som har undvikit all form av skada.

Hon återgår till sin sökning på ShadowSea medan hon hör Evan säga nåt om att kolla på JackPoint, som är en annan version av ShadowSea med annan design och annan tillgång till information. Evan har inte hunnit hitta nåt innan Echo utbrister med ett ”Aha! Jag vet vad vi gör nu” och stänger ner sin comlink. Bägge två tittar väntande på henne innan hon fortsätter ”Jag har en väg härifrån som Yakzen aldrig kommer att kunna följa efter oss i. Vi kommer att kunna ta oss ur från Tacoma utan större problem… eller… i alla fall utan att stöta på Yakzen nåt mer. Det lovar jag.” Vid det sista så reser hon sig upp och ignorerar deras frågande ansikten och säger ”Kom igen – följ mig.”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Evan tittar på henne och frågar ”Vad gör vi nu?”

Hon vänder sig om mot de bägge och säger ”Vi väntar till anden är klar där borta sen har vi lite saker att kolla upp. Och vi får skynda oss för skottlossning på öppen gata i Tacoma lär dra till sig Knight Errant och vi vet inte om det finns fler bilar ute efter oss.”

Hon tittar upp över Jakes bil och varken ser eller hör nån rörelse från den svarta vanen. Hon börjar röra sig framåt och visar för de andra att de ska följa efter. Väl framme vid vanen tar hon det lite mer försiktigt och använder sitt gevär med sin smartgun och dess kamera för att kika runt hörnet medan hon använder sina cyberöron för att höra om det är nån som rör sig. Precis som väntat så är det tyst och stilla vid bilen. Vid närmre inspektion så ligger det ett antal svartklädda asiatiska män antingen i eller precis utanför bilen. Alla utom en är beväpnade med k-pistar och Echo utgår ifrån att det är magikern. Bilen är visserligen tungt bepansrad, men Evan använde AV-ammunition och råkade ha tur och träffade magiken med flera skott så han dog.

Echo har vid det här laget börjat få misstankar och går och sliter upp kläderna på flera av de nu döda männen och på alla hittar hon tatueringar i olika stor utsträckning. Hon blir klar med en, ställer sig upp, drar fram sin Predator, trycker upp Jake mot vanen och sätter pistolen mot honom och nästan skriker ”Det här är fucking Yakuza! Vad i helvete har du dragit in oss i! Jag har god lust att skjuta dig på fläcken och försök inte beordra mig att släppa pistolen eller sån skit! För då kommer du verkligen råka illa ut!” Hon blir medveten om Evan som säger åt henne att lugna ner sig och att de behöver sticka och svarar ”Det skiter jag tamefan fullständigt i!” innan hon åter vänder sig mot Jake och fortsätter ”Vad är fan är det du inte berättar för oss! Blaze är död och du vet mer än vad du låtsas om!”

Under hela tiden har Jake varit väldigt lugn och sansad och inte rört sig ur fläcken ”Om du släpper mig så lovar jag att berätta. Men! Inte förrän vi har tagit oss härifrån. Inte nog med att Knight Errant lär vara på väg utan Yakuzan lär ha fler sådana här grupper ute efter oss och vi har precis förlorat vår magiker. Vi behöver bege oss härifrån.”

”Drek! Och fuck! Du har rätt.” hon släpper honom och stoppar undan pistolen ”Men du kommer att berätta för annars kommer du råka illa ut.” säger hon och blänger på honom.

Han tittar kyligt på henne ”Jag kommer att berätta, men inte för att du har hotat mig utan för att i dagsläget så förtjänar ni att veta mer. Okej?

Hon blänger lite mer innan hon svarar ”Fine. Whatever.” och börjar gå tillbaka mot deras egna van med både Evan och Jake bakom sig. När de kommer fram så inser de snart att de har ett stort problem – både deras van och Jakes bil har tagit massiv skada i den eldstrid som var. Så pass att ingen av dem kommer gå att köra. Jakes bil är fylld med kulhål medan Evans van inte har fullt så många, men däcken är förstörda och nån kula verkar ha träffat olyckligt för det läcker ut vätska från motorhuven.

”Fan!” utbrister Evan. ”Fan! Fan! Fan!” Han går fram och kollar in fronten innan han vänder sig om mot dem ”Okej. Hoppa in i vanen. Den kommer inte att överleva så länge, men förhoppningsvis in nånstans där vare sig Yakuzan eller Knight Errant kan hitta den så jag kan lämna den låst med all min utrustning inuti så får vi plocka upp den sen… när allt det här är över.”

”Om det nånsin bli över” svarar Echo. ”Yakzen är inte direkt kända för att vara förlåtande och om jag har fattat allt rätt så slog vi till mot deras spelhåla tidigare ikväll och kanske även deras tidning”. Vid det sista så slänger hon en ilsken blick mot Jake.

Evan viftar med händer som om han viftar bort en fluga ”Whatever. Det kan vi fixa sen. Kan ni bara hoppa in i bilen så jag kan köra härifrån och ställa undan den nånstans?” Han rör sig mot bilen ”Oh! Jag kan höra med Thomas om han kanske har nånstans där jag kan ställa undan den så den inte kan hittas. Det lär kosta med det tar vi från betalningen för det här runnet.” fortsätter han.

De sätter sig alla i bilen och medan han pratar med Thomas i telefon så försöker han få igång den. Det tar några försöker men sen hostar bilen igång och de kör långsamt bort därifrån. Efter ett litet tag så lägger han på luren ”Nähä… han hade ingenstans där jag kunde få ställa undan bilen. Så vi får hitta nåt lite sämre område och parkera där och hoppas på det bästa.”

Medan de kör bort från området så kan de på avstånd höra sirener som låter som att de kommer närmre. De får dock aldrig syn på några polisbilar och efter en tio minuter så hittar de en lämplig mindre gata att parkera Evans van på. Han parkerar bilen och de kliver alla ut. Evan och Echo stuvar om lite i sin utrustning och efter ett kort samtal så lämnar de både Echos gevär och Evans SMG i bilen – de bägge vapnen är helt enkelt för stora om de ska röra sig ute på gatorna och riskerar att stöta på Knight Errant patruller. De tar dock med sig så mycket som möjligt i form av utrustning och ammunition innan de låser bilen och sen lämnar den åt sitt öde.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De kommer fram till bilarna utan problem och börjar köra därifrån. När de har kommit en bit bort från spelhålan så ringer Echo upp numret som de fick från Mr Johnson och får inget svar. Känslan av att nåt inte stämmer blir ännu starkare medan hon ringer upp både en andra och en tredje gång utan att få nåt svar från Mr Johnson. Det går direkt till en svarare som så klart inte ens säger nåt namn eller för den delen upprepar numret man har ringt till. När hon inte har fått nåt svar på det tredje försöket så öppnar hon upp ett gruppsamtal med hela teamet och berättar var som händer. Hon hör Jake svära till innan han säger att han kan höra med sin fixer – han som skaffade fram den här kontakten.

Jake kopplar bort sig från samtalet, men hon kan via Blazes lina höra att Jake försöker ringa upp nån men tydligen inte heller får nåt svar. Han muttrar nåt och försöker ringa flera gånger och meddelar folk att han ska testa lite olika saker, men nån minut senare är han tillbaka på sin egen comlink och meddelar att inte han heller har fått nåt svar.

Echos känsla av att nåt inte stämmer har växt sig starkare medan de planlöst kör igenom Tacoma. De har ingen aning om var de eventuellt ska träffa sin Mr Johnson. Instinkten säger att det kommer vara på en lite mer central plats i Seattle, men det skulle lika gärna kunna vara nånstans i Barrens eller till och med Tacoma. De fortsätter därför att åka omkring i Tacoma och försöka hålla sig undran från problem i form av go-gangs eller nån som är ute efter informationen.

De har kört omkring ganska planlöst i Tacoma i ungefär en halvtimme, med försök att nå Mr Johnsson var femte minut, utan att nånting har hänt när Jakes bil plötsligt kör av vägen och in i en byggnad och blir stillastående. Evan stannar sin van och både Evan och Echo tar sig ut ur vanen och rusar fram mot bilen. De har precis kommit fram när Blaze kommer ur bilen och skriker ”Ande! Fälla!”

Runt ena hörnet kommer en stor svart van i hög hastighet som tvärbromsar in och de kan höra dörrar som öppnas på andra sidan. De kastar sig bakom Jakes bil och sliter ut Jake ur bilen medan de hör hur folk hoppar hur bilen och Echo tycker sig höra halvkvävda order på Japanska.

”Vad fan hände?!” frågar hon Blaze som precis hinner svara ”En ande fick oss att krocka” innan en figur materialiserar sig bredvid dem. Det är åter igen en humanoid form med armar, ben och huvud men den här gången så är figuren skapad av vägen. Det är asfalt med gatstenar och metall och sopor inblandat.

Echo skriker ”Han är min” medan hon slänger sig in i närstrid med den och fortsätter ”Blaze – fokusera på magikern och Iceman ge eldunderstöd”

Den här gången är motståndet svårare – hon kan nästan känna på sig att det är en mäktigare ande, men dessutom en ande som är bättre på att slåss på det sättet hon försöker tvinga andar till att göra. De börjar med att utbyte av slag och sparkar där anden får in en träff mot hennes vänstra skuldra som hon i stridens hetta och med adrenalinet pumpades knappt känner av.

Hon försöker hålla anden mellan henne och den skottlossning som nu har börjat. I korta moment så försöker hon uppfatta vad som händer och får intrycket av att Blaze och Evan försöker ta ner fienderna medan Jake försöker få dem att göra alla möjliga konstiga saker som att sitta ner och att slänga ifrån sig sina vapen. Hon tycker sig även se att Jake har tagit fram pistol, men viftar bort det med att det inte kan stämma innan hon återigen fokuserar på sin strid.

De fortsätter att utbyta slag och sparkar under vad som känns som en evighet, men i verkligheten inte är mer än några sekunder. Både hon och anden rör sig mycket snabbare än vad vanliga människor gör. Hon för att hon är physical adept och anden för att det är en ande.

Till slut så får Echo in en träff på anden – en spark som träffar bra på andens ben och deformerar det. Hon reflekterar snabbt över att det inte känns som att sparka på asfalt innan hon återigen fokuserar på striden. Den böljar länge fram och tillbaka och både hon och anden får in slag eller sparkar ibland, men ingen av dem får in nåt som verkligen känns – det är träffar som inte gör nån egentlig skada även om man har träffat motståndaren.

Efter ett tag så ser Echo en öppning och slår till, men det var en fint menad att få henne ur balans, vilket också lyckades. Anden utnyttjar detta och fäller henne så hon hamnar platt på rygg och tappar andan. Hon tittar upp och ser andens ena fot komma ner mot hennes ansikte och hinner inte reagera, men innan foten träffar henne så stannar anden upp och tittar bort från henne och tittar mot det håll hon vet att skottlossningen kommer ifrån.

Hon är precis på väg att utnyttja läget när anden sätter ner foten bredvid hennes huvud och börjar röra sig bort från henne och mot skottlossningen. Hon rullar runt på mage och tittar upp och ser mycket riktigt både Evan och Jake som skjuter mot den andra bilen och folk som har sökt skydd av den. Jake har en taser som han använder och Evan använder sin SMG. Hon ser också Blaze ligga på marken bakom bilen och han rör inte på sig.

Anden springer nu förbi Evan och Jake och rör sig mot den svarta vanen och de bägge två slutar skjuta och tittar först förvånat på varandra och sen på Echo. Echo hivar sig upp och springer bort till Evan och Jake medan anden tar sig runt den svarta vanen och uppenbarligen ger sig på de som befinner sig på andra sidan.

Hon tittar på Evan och säger ”Jag tror du hade ihjäl deras magiker – om det inte var Blaze som gjorde det. Såvida de inte har nån mer magiker eller en riktigt bra physad så tror jag vi är klara nu.” Hon rör sig bort till Blaze och undersöker honom och upptäcker att han är död tack vare en kula i pannan. ”Damn, säger hon tyst – Blaze är död.”

((Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

När hon kommer fram till slutet av korridoren så avvaktar hon innan hon tittar öppnar den stängda dörren och tittar ut. Hon kan se Jake och Blaze som sitter i skydd bakom ett omkullvält bord och på andra sidan av lokalen så har nån eller några uppenbarligen också tagit skydd bakom ett bord. Precis när hon tittar fram så tittar nån upp och avlossar en salva mot henne, men antingen var hon tillräckligt snabb eller så var de för dåliga skyttar för hon hinner ducka undan utan att bli träffad. Hon slår om geväret till att skjuta granater och håller upp det i dörröppningen medan hon står kvar i skydd. Samtidigt skriker hon åt Jake och Blaze ”Ducka!” och siktar via sin smartgun som på hennes näthinnor visar bilder från geväret och hur det siktar.

Hon siktar på vägen bakom bordet och får hjälp med beräkningarna från geväret för att se till att hennes flashbang granat landar bakom bordet och exploderar i rätt ögonblick. Den går mycket riktigt av på rätt plats i rätt tid med en öronbedövande smäll och sken. Som tur är så skyddar hennes cyberöron och cyberögon mot det och precis efter att den har exploderat så är hon genom dörren och på väg över rummet.

Hon kommer fram till det andra bordet och är över innan de bakom bordet har haft möjlighet att hämta sig från chocken och fortfarande är förvirrade och delvis förblindade. Två snabba sparkar och de är ute för räkning. Hon tar sig sen snabbt tillbaka till där Jake och Blaze sitter bakom skydd och sätter sig på huk med geväret riktat mot dörren och väntar på eventuell förstärkning.

Medan de väntar så vänder sig Blaze mot henne och frågar ”Vad fan var det som hände med vattenanden tidigare? Den var på andra sidan rummet så du borde inte ha varit en måltavla, men den kastade sig på dig med en energi som jag bara skulle kunna likna vid… tja… vid hat. Det är löjligt att säga det om en ande, men det verkade nästan som om den hatade dig. Vad fan var det? Jag har aldrig ett en ande bete sig på det sättet förut…”

Echo rycker på axlarna och utan att släppa blicken på ytterdörren så svarar hon ”Fan om jag vet. Jag vet att jag har problem med vattenandar. Så länge som jag kan minnas så har de aldrig tyckt om mig och de brukar vara snabba på att hoppa på mig.”

Ur ögonvrån så kan hon se hur han tittar på henne och hon kan känna sig… granskad. ”Men du har ingen aning om varför?” Hon rycker på axlarna och svarar ”Nope”.

De sitter ett tag i tystnad men innan nån mer förstärkning har hunnit komma så hör hon ljud bakom sig och när hon kastar en snabb blick bakåt så är det Evan som har dykt upp igen. Han har ett leende på läpparna och säger ”Jag har infon. Vi är klara att sticka nu”.

Jake vänder sig mot Blaze och frågar ”Har du kvar din eldande?” När Blaze nickar så fortsätter han ”Bra. Vänta tills vi är ute och låt sen anden tända eld på hela stället. Se till så att den verkligen tänder eld på alla rummen och att det ska brinna riktigt ordentligt.” Blaze ler när han svarar honom ”Det är ingen fara – om jag säger åt den att stället behöver brinna upp så kommer den själv att sköta resten. Speciellt om jag säger åt den att den är fri att gå när stället har brunnit upp.” och vid det sista så flinar han.

”Bra” säger Echo ”när vi rör oss ut så går jag först. Om det är några vakter kvar utanför så är jag den som är mest lämpad för att ta hand om dem så håll huvudet nere och låt mig sköta det här. Dessutom kanske nån av besökarna får för sig nåt dumt.”

De rör sig alla mot den öppna ytterdörren och när de rör sig ut så går Echo först tätt följd av Blaze och sen Jake med Evan som täcker upp bakåt. Återigen så får Echo en känsla av att det hela går för lätt för ingen försöker sig på nåt när de ger sig ut. Det står några människor kvar, antagligen de som hade gått med plus, och verkar vänta. Men de flesta har begett sig hemåt efter att ha insett att spelandet var slut för natten. Om det finns några fler vakter så lägger de sig inte heller i vad som händer medan teamet rör sig mot sina två bilar.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Det här ger både Echo och Blaze ett fantastiskt läge och medan Echo snabbt tar fram sitt gevär och öppnar eld med en kort salva så passar Blaze på att slänga en spell mot de tre. Läget är perfekt och med en kombination av magi och eldkraft så går de alla tre ner – om inte döda så i alla fall medvetslösa. Echo tittar mot striden mellan eldandarna och hinner precis se den ena anden besegra den andra. Hon skriker till ”Blaze!” och han vänder sig om mot säger ”Ingen fara – min vann”. Han ser glad ut, men också väldigt sliten. Det är uppenbart att skicka iväg vattenanden och den efterföljande magiduellen har tagit hårt på honom och hon tycker sig kunna se rester av att han har blött näsblod.

”Men vi har problem” fortsätter han ”Magikern offrade öppet mål på mig för att få ut en watcher. Jag antar att de kommer ha förstärkning här inom några minuter så vi måste skynda oss på.”

Echo nickar instämmande och säger ”Jag och Evan tar oss djupare in för att hitta datan och ta en kopia på det och sen förstöra den. Ni två stannar kvar här och sätter upp ett försvar både för vakterna utanför och eventuell förstärkning som kan komma innan jag och Evan är klara.” Hon vänder sig mot Evan ”Hur mår du?”

Han nickar och rosslar lite när han pratar ”Det kunde ha varit bättre, men jag hakar på. Men du får gå först.” avslutar han med ett leende.

Evan och Echo beger sig vidare in i lokalen. De går in genom dörren och kommer till en korridor som sträcker sig längre in i byggnaden. Efter några meter finns det dörrar på bägge sidorna som är stängda. Korridoren i övrigt är ganska kal och tom med en glödlampa som hänger ner i ett snöre i mitten av korridoren.

Echo och Evan har arbetat tillsammans tidigare och hon har lärt honom en del handsignaler så de inte ska behöva prata eller skrika men att han i alla fall ska förstå vad hon säger. De beger sig fram mot den första dörren på höger sida. Medan Evan öppnar den så står Echo redo med sitt gevär och så snart dörren öppnas så skickar hon in några korta salvor med geväret. Helt uppenbart så träffas ingen och medan hon väntar på att se om det kommer nån svarseld så kan hon se hur Evan lyfter sin SMG och avfyrar den. Rent instinktivt slänger hon sig ner på marken och rullar runt och ser hur en av dörrarna längre ner i korridoren har öppnats och ur den trillar nu ännu en asiatisk man. Evan är visserligen främst en hacker, men han kan även slåss och den här gången prickade han verkligen bra.

Echo sätter sig upp på huk och tittar frågande på Evan, men han verkar inte förstå vad det är hon menar. Hon tar sig in i det rummet de öppnade medan Evan sitter kvar utanför och håller vakt. Det här är uppenbarligen ett privat spelrum för det är ett stort runt bord i mitten med plats för olika sorters spel. I mitten finns även en white noise generator och rummet ser fräscht och rent ut. Hon tar sig snabbt ut och stänger dörren bakom sig och pekar på dörren på andra sidan korridoren. De gör om samma moment där, men ännu mer händelselöst. Ingen öppnar eld mot dem vare sig inifrån rummet eller nån annan stans ifrån. Det här rummet är uppenbarligen ett kontor för det står ett stort skrivbord av trä med en flott stol bakom. Det finns även en soffa och två stolar som står framför skrivbordet. Echo går till dörren och kallar in Evan som kommer in i rummet. Hon viskar till honom att han ska kolla upp rummet medan hon håller vakt vid dörren.

Det tar inte lång tid för Evan att kolla upp rummet och han är snabbt tillbaka med en rapport om att det är tomt på information som de är ute efter så de rör sig ut i korridoren igen. Nästa dörr ligger på höger sida och det är den dörren som mannen kom ut från och det visar sig vara en annars helt tom toalett. Nu är det bara två stycken dörrar kvar – en på varje sida om korridoren. Medan de rör sig mot de sista två dörrarna så kan de höra skottlossning från ingången till lokalen, men det är inte nåt som de har tid att bry sig om. De kommer fram till de två dörrarna och öppnar den högra. Efter Echos salvor in i rummet så tittar de in och ser vad som närmast kan beskrivas som ett matrum. Ett slitet bord med slitna stolar, en diskbänk med kyl och frys bredvid och mikrovågsugnar. Rummet är annars tomt.

De rör sig snabbt över till andra sidan korridoren och öppnar dörren och Echo öppnar eld i vanlig ordning. Den här gången hör hon hur hon träffar nån som skriker till och sen blir tyst. När ingen skjuter tillbaka så tittar de in i rummet och nu har de hittat rätt. Det är ett rum med flera terminaler i och en man som ligger död eller döendes på golvet. Echo rör sig fram till mannen som ligger på mage och vänder honom om – det är ännu en asiat som uppenbarligen är död. Hon ser inget vapen på honom eller i närheten och vänder sig till Evan. ”Va fan är det med alla asiater på den här platsen? Jag tycker inte om det här…” och får som svar från Evan. ”Jag har då ingen jävla aning.” innan han skrattar lite ansträngt och säger ”Vem vet – det kanske är Yakzen som driver det här stället.”

Hon skickar en blick på honom och väser ”Skämta för fan inte ens om den skiten. Det sista jag vill göra är att bråka med ett internationellt brottssyndikat på ett run.” hon tar en paus innan hon fortsätter ”Man jag har en dålig känsla… har haft det ända sen vi satt och väntade på att dronen skulle krascha. Nåt är inte bra med det här runnet.” Hon ser hur han tittar lite frågande på henne så hon rycker på axlarna och säger ”Det är bara en känsla. Men… Skynda på nu. Jag tar mig till de andra. Kom ut när du är klar.” säger hon innan hon rör sig ut ur rummet och framåt i lokalen.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk