Jan "PiratJanne" Lindgren

När han är tillbaka så har Echo precis duschat och bytt om och är på väg till den lokala krogen The Red Bull, eller som skylten ovanför stolt proklamerar “Th R d Bu  “ och frågar om han ska haka på, vilket han också gör.

När de kommer dit så är det fortfarande ganska tidigt så det är inte så mycket folk, men Joe står bakom disken som vanligt. De går fram och beställer in varsin öl och när de har fått den så tar sig Echo en ordentlig titt runt lokalen. Hon kollade visserligen in den när de kom in, men bara lite snabbt för att se efter om det fanns nåt möjligt hot. Nu tittar hon lite noggrannare och sätter nästan ölen i halsen när hon ser Dances sittandes längst in i baren i ett mörkt hörn. När hon tittar på honom så vinkar han åt henne att hon ska komma dit så hon säger åt Evan att följa med och de går bort till Dances.

När de kommer fram till bordet så säger han kort ”Sitt” utan att flytta sig från sin plats och de sätter sig bägge ner vid bordet.

Han ler och säger ”Jag sa ju att det skulle gå bra om ni följde er plan som ni hade tänkt er.”

Echo tittar på honom och säger sen ”Iceman det här är Dances. Dances det här är Iceman.” och blir avbruten av Dances som säger ”Dances with Clouds är mitt hela namn, men Dances går bra. De flesta människor är lata och har inte lust att uttala hela”

”Du ville se oss” säger Echo

Dances skakar på huvudet och svarar ”Ni ville se mig. Ni har en del frågor som jag kan hjälpa er med. Jag vet till exempel att ni bägge är magiskt aktiva och att ni bägge två är physads.” Han håller upp en hand när bägge är på väg att säga nåt.

”Jag vet att ni bägge två har mycket cyber, även om Evan här har mer cyber än dig Joanna.”

Evan, Echo och Dances sitter i baren under många timmar sent in på natten och pratar om magi, cyber och många andra saker innan de till slut skiljs åt.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Resan hem är ganska så händelselös och Echo och Evan släpps av först innan bilen åker vidare med Jake utan att vänta på transportbilen. Medan de väntar så lastas bågarna av från transportbilen som sen kör iväg. Bägge bågarna ser ut att må bra och de kör ner dem i garaget och parkerar dem där innan de beger sig upp till sin lägenhet. På väg upp till lägenheten så stöter de på Mrs Newton som undrar om allt är bra. Hon har inte sett till nån av dem på flera dagar och nu så såg hon att de kom hem i en limousine?

Echo nickar och ler mycket och förklarar att allt är bara bra och att de blev avsläppta av en ny vän som de har fått. Hon ursäktar sig med att de är lite trötta och att de måste vidare. När de kommer hem så verkar Pesky för en gångs skull vara glad över att se dem och ställer inte till med några problem. Echo och Evan blev bägge av med sina comlinks när de var på uppdrag, men Evan har inte tillbringat tiden hos Tony med att lata sig utan har redan skaffat ersättning åt dem bägge.

Echo ringer sin kontakt Grace som är mekaniker

”Hoi chummer” säger Echo när Grace svarar.

”Echo! Var har du varit?! Jag har försökt få tag på dig i nästan en vecka nu”

”Jag vet, jag vet. Jag har varit upptagen med… jobb”

”Aha. Vad var det du jobbade med sa du? Import och export-branchen?”

”Precis. Jag var tvungen att göra en resa för att överse mina affärer”

”Uh, huh. Så vad har du på hjärtat gumman?”

”Tja… det viktigaste först. Hur var killen du gick hem med förra helgen?” säger Echo och skrattar

”Verkligen fantastisk i sängen, men gud så tråkig han var. Verkligen helt hjärndöd. Så jag behöver nån ny. Är du game för ikväll?”

”Tack för inbjudan, men ingen party för mig ikväll. Jag…”

”Inget party? Mår du riktigt bra, vännen?” avbryter Grace.

”Lite sliten efter min resa bara, men jag tänkte gå ut på min lokala krog och ta nån öl eller två. Men inte mer än så. Men du. En anledning till till att jag ringer. Jag har en van som skulle behöva plockas upp och repareras. Den står i Tacoma och jag tänkte höra om det är nåt du kan hjälpa till med?”

”Absolut. Är då där just nu eller?”

”Näh, men han som äger den kan vara där om nån timme eller så. Kan du hämta upp den då?”

”Inga problem. Ge mig bara hans nummer så fixar vi det”

”Kanon! Sorry, Grace men jag skulle verkligen behöva gå nu. Vi får höras lite senare. Kanske gå ut och festa imorron?”

”Låter bra det. Höres.”

Evan åker iväg och kollar till sin van och möter upp Grace och ser till att hon tar med den till sin workshop innan han åker tillbaka hem igen.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De närmste dagarna tillbringar de i lugn och ro i Tony hus och väntar på att Echo ska läka upp sig. Hon blev betydligt mer skadad i striden än vare sig Evan och Jake och även om hon får bra läkarvård och även om läkarkunskapen år 2072 är väldigt bra så försenas hennes process av att hon är magiker, eftersom magiker är svårare att behandla, och eftersom hon har cyber då cyber gör att kroppen läker långsammare.

Några dagar senare så sitter de alla samlade i på Tonys kontor. Tony har inte längre några bandage, men har en lapp för ögat eftersom det behöver vila för att återhämta sig ordentligt. Jake och Evan är också bandagefria, men Echo har en del plåster och bandage på lite olika platser på kroppen för att hjälpa kroppen att läka bättre.

”Välkomna, välkomna go vänner” börjar Tony ”Jag kallade in er hit för att jag vill prata om er ersättning. Jag lovade att ni skulle få betalt när det hela var över och jag tänkte att vi kunde passa på och prata om det medan ni är kvar hos mig som mina gäster.”

”Det låter som en bra idé” säger Echo

”Bra, bra” säger Tony och nickar. ”Då ska vi se. Uppdraget ni hyrdes för skulle ge er 30 000 NuYen fick jag reda på efter mötet. Jag hade ju velat ge er 50 000 i företagsscript, men det ville ni tydligen inte ha. 30 000 NuYen för hela teamet och ytterligare 10 000 NuYen per person om ni slog till mot spelhålan. Det skulle bli totalt 70 000 NuYen för hela teamet, men ni fick också en 10 000 NuYen i förskott, vilket gör summan till 60k. Sen fick ni lite förstörd utrustning och jag sa att jag skulle ersätta er för den och att ni skulle få lite extra för att ni drogs in i det här. Så vad sägs om att jag rundar av det till 100 000 NuYen som ni får dela på?”

Jake nickar, Evan ser ganska tacksam ut men Echo utbrister ”Så fan heller!” och får förvånade blickar från alla andra tre.

Hon tittar på Tony, bugar och säger ”Förlåt. Jag menar ingen respektlöshet, men… Såhär. Vi skulle ha 60k, det säger du själv. Lägg till den utrustning som jag och Evan måste ersätta så är vi uppe i… tja… kanske 80k totalt. Det betyder att vi tre tog ett wetwork uppdrag på att slå ut en av de mäktigaste personerna inom maffian i Seattle för 20k? Inte en chans. Bättre än så kan du. Speciellt med tanke på att Icemans bil står kvar ute i Tacoma och vi vet inte i vilket skick den är i eller om vi ens kan bärga den.”

Han tittar tyst på Echo en lång stund innan han nickar och säger ”Du har rätt. Nu var visserligen en del av betalningen att vi tog ut era bomber, men ändå. Vi kan betala mer för ett väl utfört uppdrag. Så… vad säger ni om 150k totalt att dela på? Det ger er 50k per person att göra som ni vill med och det borde mer än väl täcka bägge uppdragen. I alla fall med åtanke att vi har opererat bort bomberna och att ni står under vårt beskydd mot andra i maffian och mot yakuzan. Apropå fordon så kommer vi har era två motorcyklar levererade hem till er tillsammans med er, men ja… mycket riktigt så är bilen som står i Tacoma ert eget ansvar.”

Echo nickar och ser nöjd ut. ”Det är en mycket bättre summa som jag med glädje kan acceptera”

”Då så” säger Tony och knappar lite. ”Jag har nu överfört 50k till var och en av er och med det så hoppas jag att ni ursäktar mig. Det står en bil utanför som väntar på att ta er hem och jag önskar er alla en trevlig fortsatt dag”.

De reser sig alla tre upp, bugar och går därifrån och ut till den väntande limousinen och transportbilen som gör dem hem.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Echo ligger och funderar på hur hon kan få tag på glaset så hon kan få i sig mer vatten, när en hel drös med människor kommer in i rummet. Först går en äldre man med glasögon som hon inte känner igen, sen kommer Tony, Jake och Evan in i rummet.

De tre vinkar åt henne medan mannen går fram och börjar kolla på lite olika apparater som hon är inkopplad mot och frågar ”Hur mår du?”

”Ont” lyckas hon till slut kraxa fram och mannen nickar och svarar ”Bra, bra. Det betyder att allt är som det ska. Du har tagit massa skada, men om du har ont så ska du se att det blir bra. Du är ung och läker bra och smärtan innebär att du inte har fått några allvarligare komplikationer. Jag kommer ge dig lite mer mot smärtan och du kommer nog sova en del de närmaste dagarna” avslutar mannen innan han ändrar lite inställningar på maskinerna och sen går därifrån.

Tony kommer fram till sängen och säger ”Det är ingen fara. Du är hemma hos mig och får stanna här till dess att du mår bättre. Så slappna av och sov en massa” innan även han går därifrån.

Hon ser hur Evan är på väg fram, men innan han har hunnit fram till sängen så har hon somnat igen.

De närmaste dagarna är nästan som ett stort töcken. Hon minns att hon vaknar till flera gånger, men till en början så får hon så mycket smärtstillande att hon är väldigt groggy varje gång hon är vaken och det inte blir så mycket. Efter ett tag, och hon har ingen som helst aning om hur länge, så börjar den äldre mannen som tydligen är Tonys privata läkare att dra ner på hennes medicinering och då slutar världen vara ett så stort töcken. Visserligen innebär det att en del av smärtan kommer tillbaka, men inte lika ont som innan.

Strax efter att doktorn har dragit ner på Echos smärtstillande tillräckligt för att hon ska kunna fungera ganska normalt så kommer Evan och Jake in och sätter sig på varsin stol bredvid hennes säng.

”Så, hur mår du” frågar Evan

”Jodå, lite ont fortfarande men annars är det bra.” svarar Echo ”Förresten, jag fick aldrig reda på vad som hände efter att jag kastade mig själv ut genom fönstret. Nån som har lust att berätta?” frågar Echo.

”Tja… ” svarar Jake. ”Vi trillade alla i vattnet. Jag och Evan hamnade i före som du säkert minns och sen väntade vi på dig. Vi såg dig hoppa ut, men sen såg vi att det var nåt konstigt med dig redan när du föll. Du kom ner i vattnet och kom snabbt upp till ytan, men låg med ansiktet ner. Så vi simmade mot dig och lagom till att vi kom fram så dök det upp folk i fönstret och började skjuta på oss. Vi tog tag i dig och dök under vattenytan och höll oss där till slädarna kom. De plockade upp oss och gav mig och Evan syre, men det gick inte så bra för dig. De där apparaterna förväntar sig att man andas av sig självt så vi åkte bara en liten bit innan vi fick åka i land och se till så att du andades ordentligt. Du hade visst fått in lite vatten i lungorna när du slog i vattnet. När vi hade fått igång andningen igen så fick vi använda slädarna för att ta oss vidare till platsen där vi hämtades upp med bil. Bilen körde oss till en sunkig liten lägenhet där vi gav dig första hjälpen eftersom vi var rädda att du skulle dö. Redan innan vi kom dit så fanns Rowenas folk på plats för att operera bort bomberna som vi hade vi skallen och när det var gjort så stack de och vi fick vänta in Tony.”

”Det tog nån timme innan Tony hörde av sig och sen kom en bil och plockade upp oss och körde oss hit där Tonys läkare genast började ta hand om dig. Det var runt fyra dar sen och efter att han tog hand om dig så tog han en titt på mig och Evan. Jag har alltid läkt väldigt snabbt så han behövde inte sköta mig så mycket och sen har han tagit hand om Evan också, men den mesta tiden har gått åt till att se till att du mår bättre. Du tog tydligen en hel del stryk där på slutet.”

Echo skrattar lite lätt, vilket gör jävligt ont och säger ”Tacka fan för det. Jag tog hand om fyra vakter i princip helt själv. Men ni var bra distraktioner och det tackar jag för” med ett leende.

”Stora ord från nån som inte ens kan simma” svarar Jake och Echo småblänger på honom innan hon frågar ”Så hur gick det med det hela? Funkade planen som det skulle?”

”Tja…” börjar Jake ”Nu får vi ju inte så mycket information som vi skulle vilja. Även om vi är hemma hos Tony och har en del information så vill de gärna hålla oss utanför det här nu. Vi vet tillräckligt mycket för att de inte ska vilja ge oss mer info, om man säger så. Men… Evan här har använt sig av matrisen för att ta reda på vad som har hänt medan vi har *haft semester* här hos Tony. Så varför berättar inte du vad du vet, Evan” säger Jake

”Förresten” bryter Echo in. ”Sorry, men när jag och Jake var tillfångatagna av yakuzan så råkade jag av misstag berätta att du heter Evan. Det var inte meningen. Jag var för groggy och borta helt enkelt” säger Echo vänt mot Evan.

Han nickar ”Jag är inte överlycklig över att han vet vad jag heter, men det är okej. Det är sånt som kommer ut emellanåt och med tanke på vad vi har fått veta om honom så…” svarar Evan med ett snett leende. ”I alla fall så har jag fått reda på en del av vad som har hänt. ShadowSea och JackPoint tillsammans med de vanliga nyheterna är väldigt bra informationskällor” fortsätter Evan

”Och så har Tony berättat lite för mig som jag har delat med mig av” bryter Jake in ”så vi får en lite bättre bild av vad som händer.

”Precis” nickar Evan igen ”Det första vi vet är att planen inte gick riktigt som planerat… eller… jag undrar om inte Tony misstänkte att det kunde gå så här. Patrick Bigio är död i alla fall. Jimmy Mac Finnigan blev rosenrasande när han fick veta att Mary Finnigan hade blivit dödad och det första han gjorde var att ta en pistol från en av sina livvakter och skuta Patrick med ett antal skott så han dog.”

”Crap” bryter Echo in ”Jag gillade honom. Han hade humor och verkade trevlig”

”Mmm…” fortsätter Evan. ”Men Jimmy Mac var inte så glad på honom och tja… nu är det för sent att göra nåt åt. Men det som är bra är att när Jimmy Mac sen hittade brevet från Hanzo Shotozumi så blev han ännu mer rosenrasande och sket fullständigt i oss utan ville istället ha Shotozumis huvud på ett fat. Det har lett till att Finnigandelen av Finniganfamiljen nästan helt har riktat sina resurser mot Shotozumis del av yakuzan. Och det har haft flera olika konsekvenser med sig.”

”Det första som har hänt som inte riktigt har med kriget mellan maffian och yakuzan att göra är att eftersom du var en physad som lyckades ta dig in och besegra vakter i närstrid så har flera av de gamla gardet börjar svänga i frågan om magi i alla fall och eventuellt också metas och kvinnor. Men på magidelen så har de i alla fall börjat byta åsikt och jag tror att Rowenas nytänkande fraktion kommer att bli starkare den närmaste tiden. Speciellt eftersom hon har använt det faktum att Jimmy Mac är distraherad av Shotozumi för att stärka sin position och hon har dessutom gjort Saturn till sin consigliere. Hon har nu alltså en magiker som rådgivare och det om något borde visa resten av maffian att det nya är här för att stanna.”

”Så en kvinna och en magiker har de två främsta positionerna i maffian i Seattle” säger Echo och ler ”I kinda like it.”

”Misstänkte det” säger Evan med ett litet leende. ”De interna stridigheterna inom maffian är i princip över, i alla fall för den här gången. Men de är fortfarande i krig med Yakuzan. Men det är här det börjar bli intressant. Även om det rent tekniskt sätt är så att hela yakuzan och hela maffian är i krig med varandra så… så är verkligheten en annan. De delar av maffian som inte tillhör Jimmy Mac har i princip slutat slåss med yakuzan och försöker istället roffa åt sig marknadsandelar i staden. Och det verkar som att yakuzan har interna slitningar och inte är så enig som Shotozumi skulle vilja att vi tror. För medan Shotozumi är fullt upptagen med att slåss med Jimmy Mac så håller de andra delarna av yakuzan på att stärka sina positioner precis som de andra delarna av maffian.”

”Huh… intressant.” säger Echo ”Så du menar att de delarna av yakuzan försöker bli starkare på Shotozumis bekostnad?”

”Jupp, precis. Och jag kan inte tänka mig att Shotozumi kommer att vara så himla nöjd med det, men det är knappast vårt bekymmer. Och utöver det så har Triaderna, Seoulpa Rings och Vory v Zakone passat på att ge sig in i striden och håller på och försöker ta marknadsandelar av både Shotozumi och Jimmy Mac, men de fokuserar mest på Shotozumi. Eller… det gör i alla fall Triaderna och Seoulpa Rings eftersom de rör sig i liknande områden och eftersom att Seoulpa Rings hatar Yakuzan. Vory v Zakone slår lite mer godtyckligt åt bägge hållen, men det har inte varit allt för mycket bråk även om de så klart har bidragit till att göra mer.”

”Men jag förstår inte en sak” säger Echo ”Borde inte Shotozumi förstå att nån från maffian fick tag på oss och gav oss i uppdrag att mörda Mary och borde inte Rowena vara den lämpligaste måltavlan?”

”Joo…” säger Jake ”Men vad ska han göra åt det? Försöka få Jimmy Mac att lugna ner sig? Lycka till. Men ja… det här lär bara hålla på i max nån vecka till skulle jag tro. Sen borde Jimmy Mac ha lugnat ner sig tillräckligt för att inse att det antagligen inte var Shotozumi som hade ihjäl Mary utan snarare Rowena, men vid det laget så kommer det att vara för sent. Då kommer Rowena att ha lyckats stabilisera sin organisation och Jimmy Mac kommer inte att kunna utmana henne på åtminstone några år till. Och den striden hoppas jag att vi slipper bli inblandade i” säger Jake med ett leende.

”Det är du inte ensam om, kan jag lova” säger Echo. ”Och då kommer ingen att vara intresserad av att komma åt oss?”

”Precis. Vi är inhyrda muskler och du vet ju själv att det egentligen är ointressant att komma åt dessa. De som är intressanta är de som ger ordern. Plus att vi då står under Tonys beskydd, vilket ju bara gör det tydligare att det var en hit inifrån maffian. Men det är inte vårt problem utan Tonys eller Rowenas.”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Echo blir medveten om att det gör ont. Det gör väldigt, väldigt ont. Hela hennes kropp värker och hon har ont i huvudet. Sen inser hon att hon har ögonen stängda och försöker öppna dem, men ljuset som slår emot henne blir för mycket och huvudvärken hon har blir genast flera gånger värre. Så hon stänger ögonen och ligger och försöker komma ihåg vad hon minns och varför hon ligger där hon ligger, var det nu än kan vara nånstans. Samtidigt som hon försöker minnas så börjar hon att försiktigt öppna ögonen.

Hon minns striden i huset. Hon minns att hon väldigt omtöcknad slog på glasfönstret och vid det så känner hon att hennes knogar och händer gör hon. Hon försöker flexa med händerna och inser att hon har nån form av bandage eller gips på händerna som gör att hon inte kan röra dem så mycket. Men med tanke på hur ont det gör den lilla rörelse som hon faktiskt får till så är det nog lika bra att hon inte kan göra med inser hon.

Hon minns hur hon kastade sig ut från rummet och att hon i luften kände hur nåt högg till i ryggen och hon minns även hur hon föll mot vattnet nedanför, men i samma stund som hon slår i vattnet så blir det mörkt och hon minns inte mer.

Vid det här laget så har hon fått upp bägge ögonen så pass att hon kan kisa och ser ett taket till ett rum som hon inte hade förväntat sig. Hon hade trott att hon skulle vakna upp i nån form av sjukhusrum, men det här är uppenbarligen inte det. I alla fall så är det inget sjukhus som hon nånsin har varit i. Taket är inte kallt och har lysrör, utan istället är det ett varm tak med en gammal lampa som hänger från mitten. Hon kan även se konturen av en bokhylla med var som verkar vara riktiga fysiska böcker. Nu när hon har fått upp ögonen lite så vrider hon på huvudet, vilket ger mer huvudvärk, och upptäcker att hon mycket riktigt inte verkar vara i ett sjukhus utan snarare i ett vanligt rum.

Hon ligger i en säng i ett stort rum som för tillbaka tankarna till Mary Finnigans hus. Det finns en stor matta på golvet, sängen är en vanlig säng och inte en sjukhussäng och mycket riktigt så finns det en bokhylla i rummet. Hon kan även se ett nattduksbord och vad hon tänker på som ett sminkbord med spegel och stol framför.

Hon vrider tillbaka huvudet och återgår till att titta upp i taket och väntar på att hennes ögon ska vänja sig ännu mer vid ljuset. När ögonen nästan har vant sig vid ljuset från lampan så inser hon att hon är törstig, och inte så lite törstig utan i princip snustorr i munnen. Hon öppnar den för att ropa på nån, men lyckas inte få ut mer än en grymtning och får återgå till att bara ligga stilla.

Hon vet inte hur länge hon ligger där utan att nåt händer men så hör hon dörren öppnas och utan att tänka sig för så väntar hon på huvudet för att titta. När hon redan har gjort det så inser hon att det kanske hade varit bättre att inte låta folk få veta att hon är vaken och vid medvetande, men då är det redan för sent.

I dörröppningen står en kvinna i övre medelåldern, med långt mörkt hår i en svans och hon är klädd i ganska alldagliga kläder. Hon tittar på Echo och när hon ser att Echo rör på sig så ler hon och går fram till sängen.

”Hej! Jag ser att du är vaken. Det är bra, vi började undra hur länge det skulle dröja innan du vaknade. Hur är det?” frågar hon

Echo börjar försöka prata, men är för torr i munnen för att lyckas få ut nåt mer än nån form av grymtningar.

”Du är säkert törstig” säger hon och vänder och går mot dörren ”Jag är snart tillbaka” ropar hon över axeln innan hon går ut.

Mycket riktigt så dröjer det inte länge förrän hon kommer tillbaka med ett glas vatten med ett sugrör i som hon håller fram till Echo. Echo dricker girigt av vattnet, men alldeles för snart så plockar kvinnan bort vattnet och säger

”Appapp. Inte för mycket på en gång. Jag vet att du vill ha mer, men för mycket på en gång är dåligt för dig.” Hon ställer ifrån sig glaset på bordet och säger ”Jag ska gå och hämta doktorn och informera de andra om att du är vaken. Jag tror de vill veta det” innan hon återigen lämnar rummet.

Vattnet var underbart, även om det var för lite och hon fortfarande känner sig torr i munnen.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Echo går bort till Evan och Jake som bägge två har tagit mycket skada av närstriden med vakten – ingen av den är gjord för närstrid. Bredvid Evan ligger Echos pistol som hon plockar upp. Hon kan höra massa liv, men hon förstår inte riktigt vad det är som låter. Hon rätar ut sig efter att ha plockat upp pistolen och ser in i Mary Finnigans ögon från andra sidan skrivbordet. Hon ser att Marys läppar rör på sig, men inget av det hon säger registreras medan Echo lyfter pistolen och skjuter henne med två skott i bröstet.

Hon hade hoppats på att det skulle innebära att oljudet slutade, men det gör det inte och hon inser att nån form av larm måste ha gått. Hon tittar ner på Evan och Jake och ser att de är på väg upp innan hon tittar tillbaka mot fönstret och skjuter det med två skott.

Det är nu hon inser att de har stora problem. Givetvis så är glaset skottsäkert och härdat och annan skit och går inte sönder. Hon ger Evan pistolen och skriker åt Evan och Jake att göra nåt åt fönstret medan hon rusar bort till dörrarna och hinner precis se en man som öppnar en dörr i andra änden av korridoren med draget vapen. Hon smäller igen dörren och känner hur flera kulor går in i den innan hon läser dörren inifrån. Hon ser sig omkring efter nåt att barrikadera dörren med, men hittar inget som hon vet att hon orkar med att rubba. Så hon böjer sig ner och tar pistolen från den döde vakten bredvid henne och skyndar sig bort mot skrivbordet. Evan har tömt hela magasinet från hennes pistol i fönstret, men det har inte hjälp. Hon tar den pistol som hon har i handen och gör samma sak – ännu fler kulor sitter fast i fönstret, men ingen av dem är tillräckligt för att ha sönder själva fönstret.

Hon blir nu desperat och inser att hon har glömt bort en av de viktigaste sakerna hon har – sina egna händer. Hon går fram till fönstret och börjar göra Kung fu rörelser menade för en lättare meditivativ trans medan hon slår och sen börjar hon slå allt vad hon har på fönstret. Hon är inte längre medveten om världen runt henne utan det enda som existerar nu är hon, hennes knytnävar och fönstret. Hon har tappat all uppfattning om tid och vet inte hur länge eller hur många gånger hon slår innan fönstret till slut går sönder och faller i bitar.

Hon lyfter sina händer framför sig som är alldeles blodiga på knogarna och ser sig omkring och ser Evan och Jake som är på väg att hoppa ut genom resterna av fönstret. Hon tittar bakom sig och ser de två tunga trädörrarna slås upp och inser att hon borde hoppa genom fönstret hon med och gör det.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Hon plockar upp pistolen och gör sig redo och när hon öppnar dörren så sätter hon två snabba skott i huvudet på vakten. Det är en stor risk att skjuta mot huvudet, eftersom det är en mindre tavla och hon riskerar att missa, men hon vet att vakten har rustning på sig och även om pistolen är laddad med APDS ammunition så har hon helt enkelt inte råd att ta risken att han överlever de två skotten och hinner få iväg ett alarm.

Ljuddämparen på pistolen fungerar utmärkt och hon har tur – det var ingen i korridoren när hon sköt. Men hon vet att den turen inte kan hålla i sig och skyndar sig fram till dörrarna som leder till det kombinerade biblioteket och kontoret. Hon stannar upp en sekund och tänker tillbaka till vilken av vakterna det var som följde med henne till toaletten. Sen öppnar hon dörren och innan nån där inne hinner reagera så sätter hon två kulor i en av vakterna vid skrivbordet, som går ner, innan hon kastar pistolen till Evan och skriker ”Fånga!” innan hon vänder sig mot livvakten som stod kvar innanför dörren.

Den andra vakten vid skrivbordet börjar dra sitt vapen medan den vid dörren gör sig redo för att gå in i närstrid med Echo när Jake skriker nåt på vad som måste vara italienska. Hon vet inte om nån av dem verkligen gör det han sa åt dem att göra, men bägge två stannar upp i nån sekund eller två och det är allt Echo behöver för att få in en bra träff på vakten som står närmast. Han hade uppenbarligen inte räknat med att hon skulle slå så hårt för han flyger i backen, men rullar med fallet och är uppe på benen igen innan hon har hunnit följa upp anfallet.

Vid nästa anfall är han bättre förberedd även om hon märker att hennes första träff saktade ner honom något. Han är bra på närstrid, ungefär lika bra som Echo och hon är glad över att hon fick in sitt första slag så bra. För hon märker hur han saktas ner av det, men hon saktas ner av sina tidigare skador också – de har inte fått tid att läka och påverkar henne fortfarande. Hon hör oväsen som hon identifierar som kommandes från Evan, Jake och den sista vakten, men hon har inte tid att ta ögonen ifrån den som hon håller på att slåss mot. Att vända bort blicken i det här läget skulle kunna vara förödande. De fortsätter att utbyta slag och träffar och de får bägge två in varsin ganska bra träff, även om ingen av dem räcker till för att få omkull den andre.

Till slut så tröttnar Echo på utbytet av slag som inte leder nåt vart och lägger all kraft och energi i ett sista anfall och hon lyckas. Hon får in en träff på honom som får ner honom på knä och hon följer upp med ett slag mot ansiktet och hon hör hur skallen krossas och han går ner. Så snart hon har levererat det avslutande slaget så känner hon hur hon träffas av en kula i ena benet.

Hon tittar upp och ser Evan och Jake inblandade i närstrid med den vakten som var kvar, men hon ser hur mannen som hon satte två kulor i har ställt sig upp på knä och skjuter mot henne. Han avlossar ett andra skott innan hon hinner reagera, men som tur är så är han så pass skadad från de två kulorna som han tog att han missar henne. Hon är övertygad om att om han inte hade varit skadad så hade även det andra skottet träffat henne och det hade inte varit bra.

Hennes ben hugger till av smärta när hon sätter tyngd på det, men hon biter ihop och pressar undan den när hon kastar sig mot mannen som skjuter på henne. Innan hon har hunnit fram till honom så hinner han avlossa två skott till mot henne och precis som tidigare så träffar som tur var bara ett skott, men den här gången det andra. Hon känner hur kulan träffar sidan av huvudet och den första tanken som far igenom henne är ”Fan också! Mitt hår!” innan hon är framme och trycker in sin knytnäve i hans ansikte. Utan att tänka på varför så plockar hon upp hans pistol och när hon vänder sig om så ser hon att den sista vakten har precis fått ner både Evan och Jake på marken och har lyft sin pistol för att skjuta nån av dem.

Echo trycker av och det första skottet missar, men det andra träffar honom och när han rycker till av träffen så gör sabbar det hans sikte och gör att han precis missar att träffa Evan. Echo fortsätter att krama avtryckare tills magasinet är tomt och vakten får aldrig chansen att reagera och skjuta tillbaka utan segnar död ner långt innan magasinet är tomt.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Alla fyra sätter sig i bilen och åker iväg. I början försöker Patrick lätta upp stämningen genom lite skämt, men ingen av de andra tre är intresserade – inte ens Echo. Så efter ett tag så sitter alla i tysthet och förbereder sig mentalt på vad som ska hända. De vet att de närmaste timmarna kommer att avgöra om de lever eller dör.

Resan in till Seattle downtown går ganska snabbt. Det är visserligen en del folk ute eftersom det är förmiddag på en tisdag, men bilen är snabb och kan plöja igenom trafiken på motorvägen. När de kommer till downtown så får de sakta ner och den sista delen av resan går ganska långsamt. Echo passar på att njuta av färden – det är sällan hon är i de finare kvarteren och då är hon ofta för upptagen för att kunna njuta av utsikten och titta på de dyra husen som folk bor i.

Efter ett tag så börjar de dock närma sig sin destination och då kan inte längre nån av dem njuta av utsikten utan alla börjar fokusera på uppdraget som de har framför sig. Till slut så glider bilen fram till ett par stora järngrindar som sitter i en hör mur som toppas av elektrifierat taggtrådsstängsel. Redan innan de åker in genom grindarna så kan de se att det här stället är väldigt välbevakat. Tyvärr har ingen av dem möjligheten att se astralt utan måste förlita sig på att det inte finns så mycket magiskt skydd och att det inte finns nån magiker på plats.

Grindarna öppnas och bilen glider in. Innanför de första grindarna så finns det plats för en lite längre bil innan det finns ett par grindar till. Bilen stannar och väntar medan den uppenbarligen scannas efter bomber och annat. De sitter tyst och väntar nervöst på att få komma igenom och det känns som evigheter innan dörrarna öppnas och bilen kan rulla vidare.

Efter ett kort tag så närmar de sig det stora huset och är byggt i etapper på kullen och de kan föreställa sig den fantastiska utsikten över vattnet och Puget Sound. Patrick kör fram bilen till gången som leder upp till huset och kliver ur och väntar på dem.

Från huset kommer fyra biffiga vakter och möter dem och utan att säga nåt så börjar två av dem att söka igenom alla fyra i gruppen. För så klappar de av riktigt noga på kroppen och det enda de upptäcker är en pistol som Patrick har och som han informerade om innan och de smycken som Echo har på sig. Sen vill de kolla på väskorna de har med sig och Echo och Evan räcker fram sina och meddelar att de nog vill behålla väskorna tills de ska lämna platsen. Vakterna tar en snabb titt i väskorna och meddelar sen barskt att de får tillbaka väskorna när de ska lämna platsen, men efter en inspektion så får Echo behålla meddelandet at ta med sig.

Echo kan inte hålla sig och utbrister med ett glatt ”Vad var det vi sa” men får bara tomma blickar i svar och tystnar snabbt. Eftersom vare sig Jake eller Patrick hade nån väska med sig så har de inget mer att kolla igenom utan vänder på sig och börjar gå mot huset. Det är en vacker väg upp till huset, men ingen av dem har möjlighet att tänka på det. Innan de går in genom de stora ytterdörrarna så ursäktar sig Patrick och vikar av och gör annat.

De kommer fram till de stora trädörrarna som en av vakterna öppnar och leds vidare in i huset. Mycket riktigt så leds det mot den delen av huset som ligger mot vattnet och till slut så kommer de fram till ännu ett par stora dörrar. När de öppnas så är de inne i ett rum som är delvis bibliotek och delvis ett kontor. Det finns ett stort panoramafönster ut mot vattnet och framför fönstret står ett stort skrivbord i vad Echo antar är äkta trä. Bägge väggarna är täckta med bokhyllor och riktiga, fysiska böcker. Bakom skrivbordet i en rullstol sitter en kvinna som verkligen ser gammal ut förutom hennes ögon. Ögonen verkar kvicka och snabba. Två av vakterna stannar vid dörren och de andra två följer med framåt och ställer sig på var sin sida av gruppen.

”Så…” säger kvinnan bakom skrivbordet som de från bilder känner igen som Mary Finnigan. ”Ni hade visst ett meddelande till mig?”

”Ja, ärade Finnigan sama” börjar Jake, men Echo avbryter och viskar nåt i hans öra. Mary tittar noggrant på dem alla.

”Om ni ursäktar, Finnigan sama, men vi har haft en lång resa och min kvinnliga vän här skulle gärna få uppsöka damrummet innan vi fortsätter detta samtal. Hon skulle akut behöva gå och jag kan tyvärr inte fortsätta utan henne.”

Mary sitter tyst ett tag och tittar på dem alla tre innan hon säger ”Hrmf! Dagens ungdom. Men ja, ja… om det är så bråttom så kan hon väl gå. Leo!” säger hon och vinkar och en av männen vid dörren lösgör sig ”Visa henne vägen till den närmaste faciliteten, vänta utanför och följ med henne tillbaka hit.”

”Tackar, Finnigan sama” säger Jake och bugar medan Echo leds ut ur rummet och bara en liten bit bort finns toaletten hon ville besöka. Hon stänger dörren om sig och sätter sig sen på toalett och börjar ta av sig sina smycken. Med van hand sätter hon på kort tid ihop smyckena till en liten och kompakt pistol. Hon har haft den länge och den är specialdesignad för henne. Hon tänker i nån sekund att hon riskerar att bli av med den, precis som de andra vapnen som hon hade med sig, men släpper den tanken eftersom hon inte har tid. Hon tar även fram det magasin som hon hade gömt på sig och kollar så det fungerar som det ska. 15 kulor är inte mycket, men borde räcka för det som ska hända. Hon slår lite med toalettstolen och spolar. Sen tvättar hon händerna och torkar av dem.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Echo, Jake och Evan följer efter Tony till en dörr en liten bit bort. Innanför finns ett litet rum med ett bord och på bordet ligger all deras utrustning. De tar några minuter på sig för att kolla igenom den och för att se till så att allt är där och fungerar som det ska innan de beger sig vidare.

Den här gången är det en lite längre promenad och de får åka hiss och gå en bit till innan de kommer till ett annat rum. Det här rummet är betydligt större och är en enda stor arbetsplats och en enda stor röra. Det ligger massvis med olika verktyg och datorer och annat i rummet, men det är ingen som är i det. Tony pekar mot en arbetsplats och Echo går och hämtar meddelandet som är förslutet med sigill. Hon lägger det i kuvertet och i behållaren precis som innan och sen går hon ut ur rummet tillsammans med de andra.

Tony visar sen vägen när till garaget där de ser en uppsjö med bilar och olika fordon bland annat både Evans och Echos bågar. Han leder dem till en flådig sportbil som Evan känner igen som en Eurocar Westwind 3K och lutad mot den står en man som ser ut att vara runt tretti år gammal. Han har en traditionell kostym på sig och har rött krulligt hår. När han får syn på dem så ställer han sig upp och kommer fram och hälsar.

”Hej. Jag heter Patrick Bigio och jag kommer att vara er chaufför för dagen. Tyvärr är limousinen på lagning så jag hoppas att ni nöjer er med en Eurocar Westwind 3K. Den har tyvärr begränsat med utrymme och inget spritskåp” säger han med ett leende.

Tony ler han också och säger ”Patrick har alltid skämtat en massa och vi brukar prata om att han kanske borde jobba med annat.”

”Men vad skulle min kära moder och fader säga då? De skulle ju skämmas ihjäl sig”

”Patrick. Det räcker. Det här är Echo, Evan och Jake” säger han och pekar på dem i turordning. ”Nu har ni träffats och ni vet alla vad som gäller och vad ni har att göra.

”Umm…” bryter Echo in med. ”Om vi hoppar ut genom fönstret, vad ska Patrick göra? Han var ju den som tog oss dit och han lär ju riskera att råka illa ut precis som vi. Jag kan inte tänka mig att Finnigans bara kommer att släppa iväg honom hursomhelst när vi är klara. Jag menar… kommer inte Patrick att råka illa ut när vi har gjort det vi har gjort och ska fly därifrån?”

”Ah” säger Tony ”Vi glömde visst att ta den lilla detaljen. Patrick kommer att vara kvar på tomten, men inte följa med er in. Om han lämnar tomten innan ni har gått in så kommer det vara misstänksamt. Om han följer med er in så måste ni slå ut honom också, och det riskerar att bli… jobbigt. Så han kommer att vara kvar i området och kommer tillhöra dem som jaga er efteråt. Så det skulle uppskattas om ni inte har ihjäl honom under jakten”

Tony vänder sig mot Patrick ”Och jag skulle lika så uppskatta om du inte hade ihjäl nån av dem under jakten heller”

”Ingen fara. Jag har inga planer på det.”

”Bra.” Tony nickar. ”Då så. Då har ni all information som ni behöver. Nu är det upp till er och lycka till” säger han innan han vänder om och börjar gå därifrån.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Han tittar på Jake ”Hur mycket har du berättat om hur Gianellifamiljen fungerar?” frågar han.

”Inte så mycket. Pratade med om Finnigans och O’Malleys.”

Tony nickar. ”Bra, bra. Men nu är det dags att ni får veta lite mer” det sista säger han vänd åt Echo och Evan.

”Såhär. När Maurice ”The Butcher” Bigio dog so absorberades det som blev kvar av Bigiofamiljen in i Gianellifamiljen så vi blev större och blev en egen familj som styr i Seattle. Vi Gianellis är, precis som O’Malleys, nytänkare och vågar pröva nya saker, men det är inte tyvärr inte Bigios. Bigios är istället av det gamla gardet som inte tycker att man ska ha in metas, kvinnor och magi i organisationen och har alltså mycket mer gemensamt med Finnigans än med Gianellis. Det gör att många av Bigiofamiljen sympatiserar och samarbetar mer med Finnigans än med Gianelli. Tyvärr.” här suckar Tony ganska djupt.

”Det som kommer härnäst är verkligen topphemligt och jag litar på att ni håller tyst om det här när uppdraget är över… Annars tvingas jag vidta åtgärder.”

Alla tre nickar och Tony fortsätter.

”Det är nämligen så att jag har en man på insidan hos Bigios. Det är Patrick Bigio och som ni hör på namnet så är han född och uppvuxen som en Bigio, men han delar inte deras värderingar. Han tycker nämligen att vi behöver metas, kvinnor och magiker för att kunna ha en chans mot yakuzan. Jag vet inte om ni vet det, men de senaste tjugo åren eller nåt sånt så har Yakuzan varit starkare än Maffian i Seattle och det tycker vi inte om. Det är därför de här interna stridigheterna är så kontraproduktiva. Var var jag? Jo! Patrick!”

Han tar en klunk vatten till innan han fortsätter. ”Ursäkta, ursäkta. Jag blir så lätt torr i halsen. Patrick var det ja. Joo… trots att han är en Bigio så har han svurit lojalitet till mig – till mig personligen. För att han tycker att vi måste anpassa oss efter det nya som gäller. Så. Patrick kommer att vara er cover och kommer att hjälpa till med att få ut er från det här stället. Ni kommer att möta honom snart och han kommer att köra er till Magnolia och till Mary Finnigans hus. Storyn som han kommer att dra, och som jag förväntar mig att ni stödjer, är att ni tre var på väg för att träffa mig för att via mig få tag på Mary eftersom ni inte förstår den interna maffiapolitiken så bra. Men! Han fick reda på det innan ni kunde träffa mig, fick tag på er och förklarade läget. När ni visste hur det låg till så hängde ni med honom och han lyckades smuggla ut er från den här kåken utan att ni hade träffat mig.”

Echo börjar säga nåt och han höjer sin högra hand. ”Jag vet vad ni kommer att säga, men det är ingen fara. När vi är klara här så kommer vi påbörja en total kommunikationsblackout från den här kåken. Inget meddelande kommer att komma ut eller in och ingen kommer att få lämna byggnaden. De som ska möta upp er efteråt har redan fått sina instruktioner och är män som jag litar på till fullo. Förutom de tre och Patrick så är det ingen som känner till detaljerna. Inte ens Rowena eller Saturn. Så oroa er inte.”

”I alla fall. Patrick kommer att ta med er till Mary och när ni släpps in så kommer ni att bli genomsökta och i princip all er utrustning förutom meddelandet lär konfiskeras.”

”Så du menar att vi blir av med våra saker?!” utbrister Evan

”Det är ingen fara. Vi kommer att kompensera er för det” svarar Tony

”Apropå kompensation” bryter Echo in ”Jag antar att vi fortfarande ska få betalt för runnet som vi gjorde åt er?”

”Absolut, absolut. Och jag lägger nog in en liten bonus på det, förutsatt att ni tar hand om Mary så klart” säger Tony med ett leende.

”Jo. Ni kommer som sagt att ersättas för den utrustning som ni blir av med och”

”Vänta här nu lite” bryter Evan in igen ”Är det inte bättre att vi får lite standardutrustning av er och sen får vi behålla vår gamla utrustning. Jag har massa specialmodifikationer på min som inte är så lätta att fixa.”

Tony sitter tyst ett litet tag innan han säger ”Tja… såhär. Antingen så får ni lite grejer av oss innan ni sticker och då får ni tillbaka er utrustning som den var innan, eller… eller så tar ni med er den utrustningen som ni hade med er och när vi är klara med det hela så ersätter jag er för dubbla dess värde. Och detta är alltså utöver det ni ska få av mig för att ni har gjort runnet och en bonus jag har tänkt ge er.”

Evan och Echo tittar på varandra, vänder sig mot Tony och säger ”Vi tar med oss vår egna utrustning”

Det får Tony att le stort och säga ”Det var väl det jag trodde. Så… har ni några fler frågor?”

”Hmm…” säger Echo. ”Vi kommer alltså att genomsökas när vi kommer det, de kommer att ta våra saker och sen kommer vi att föras till Mary Finnigan och ha meddelandet med oss, eller hur?”

”Ja.”

”Jag sa inget när Rowena var här för… tja… du förstår säkert” och Tony nickar innan hon fortsätter ”Men… hon sa att vi skulle underskattas av dem. Att vi inte ser så farliga ut, men kommer inte de ha nån magiker på plats som ser att vi är physads och stoppa oss från att träffa henne?”

”Aha” säger Tony och ler stort ”En bra fråga… men du glömmer bort att de är traditionalister och föraktar magi. Jag vet att de vid enstaka tillfällen har använt sig av magi, men det har varit väldigt motvilligt och egentligen… har de inte riktigt varit medvetna om att de har gjort det. De har… låt oss säga en magisk person som de vänder sig till för hjälp med förbannelser och liknande. Men de tycker inte om magi och har ingen magiker på plats där. Det är ironiskt att just deras ovilja mot magi är det som hade kunnat rädda Mary den här gången” säger Tony och skrattar för sig själv.

”Och ärligt. Inte för att mena nåt illa, men ingen av er tre ser ut som en fighter. Ni är alla tre alldeles för taniga för det och ärligt talat – tar nån av er särskilt mycket i bänkpress eller liknande?”

Alla tre skakar på huvudet och Tony fortsätter med ”Precis!” Han pekar på Jake ”Du ser alldeles för oskyldig ut och förresten! Du borde verkligen se ut som en asiat den här gången. Det kommer att förstärka intrycket av att det är yakuzan som är inblandade i det här och de kommer att förvänta sig att du pratar då. Det blir jättebra. Lägg gärna på en lite japansk brytning och låtsas inte om att du kan italienska. Som sagt. Jake, du ser för oskyldig och tanig ut och om nån av dem ber dig att slå ett slag så kommer de att skratta ihjäl sig.”

Han pekar på Evan ”Och du… mamma mia. Du ser verkligen ut som en hacker och alla vet ju att hackers inte kan slåss för fem öre.” säger han och blinkar med ögat som inte är under bandage.

”Den som ser mest vältränad ut av er tre är du Echo, men du är en kvinna så det vet man ju att du inte kan slåss. Du kan ju absolut inte slåss hårt så varför skulle de oroa sig för dig?”

Echo muttrar nåt och säger sen ”Jag förstår vad du menar. Men de kommer få lära sig att ångra det.”

Tony ler stort ”Jag vet! Och det är det som är det roliga i det hela. Jag önskar nästan att jag kunde se hennes förvånade min när ni slår till”

Tony reser sig ur stolen. ”Sådär. Nu borde allt vara klart. Följer ni med mig för att hämta er utrustning och meddelandet är ni snälla?” säger han och börjar gå mot dörren.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

När de vaknar så har det gått ungefär sex timmar och ingen av dem känner sig egentligen utvilad förutom Evan som passade på och sov nån timme eller två i fåtöljen. Ingen har ännu hört av sig så de passar på och gör lite frukost och äter i lugn och ro medan de tar in nyheterna via sina comlinks. Våldet mellan maffian och yakuzan har trappat ner något märker de, och sen så inser de att de inte vet hur mycket av det som var anfall på maffians platser som var anfall från yakuzan utan som lika gärna hade kunnat vara interna maffiastridigheter. De fortsätter att ta det lugnt efter frukosten, men tyvärr har de ingenstans att duscha – i alla fall inte som de kommer åt från rummet som de är i och när de prövar dörren ut till korridoren så är dem, som de hade väntat, låst från utsidan. De försöker fördriva tiden så gott som möjligt, men alla har svårt att slappna av eftersom de vet att när dörren öppnas nästa gång så är det för att de ska iväg på ett uppdrag som mycket väl kan bli deras sista uppdrag.

Det känns som om det har gått evigheter från det att de vaknade till dess att dörren öppnas igen, men egentligen har det bara gått nån timme. I dörröppningen så står Tony och ser utvilad och glad ut.

”Så, mina vänner. Är ni klara för att göra mig, O’Malleys och er själva en stor tjänst?” frågar han och de nickar tyst och ser inte alls lika glada ut. Han kliver in i rummet, stänger dörren bakom sig och pekar på white noise generatorn som står kvar på bordet ”Kan nån slå på den där” säger han och det låter inte som en fråga.

Echo skyndar sig och slår på den medan Tony den här gången väljer att sätta sig på en av stolarna som finns vid bordet.

”Vi har fixat med meddelandet så det är klart. Det ser ut precis som det ni fick mer er. Samma sorts papper, samma sorts bläck, sigillet är likadant och skrivstilen också. Men det är istället en förklaring till varför Shotozumi har fått folk att mörda Mary. Vi har även fixat så att vi har folk i vattnet nedanför hennes hur som väntar på att ta emot er och föra er därifrån till säkerhet. Ni kommer få med er den utrustning ni hade när ni kom hit och vi har en cover story för er också. Men först ska ni få veta var Mary bor och lite mer om layouten på hennes hus.”

Deras comlinks plingar till och när de öppnar den så ser de en karta över Seattle med Marys hus utpekat, en karta över tomten och en karta över hur huset ser ut invändigt. Huset ligger i ett område av Seattle Downtown som heter Magnolia och ger en bra utsikt över Puget Sound och ligger mycket riktigt på toppen över några klippor med vattnet nedanför.

”Som ni ser på kartan så är det en stort tomt och även om huset är stort så finns det massa område innanför murarna. Det är så klart inget som ni egentligen behöver bry er om, men jag tänkte säga det i alla fall. Området är tungt bevakat, men eftersom ni inte ska bryta er in så borde det inte vara ett problem, eller hur?” frågar han och de nickar instämmande.

”Bra. Om ni tittar på kartan över området så ser ni tre blinkande punkter i vattnet. Varje punkt är en person som har blivit satt på att hjälpa er när ni kommer i vattnet efteråt. Men det underlättar om ni kan röra er ut mot dem så de inte behöver komma så nära klipporna. Var beredda på att det finns en brygga med en båt och att folk kan komma och använda båten för att jaga rätt på er.”

”Jag hoppas att båtarna som hämtar upp oss är väl bepansrade och beväpnade” bryter Echo in.

”Det är ingen fara” säger Tony med ett finurligt leende. ”Vi har tänkt på det.”

”Av nån anledning skulle jag känna mig säkrare om ni berättade precis vad ni hade tänkt göra” säger Echo.

Han tittar ett tag på Echo och sen suckar han. ”Inte ens en gammal man kan få som han vill när en vacker ung kvinna säger emot.” och ler mot Echo som ler tillbaka

”Vi har tre stycken Proteus Lamprey som kommer att vänta på er – vet ni vad det är för nåt?” frågar han och alla tre skakar på huvudet.

”Aha! Då får jag överraska er lite grann i alla fall.” säger Tony med ett finurligt leende. ”En Proteus Lamprey är vad som är känt som en Sea Sled och är i princip en motor som går under vatten. Varje Proteus Lamprey har fyra stycken sittplatser och vi har då satt ut en pilot till varje. Det betyder att egentligen så skulle det räcka med bara en, men vi vill inte riskera att ni åker fast – det skulle ställa till betydande problem för oss. Så vi har tre stycken som alla har dykardräkter och lufttuber… tja… alltså… inte dykardräkter till er – de kommer ni aldrig få på er. Men till själv själva. Däremot finns det luft med masker och hela köret till er alla. Det betyder att så snart en sån där Sea Sled har nåt fram till er så får ni luft och sen dyker de och tar er därifrån. Och eftersom det är under vattnet så spelar det ingen roll om nån kommer efter er i båten eftersom de först kommer ha stora problem att träffa under vattnet och sen kommer ni ändå snabbt vara utan synhåll för båten.”

Tony tar en kort paus och hämtar lite vatten innan han fortsätter.

”Jag har fått reda på att Shotozumi via diskreta kanaler har spridit ut rykten om att han har skickat folk till Mary Finnigan med ett meddelande som ska gynna dem bägge. Det är tänkt att hjälpa er att komma in och det kommer det också att göra. Men bara det skulle knappast räcka för att ni faktiskt ska få komma in och träffa Mary så… vi har ett extra äss i ärmen.”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

När dörren stängs bakom Tony och de blir ensamma igen så vänder sig Jake mot Echo och frågar ”Du kan inte simma?”

Hon suckar och svarar ”Nej, jag kan inte simma. Ja, jag bor i Seattle. Varför gör alla det till en sån stor sak för. Seriöst?”

Jake sätter sig i soffan bredvid henne. ”För att vi vill veta. För att det är konstigt att bo i en stad nära vattnet och vara runner och inte kunna simma.”

Hon suckar igen. ”Det är en lång historia.”

”Och det låter som att vi kommer att ha massa tid över.” han ler stort ”Så sätt igång och berätta. Jag har berättat en massa om mig själv” säger han och lämnar påståendet hängandes i luften.

”Fine. Det här hände för många år sen – men inte så himla många. Eller… Whatever. När jag växte upp så bodde vi inte vid kusten, utan en bra bit därifrån. Så en sommar när jag hade blivit lite äldre så… så tyckte mina föräldrar att det skulle vara en bra idé att jag skulle få se havet… eller… jag tjatade på dem att jag ville se havet. Jag hade ju läst om det och sett havet på triden och det verkade så coolt. Så… precis som vissa ungar tjatar om att få husdjur så tjatade jag om havet. Och till slut så gav de med sig och vi tog en badsemester och jag var överlycklig. Vi åkte till ett ställe vid havet och efter att ha packat upp och sånt så skulle vi ut och bada i vattnet. Jag kunde inte simma då eftersom… tja… eftersom vi hade bott så långt ifrån havet att det inte var nödvändigt att jag lärde mig. Så vi tog det ganska lugnt den där dagen och mina föräldrar försökte lära mig att simma. Jag hade såna där luftkuddar på mig och hela köret” hon skrattar till. ”Jag minns inte riktigt hur det hände, men ett tag så simmade jag på vattenytan… eller simmade och simmade. Jag hade mina luftkuddar som hjälpte till. Men sen i nästa stund så var jag under vattnet och kunde inte andas. Jag blev så chockad att jag andades ut all luft jag hade i lungorna och sen fick jag ju ingen ny luft utan bara vatten i luftstrupen. Efteråt har jag fått veta att jag fastnade i en ström som var tillräckligt stark för att slita ner mig och luftkuddarna var inte de bästa så de gick sönder.”

Hon tar en paus och tar och hämtar ett glas vatten och dricker lite. ”I alla fall. Jag hamnade under vattnet och kunde inte andas och fick vatten i lungorna. Till slut blev det svart och jag blev medvetslös.” hon ler lite ”Uppenbarligen så räddades jag, men tekniskt sätt så var jag död ett tag och jag låg i koma i några dagar efteråt. Ända sen dess så… har jag och havsvatten haft en… ansträngd relation.” hon tittar på Jake ”Och jag och vattenandar tycker inte heller direkt om varandra, som du kanske märkte förra natten” och han nickar

”Så. Därför har jag aldrig lärt mig simma och… jag lär nog inte göra det i första taget heller. Men det har funkat ganska så bra hittills och jag tror nog att det kommer att göra det framöver också. Men det kanske börjar bli dags att göra nåt åt det säger hon och ler”

Hon går tillbaka och sätter sig i soffan ”Så… var det nåt mer av mina hemligheter som ni ville veta?”

Jake ler och frågar ”Ja, hur ser du till att ha en sån läcker kropp?” och leendet ombyts till ett flin.

Echo skrattar och svarar ”Genom att ha massa sex så klart” och när hon ser att både Jake och Evan rodnar så skrattar hon än mer.

Hon blir avbruten i sitt skrattande av att det knackar på dörren. ”Kom in” ropar hon och dörren öppnas och in kliver en ganska ung grabb (runt 15 år) med glasögon och en explosion av finnar i ansiktet. ”Ja?” frågar Echo.

”Eh… Jo… jag har fått veta att saker kommer inte vara klara förrän imorron bitti och eh… ni kanske ville ha nånstans att sova under natten?”

De tre tittar på varandra. Evan skakar på huvudet och säger ”Näh, jag sov tidigare idag så det är lugnt” och Jake säger ”Tja… jag skulle inte ha nåt emot det, men” han hostar i en markering ”vill vi verkligen använda de sängar som de erbjuder på det här stället… De spelar ju in simsensefilmer av alla möjliga slag här…”

Echo och Jake tittar på varandra innan hon vänder sig om mot killen i dörren och säger ”Nej, tack. Vi kan sova på sofforna här i rummet… Men kanske två filtar.”

Killen nickar och stänger dörren. Efter några minuter så knackar det på dörren igen och när Jake öppnar den så står killen där med två stycken filtar som han lämnar över till Jake innan han försvinner igen. Jake och Echo tar varsin soffa och förpassar Evan till fåtöljen med en uppmaning om att inte låta allt för mycket medan de sover. De lägger sig i sofforna och ligger och pratar ett tag med varandra och med Evan innan de har varvat ner tillräckligt och både Jake och Echo somnar och sover djupt.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Tony stannar kvar och sätter sig ner i fåtöljen med hjälp av Jake den här gången och han väntar till Jake har satt sig ner innan han börjar prata. ”Jag är lessen att det har blivit såhär, men Gianellis var de som har drabbats hårdast av yakuzans attack och vi har i dagsläget inte längre möjligheten att operera ut bomberna utan att de sprängs när vi gör det. Och jag utgick ifrån att ni inte direkt har tid att vänta” säger han med ett snett leende.

Jake nickar ”Jag förstår precis.”

”Men!” utbrister Tony och slår med sin högerarm i fåtöljen. ”När allt det här är över så kommer Rowena att vara skyldig både mig och er en tjänst. Inte en särskilt stor tjänst, men ändå… Så ni kommer att ha tjänat på det här”

”Om vi överlever” säger Echo grumpet.

”Bah! Inget sånt prat!” han sträcker ut handen och tar tag i Jakes öra ”Jake här är den bäste överlevaren jag har träffat på. Med honom med på uppdraget så kommer ni att klara av det.”

”Säg det till Blaze” mumlar Echo och får Jakes blick på sig och skyndar sig med att säga ”Förlåt. Jag menade inget. Jag ser bara inte fram emot att försöka kamma ut därifrån.”

”Komma ut?” frågar Tony.

Echo ler lite fånigt. ”Tja… alltså. Jag kan inte se några större problem med att komma in till Mary Finnigan. Och vi kommer inte ha några problem med att ta ut henne – det fixar vi. Det som oroar mig är bara hur vi ska komma undan när vi väl har slagit ut henne.”

”Aha! Men där har jag redan tänkt ut en plan” säger Tony. ”Du förstår. Marys hus ligger på en höjd med utsikt över vattnet. Och hon kommer antagligen att ta emot er i biblioteket som har ett fönster ut mot klipporna och vattnet. Allt ni behöver göra när ni har tagit hand om henne är att hoppa ut genom fönstret och dyka ner i vattnet. Så har vi folk i motorbåt, jetski eller nåt sånt som väntar på att plocka upp er. Badabing! Badabang! Inga problem.” fortsätter han med ett stort leende.

Echo suckar uppgivet ”Jo. Ett stort problem. Jag kan inte simma.”

Hon märker hur tre personer tittar på henne och hör hur de alla tre nästan i kör utbrister ”VA?!” innan Tony skrattar och säger ”Nu skämtar du med oss eller hur?”

”Nej.” svarar Echo

”Men… hur kan du bo i Seattle som ligger vid vattnet och inte kunna simma?” frågar Tony

”Det är en lång, lång historia” säger Echo

”Kan du inte ens trampa vatten?” säger en förvånad Jake

Echo suckar igen innan hon svarar. ”Nej. Jag kan inte simma, jag kan inte trampa vatten. Jag tror jag kan flyta, men är för att vara ärlig inte säker på det.” hon tar en paus innan hon fortsätter ”Men det verkar helt klart vara den bästa vägen ut… så vi får försöka se om vi kan hitta nåt som kan hålla mig flytande som jag kan ha på mig annars får nån av er två se till att jag inte drunknar till dess att vi blir upplockade.”

”Men…” fortsätter Jake

”Kan vi släppa ämnet nu?! Jag kan inte simma. Okej? Ni behöver inte veta mer. I alla fall inte nu.”

”Okej, okej” säger Jake och håller upp sina armar. ”Se ämnet som släppt”

”Bra.” hon vänder sig mot Tony. ”Tack för förslaget till flyktväg. Om ni har ordnat så att en motorbåt, jetski eller liknande kan plocka upp oss så vore det väldigt bra.”

”Absolut” svarar Tony ”Det fixar vi, lilla gumman”

Echo känner att hon är på väg att explodera. Det senaste dygnet har bara varit alldeles för mycket och att nu bli kallad lilla gumman. Men hon behärskar sig för att hon inser att skälla ut Tony i det här läget vore mycket, mycket dåligt för hennes (och de andras) hälsa. Hon räknar tyst till tio och sen andas hon ut och svarar ”Tack” med ett leende.

”Ingen fara. Jag vill ju att ni alla ska komma levande därifrån.” svarar han och ler stort. ”Men nu måste jag vidare. Nån annan kommer och berättar alla detaljerna när allting är förberett.” Han vinkar till sig Jake som får hjälpa honom upp ur fåtöljen. När han står upp så säger han nåt mer till Jake på italienska innan han går därifrån.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De sitter ett tag i tysthet, men sen tar både Jake och Echo och lägger sig i sofforna och sover lite medan Evan får flytta på sig till fåtöljen. Efter ungefär två timmar så öppnas dörren igen och in kommer en uppenbar livvakt tätt följd av Tony, en kvinna som ser ut att vara runt 25 och en man i medelåldern. Efter dessa två så kommer ytterligare två livvakter. Vid det här laget så har Jake vaknat och passat på och ätit lite, men Echo ligger fortfarande och sover när dörren öppnas.

Åratal av att ha varit både rebell och runner har tränat hennes instinkter och reflexer så när dörren öppnas är hon klarvaken  och uppe inom några få sekunder. När hon hastigt reser sig upp ur soffan så reagerar alla tre livvakterna med att genast dra vapen, men Tony lugnar ner dem och när Echo har satt sig ner i soffan igen så stoppar de undan sina vapen. Tony, den unga kvinnan och mannen i medelåldern går fram till soffgruppen och sätter sig alla i en soffa medan en livvakt står kvar vid dörren och de andra två ställer sig vid soffan.

Echo kan se att Evans ögon har blivit stora och så även Jakes, men hon förstår inte riktigt varför och sitter och väntar på att nån ska säga nåt.

Tony harklar sig och säger sen. ”Låt mig få introducera folk. Vid köket där borta har vi Jake, en kollega sen många år tillbaka. Och det här är Jakes vänner och arbetspartners Echo och Iceman. Jake, Echo, Iceman – möt Dona Rowena O’Malley och Saturn” och nu förstår Echo varför Jake och Evan reagerade som de gjorde och hon svär tyst för sig själv innan hon strax efter Jake och Evan böjer huvudet och säger ”Det är en ära att träffas.”

Både Rowena och Saturn tittar noga på dem alla tre innan Rowena börjar prata ”Tony här har informerat oss om vad som har hänt er de senaste tjugofyra timmarna. Jag antar att ni känner till inte bara situationen mellan maffian och yakuzan utan även situationen inom maffian” frågar hon och de alla nickar.

”Bra. Då behöver jag inte ödsla tid på att förklara detta. Jag beklagar att ni har blivit indragna i det här, men efter att ha diskuterat saker med Saturn och Tony så har vi kommit fram till en lösning som borde göra alla inblandade nöjda… förutom yakuzan så klart” säger hon och ler iskallt.

Hon vinkar med ena handen och alla tre livvakterna går ut ur rummet och stänger dörren bakom sig. Tony tar fram en white noise generator som han slår på och placerar på bordet medan Saturn ställer sig upp och verkar inspektera rummet. När han har svept ordentligt genom rummet så vänder han sig mor Rowena och nickar och hon börjar prata igen.

”Efter att ha skapat en dubblett av sigillet som Shotozumi använde sig av så har vi öppnat meddelandet och som jag befarade så föreslår han en tillfällig allians mellan Yakuzan och Finniganfamiljen. Han vill ha delar av Tacoma i utbyte mot att han slutar anfalla platser som tillhör Finnigan och enbart fokuserar på de platser som vi O’Malleys har under kontroll. En sån allians mellan Yakuzan och Finnigans är så klart inte något vi kan tillåta eftersom det skulle ge makten till Finnigans och dessutom försvaga maffian i hela Seattle. Så… Vi har som sagt diskuterat saken med varandra och har kommit fram till en lösning. I utbyte mot att vi tar ut er cranial bomb och förklarar för yakuzan att om ni dör så kommer vi att hämnas så får ni leverera ett meddelande till Mary Finnigan.”

Echo, Evan och Jake tittar lätt förvånat på varandra.

”Ni menar att vi ska lämna meddelandet i alla fall?” frågar Evan.

”Var inte dum! Så klart att ni inte ska lämna det meddelandet. Medan vi håller på och pratar så skriver vi ett nytt meddelande som ni ska lämna till Mary Finnigan. Men…” hon sänker sin röst ”Det är ett meddelande som Mary aldrig kommer att få läsa eftersom att ni kommer att döda henne.”

”Va?!” utbrister Echo ”Du kan inte mena allvar?! Ska vi döda en av de mäktigaste i maffian?! Kommer inte vi få maffian efter oss då?!”

Rowena skakar på huvudet ”Vi håller på att skriva om meddelandet och gör det till en dödshälsning från Shotozumi som förklarar att hon är det största hotet mot honom och att han därför har fått henne dödad. Ni förstår.” hon lägger armarna i kors ”Större delen av Finniganfamiljen är lojal mot Mary och Jimmy Mac och därför har vi väldigt, väldigt svårt att slå ut henne. Men om vi slår ut henne och får det att se ut som att yakuzan gjorde det så har vi dels stärkt O’Malleys position samtidigt som Jimmy Mac lär bli så pass satt ur spel att han kommer sluta tänka på att ta makten över maffian och kommer att fokusera på att hämnas på Shotozumi. O’Malley behåller makten och slipper slåss ett tvåfrontskrig medan det istället blir Yakuzan som får göra det om vi ger lite tips till de Seoulpa Rings som fortfarande finns kvar i stan. Och ni blir av med era cranial bombs och hamnar under mitt, Saturns och Tonys skydd.”

”Och allt vi behöver göra är att slå ut en kvinna som överlevt minst två stycken mordförsök redan” säger Echo

Rowena ler ett snett leende. ”Precis.”

”En picknick i parken”

”Såhär. Med tanke på den skicklighet ni har uppvisat hittills så har jag all tro till era förmågor att handskas med det här. Ni har visat att ni kan ta hand om er i en strid samtidigt som ni har visat att ni kan prata er ur många situationer, vilket gör att ni borde kunna komma åt Mary, döda henne och ta er därifrån. Dessutom så ser ni tre inte ut som några som kan vara särskilt farliga och de kommer att underskatta er och därför låta er träffa Mary – ingen tror att ni kan slå ut hennes livvakter och döda henne. Och ärligt talat, så har ni inte så mycket val. Ni har ingen chans att göra som Yakuzan vill och om ni vill ha vår hjälp att ta bort bomberna och skydda er från yakuzan efteråt så måste ni göra det här.”

Echo hänger med huvudet, suckar uppgivet och säger lågmält ”Jag vet”

”Så vi har en överenskommelse?” frågar Rowena

”Ja. Vi har en överenskommelse.” svarar Echo

”Bra.” säger Rowena och reser sig upp. ”Ni kommer att få den informationen som ni behöver för att klara av uppdraget när alla detaljer är klara. Det var trevligt att träffas” avslutar hon med innan hon går därifrån med Saturn i tätt följd.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Tony viftar bort det och ber dem berätta vad som har hänt och att han vill veta ända från början. De turas om alla tre att fylla i detaljer ända till det att Echo och Jake blir tillfångatagna av Yakuzan. Evan slutar då eftersom han inte var med och Jake tystnar och låter Echo ta vid. Till Jakes förvåning så börjar Echo berätta allt som har hänt dem. Hon berättar hur de vaknade upp i en mörk cell, hur de upptäckte att de hade fått cranial bombs inopererade och hur de hade fått möte Shotozumi. Hon berättar även att de fått reda på att de var skyldiga honom miljoner och om at inte utförde uppdraget åt honom så skulle han döda dem. Hon berättar att han vill ha tillbaka informationen som de stal, men att de utöver det ska leverera ett meddelande till Mary Finnigan. Vid det sista så höjer Tony på det ögonbryn de kan se och ber henne ta fram meddelandet.

Hon plockar fram det ur behållaren och kuvertet och visar vaxsigillet som är på. Tony vinkar till sig mannen som har stått bredvid den och säger nåt på italienska till honom. Han vänder nästan genast på klacken och försvinner iväg.

”Mmm… vi ska se vad vi kan göra åt det här” säger Tony. ”Jag ska prata med folk och se om vi inte kan hitta på nån bra lösning – en lösning som givetvis gör att ni alla överlever.”

”Det skulle uppskattas väldigt mycket” säger Echo med en ton av sarkasm i rösten. En ton som uppenbarligen inte uppfattas av Tony som glatt svarar ”Klart att det gör” innan han vänder sig mot Jake och säger nåt till honom på vad Echo antar är italienska. Jake svarar på samma språk och de har en lågmäld konversation medan Echo och Evan sitter och ser på.

Det går några minuter och sen kommer livvakten tillbaka med en smal och kort äldre man. Mannen går fram till Tony som håller fram meddelandet med sigillet och frågar mannen nåt på italienska. Mannen tittar på sigillet, känner på det, plockar fram en förstoringsglas ur ena fickan och inspekterar det noga innan han tittar upp på Tony igen och svarar honom något. Som svar på det nickar Tony och mannen stoppar meddelandet i fickan och vänder sig om och går ut ur rummet.

”Sådär.” säger Tony. ”Om ni ursäktar mig så ska jag se vad jag kan göra åt ert lilla problem med bomberna som ni har” säger han och vinkar till sig livvakten.

Echo är på väg att explodera igen, men både Jake och Evan lägger varsin hand på henne och hon lugnar ner sig innan hon ens hinner säga nåt. Under tiden så har livvakten hjälpt Tony upp ur fåtöljen och han vänder sig om mot dem och säger ”Adjö så länge. Jag återkommer när jag vet nåt mer” säger han innan han går ut ur rummet.

Så snart dörren har stängts bakom honom så vänder sig Echo mot Jake och halvskriker ”Tony ”The Chef” Gianelli?! Consigliere åt Don Joseph Gianelli?! Det är din kontakt inom Gianellifamiljen?! Det är personen som satte upp det här runnet?! Och det var inte viktigt nog att berätta för oss?! Va fan Jake!” innan hon slår till honom halvhårt på armen.

”Aj!” skriker Jake till och tar sig om armen ”Ja, jag vet… jag vet… jag borde ha sagt nåt innan. Men hur ofta tror ni egentligen att jag berättar för andra runners att jag är polare med en av de mest inflytelserika medlemmarna i Seattles maffia? Tror ni att det är nåt som jag brukar berätta för folk till höger och vänster? Om vi hade lämnat av informationen som planerat så hade jag aldrig behövt berätta och ni hade inte vetat nåt.”

”Det betyder inte att du inte kunde berättat innan” säger Echo och slår till Jake på armen på samma ställe igen.

”Aj! Men va fan då! Jag fattar! Det räcker nu! Jag är lessen att jag inte sa nåt innan. Okej?”

”Okej. Så. Vad gör vi nu?” frågar Echo.

”Väntar antar jag. Det var ju du som hade den fantastiska planen. Och vad var den?” frågar Jake

”Du har sett den.”

”Va fan menar du?”

”Planen var att berätta allt för din kontakt och få maffian att fixa soppan som de drog oss in i.”

”DET var din plan?! Wow… Du är verkligen en strateg av oanade höjder.”

”Men lägg av nu. Som om du hade nån bättre plan. Och dessutom så funkar den ju uppenbarligen. Fast det är nog bara för att Tony bryr sig om dig. Hade du inte varit med så hade vi säkert fått klara oss själva…”

”Whatever.”

”Umm… ursäkta mig” bryter Evan in ”Så vad gör vi nu då?” frågar han och bägge vänder sig mot honom och svarar i kör ”Vi väntar.”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Den här gången blir resan till Hollywood Simsense Entertainments händelselös och de är snart framme. Byggnaden är en stor, grå och nästan kubisk byggnad och runt hela går ett högt elstängsel. De åker fram till grinden, ringer på och Jake får säga vem han är och vad de har för ärende. De släpps snart in och när de åker in så ser de att det är gott om vakter som patrullerar området och Echo tycker sig kunna se en hel del försvarsverk också. De åker fram till byggnaden, parkerar bågen utanför och kliver in genom de stora ytterdörrarna.

Strax innanför dörrarna finns det en stor reception och en blond, blåögd receptionist sitter bakom disken. De hinner dock inte gå fram och prata med henne, för mellan henne och dem så står det en storvuxen medelålders man. Han nickar när de kommer in och säger bryskt åt dem att följa honom innan han vänder sig om och börjar gå. Echo och Jake tittar på varandra innan de följer efter mannen. Han leder dem en kort bit till en hiss som de åker upp fem våningar. När de kliver av så leder han dem vidare och även om korridorerna som de leds igenom är mycket lyxigare än de korridorerna som de råkade ut för hos yakzen så tänker Echo snart tillbaka till för några timmar sedan. De följer mannen under tystnad till han leder dem till ett rum, öppnar dörren och visar åt dem att de ska gå in.

När de kommer in så ser de ett stort rum, men en soffgrupp i vad som antagligen är äkta läder och ett tillhörande soffbord i ena hörnet. I nästa hörn så står det ett vanligt matsalsbord och bredvid finns en diskbänk med kyl, frys och allt som kan tänkas behöva. Strax innan sofforna på höger sida så ser de en dörr som ser ut att leda till ett badrum och i sofforna så sitter Evan som precis har upptäckt dem. Han vinkar på dem innan han säger ”Hoi! Hur är det?”

De går och sätter sig i sofforna innan Echo svarar ”Jovars… Jag har lugnat ner mig lite nu.”

”Skönt” säger Evan och ler

”Sen råkade vi ut för det märkligaste.”

”Jasså”

”Ja, du vet Spazz?” frågar hon och Evan nickar ”Vi stötte på honom utanför huset där vi hade gömt nyckeln och medan vi pratade med honom så dök en snubbe från The Somethings upp… han var både alv och indian och hette tydligen Dances.”

”Dances?” frågar Evan och skrattar nästan till

”Ja. Känner du honom?”

”Aldrig hört talas om.”

”Misstänkte det. Hursom. Han var tydligen magiker och han tog tag i minda händer, sjöng nåt på nåt konstigt språk och sen sa han att allt skulle gå bra och att när vi var klara med det här så skulle vi besöka honom och få lite hjälp.”

”Skumt.”

”Mondo. Men Spazz litar tydligen på honom. Han ska ha varit med och startat upp gänget, men vill inte leda det. I alla fall inte längre. Ja, ja. Vad har du gjort då?”

”Äh… tagit det lugnt. Ätit. Sovit. Varit på matrisen. Spelat. Sånt.”

”Uh huh” svarar hon och Evan hör genast på rösten att han inte borde sagt det där ”Så medan vi har fått cranial bombs inopererade i skallen och blivit hotade till livet av yakuzan så sitter du och chillar…”

”Ah… alltså… det…”

Innan Evan hinner säga nåt mer så öppnas dörren. De vänder sig alla om och ser en äldre ganska fet man i kostym. Han har den vänstra armen i bandage och i en mitella och huvudet är bandagerat tillsammans med ena ögat.

”Tony!” utbrister Jake och reser sig upp ur soffan

”Sitt, sitt” säger mannen, som uppenbarligen heter Tony, på engelska med en italiensk accent och börjar röra sig mot soffgruppen. Jake sätter sig ner igen och de väntar alla i tysthet tills Tony, med hjälp av en uppenbar livvakt, satt sig i en fåtölj.

”Jag försökte ringa” säger Jake ”Men jag fick inget svar.”

”Mmm… de stinkande yakzen” och här spottar Tony på golvet ”sprängde min restaurang när jag var där. Som tur är så krävs det lite mer än så för att slå ut mig, men…” han gör en paus och lyfter sin vänstra arm en aning ”som du ser så blev jag lite skadad och var onåbar ett tag.”

”Jag förstår.” säger Jake och nickar.

”Så. Jag har fått höra att ni har råkat ut för lite trubbel” säger Tony och nickar mot Evan

”Mmm…” svarar Jake ”Men först är det kanske läge för lite introduktioner?” frågar han Tony som nickar.

Jake pekar på Evan och säger ”Där här du Iceman, bredvid honom sitter Echo och mig känner du.” han vänder sig mot Echo och Evan och säger ”Evan, Echo – det här är Tony ”The Chef” Gianelli. Consigliere åt Don Joseph Gianelli av Gianellifamiljen” varpå Evan sätter colan han höll på att dricka i halsen och Echo blänger på Jake innan de bägge vänder sig mot Tony nickar och säger att det är en ära att träffas.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Echo vänder sig om och ser en lång man komma gående. Han är över två meter lång och längre än vad hon är. Han är ganska muskulös och har långt svart hår som hänger ner. Han är klädd i svarta läderbyxor och har en svart läderrock som är öppen så man ser att han under den inte har nåt på sig. Han går ganska raskt och är snart framme vid Spazz, Echo och Jake. När han är närmre så ser han helt klart indiansk ut och har mörka och genomträngande ögon.

Han nickar lätt åt Spazz innan han på bra engelska, men med nån form accent säger han ”Hej Spazz.” sen vänder han sig mot Echo och Jake ”Jag utgår ifrån att ni inte är med i The Somethings”

”Mycket riktigt” svarar Echo ”Jag bara råkar känna Spazz här sen tidigare”

”Mmm… jag förstår. Om ni två” han nickar mot Echo och Jake ”ursäktar oss så har vi saker att göra”

”Absolut” svarar Echo innan Spazz bryter in ”Hey! Dances här kanske kan hjälpa dig med ditt problem? Du är ju nästan en i gänget jue…”

Mannen som uppenbarligen heter Dances vänder sig om mot Echo, lyfter ena ögonbrynet och säger ”Problem?”

”Äh… det… Det är mitt privata problem som jag har försökt att hålla Spazz utanför, men han envisas med att försöka hjälpa mig.” svarar hon

”Det är ju bara för att du är så jävla envis och vägrar ta emot nån hjälp” bryter Spazz in med innan Dances håller upp en hand för att tysta honom.

”Är det stora problem du har?” frågar han Echo som ser ner i marken. ”Jag förstår fortsätter han. Om du inte vill blanda in oss så ska vi inte göra det, men Spazz har rätt i att vi tar hand om våra egna. Låt mig i alla fall få göra en tjänst åt dig” säger han och sträcker fram sina händer med handflatorna uppåt. ”Ta tag i mina händer”

Hon tittar misstänksamt på Spazz som nickar innan hon sträcker fram händerna och lägger sina händer i Dances.

”Bra. Stå still nu och säg inget” säger han innan han börjar sjunga nån sorts sång på ett språk som Echo inte känner igen. Han gör så för ett bra tag och Echo får rysningar längst med kroppen. Till slut så slutar han sjunga och öppnar ögonen och tittar på henne och säger ”Var lugn. Om du följer din planerade väg så kommer Yakuzan att lämna er ifred sen.”

Hon tittar med förvånade ögon på Dances och drar tillbaka sina händer från hans ”Hur… Hur?”

”Jag har förmågan att tyda framtiden” svarar han på hennes outtalade fråga ”När allt det här är över så föreslår jag att du och din vän kommer och besöker mig. Speciellt din vän, han som inte är här nu. Han behöver få veta saker om sig själv. Prata med Spazz så visar han dig vägen till mig” avslutar han innan han vänder sig om och går bort mot gruppen som står på andra sidan vägen.

”Visst sa jag att han var konstig” säger Spazz och Echo nickar instämmande. ”Ja, ja. Jag behöver gå nu. Lycka till och om det är nåt så hör av dig!” avslutar Spazz innan han börjar halvjogga efter Dances.

Echo vänder sig mot Jake och de står tyst och bara tittar på varandra ett tag.

”Vad i helvete var det där?” frågar Jake

”Uppenbarligen kan han se in i framtiden. Och jag sa ju att jag hade en plan för att klara av det här” säger Echo och ler. ”Men från och med nu så gör du som jag säger. Deal?”

”Fine. Deal. Men jag kommer protestera om jag tycker att du gör nåt dumt. Deal?”

”Ja, ja. Whatever. Nu vet jag att det här kommer att funka. Kom igen. Hoppa upp på bågen så sticker vi härifrån innan han gör nåt mer spooky.”

De sätter sig bägge på bågen och kör därifrån i långsam fart. När de åker förbi gänget så vinkar Spazz och Dances nickar och ler åt dem innan han vänder sig om mot gruppen igen.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

”Sådär. Vi ska åka till Hollywood Simsense Entertainments och förhoppningsvis är både Evan och Tony där när vi kommer dit. Jag tror jag vet hur vi kan klara av det här och överleva det hela. Och dessutom utan att hamna i skuld till maffian… förhoppningsvis.”

Hon tar täten ut ur huset och går ut på gatan. När de kommer ut så ser de en grupp står en bit ifrån dem på andra sidan gatan. Hon ser ganska snart att det är medlemmar ur det lokala gänget The Somethings och innan Echo eller Jake har hunnit sätta sig på bågen så inser hon att hennes gamla ragg Spazz är med i gruppen. Ungefär samtidigt som hon får syn på honom så får han syn på henne. Han lösgör sig från gruppen och halvjoggar över till henne.

”Wazup, snygging?” frågar han och ger henne en kram ”Jag har inte sett dig på länge och” han lösgör sig och tittar på henne uppifrån och ner och sen upp igen ”och jag skulle gärna… träffa dig nån gång igen.”

Hon skrattar högt innan hon svarar ”Skulle gärna hänga med dig igen också, men just nu är det fullt ös.”

”Du ser lite sliten ut. Är det problem?”

”Det kan man säga” säger hon och suckar lite

”Hey… säg bara vem där är som jävlas med dig så fixar jag och polarna det” säger han med ett stort och brett leende.

”Tack för erbjudandet, men när brukar jag behöva eller vilja ha nån som hjälper mig?”

Han skakar på huvudet ”Det är det enda felet med dig, chika. Att du inte kan låta nån annan hjälpa dig. Att du alltid ska vara så jävla självständig.”

”Alla kan vi inte vara perfekta som du, Spazz” säger hon med ett leende

”Sant, sant. Det är en tung börda att bära” svarar Spazz och ler tillbaka innan han släpper det och blir allvarlig. ”Men jag menar allvar. Behöver du hjälp så säg till.”

”Jag vet att du menar allvar, men det här är mitt bekymmer och jag vill inte dra in fler i det.” säger hon och släpper också sitt leende.

”Du drar inte in nån i det. Det här är vårt område och vi tar hand om våra egna. Du vet att vi inte är som andra gäng.”

”Jag vet, och det är därför jag tycker om er så mycket. Apropå det – vad håller ni på med just nu?” frågar hon i ett försök att styra om samtalet.

”Äh… inget särskilt. Vi skulle träffa nån skum snubbe som typ är med i gänget. Jag har faktiskt aldrig träffat honom, men han ska tydligen vara magiker och ska ha varit med och startat upp gänget.”

”Va? Det där har jag inte hört nåt om.”

”Näh, eller hur. Vi brukar inte prata så mycket om det. Bland annat för att det ger oss en extra edge. Han håller på och tränar folk i gänget som har talang och så… men han vill tydligen inte vara ledare för gänget, för det har han undvikit.” Spazz pekar bakom ryggen på Echo ”Och när man talar om trollen”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk