Jan "PiratJanne" Lindgren

Jake bugar ännu en gång och tvingar Echo att göra samma sak innan de reser sig upp och går tillbaka till dörrarna de kom in igenom. När de närmar sig dörrarna så kommer en korte och senige mannen fram till dem och säger ”Om ni följer med mig så ska ni få er utrustning och meddelandet som ni ska leverera.”

De nickar och följer efter honom, den här gången utan vakter genom korridorerna till ett kalt rum med ett bord i mitten. På bordet ligger all deras utrustning som de inte redan har på sig och ett fysiskt brev förslutet med ett vaxsigill. Mannen placerar brevet inuti en liten behållare och överlämnar den till Jake.

”Det här är meddelandet som ni ska leverera. Om ni följer mig igen så tar jag er till ert fordon som…”

”Min båge!” skriker Echo ”Har ni den! Är den hel?!”

”Vår bästa mekaniker har arbetat på den sen vi förde er hit. Den borde vara reparerad vid det här laget och ni kan köra den härifrån. Meningen är att ni tar er ut på den och att ni blir jagade till fots av några som arbetar för oss och som skjuter efter er.” han ser deras miner och fortsätter snabbt ”Oroa er inte. Det är inte riktiga skott, men om nån från maffian bevakar den här platsen så måste vi få det att se verkligt ut. Vi vill inte att de ska veta att vi lät er gå. Om nån undrar hur ni tog er ut så berätta vad ni känner för, men se till att ni berättar att ni slog ut våra fordon innan ni tog er motorcykel.”

Han börjar gå ut ur rummet och säger över sin axel ”Om ni följer efter mig.”

Den här gången leder han dem via korridorer till en hiss som tar dem ner i garaget som är fyllt med olika sorters fordon. Har leder dem till Echos båge som ser väldigt hel ut. Hon hoppar upp på den och startar den och den går igång utan problem.

”Vi har sett till att ni har en full tank och att den är så hel som möjligt. Lycka till mer ert uppdrag” säger mannen och går och trycker på en knapp.

De stora dörrarna i andra änden av det stora garaget glider upp och de kan se en ramp som leder uppåt och till vänster. Jake sätter sig på bågen och Echo börjar köra. De kommer ut genom dörrarna och mycket riktigt så hör de snart skottlossning, men ingen av dem kan känna nån kula som träffar. De kommer fram till grinden som står öppen och kör ut genom den till ljudet av springande steg, skottlossning och ”Stoppa dem!” på japanska.

När de har kommit en bit därifrån så saktar Echo ner och börjar sen köra tillbaka till stället där de lämnade informationen. Resan dit går utan några större problem och när de har kommit fram dit och klivit av bågen så undrar Jake

”Vad gör vi här egentligen? Skulle vi inte lämna infon här tills vi var säkra på att allt gick bra?”

”Jo, men vi behöver göra en dubblett på infon och jag vill inte riskera att vi inte längre får chansen att göra det senare.”

”Men vi kan inte göra en dubblett! Då får vi maffian efter oss för att vi inte slutförde uppdraget… och jag kommer vara helt stekt!”

Hon grabbar tag i hans krage och trycker upp honom mot husväggen.

”Jag skiter fullständigt i det! Det var du som drog in oss i det här och nu har vi en bomb i skallen! Hur föreslår du att vi får bort den bomben utan att den sprängs?! Maffian kanske blir sur på mig för att jag inte har genomfört mitt run ordentligt, men jag är en runner! Jag är inte maffians lilla springflicka som de kan göra vad de vill med.”

Hon släpper ner honom och tar ett steg bort ”Jag är egentligen inte yakuzans lilla springflicka heller, men vad fan kan jag göra? Till dess att vi kan komma på nåt annat sätt att få bort de här två bomberna på så tänker jag göra en kopia på informationen och se till så att vi har den säker. Jag säger inte att vi måste ge den till yakzen, men jag säger att jag vill ha en kopia bara för att. Om vi kommer på ett annat sätt att bli av med bomberna på så fine! Då förstör vi infon och så hoppas vi på att yakzen inte kommer efter oss – att vi är för små för att bry sig om. Men om vi inte kommer på nåt annat sätt så lämnar vi över informationen till yakzen och hoppas på att maffian inte bryr sig.”

Hon går iväg och sparkar till en burk som ligger på gatan

”Fan vad jag hatar det här! Fan! Fan! Fan! Hur vi än gör så är vi körda. Hur vi än gör så vill maffian eller yakuzan ha ihjäl oss!” Hon vänder sig om och pekar på Jake ”Det här är varför jag inte vill göra runs åt maffian! Eller yakzen för den delen. De blir så jävla griniga och tar all jävla skit personligt. En corp vet i alla fall om att det inte är personligt och låter en vara när man har gjort färdigt sitt run. Men inte maffian eller yakzen. Nej, nej. Där är allt fucking jävla personligt och man ska utkräva hämnd hit och hämnd dit. Fy fan!”

”Okej, okej. Jag förstår. Du är sur.”

”NEJ FÖR I HELVETE! JAG ÄR INTE SUR, JAG ÄR SKITFÖRBANNAD! OCH ALLT ÄR DITT FEL! Så om du inte har nån bättre lösning så gör vi som jag säger från och med nu. Förstått?!”

Jake säger inget mer utan nickar bara tyst i medhåll.

”Bra!” Nu går vi.

De tar sig ner i källaren och hittar snabbt den lösa tegelstenen som Evan visade dem, men när de tar ut den så upptäcker de att nyckeln är borta.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

De kommer in i ett stort rum och i andra ändan av rummet finns det en upphöjning. På upphöjningen bakom ett lågt bord sitter en äldre man på golvet. Han håller i en pensel och verkar måla nåt på ett papper som ligger på bordet framför honom. När Echo och Jake ser sig omkring i rummet så är det fullt av asiatiska män och kvinnor där kvinnorna går i traditionella japanska kläder. Ett litet tag efter att de har kommit in i rummet så tittar mannen upp och vinkar till sig en man som stod dold vid hans vänstra sida och viskar nåt till honom. Mannen som stod vid sidan av bordet går sen iväg och ner från avsatsen och kommer fram och Echo och Jake och säger ”Shotozumi-sama är villig att se er nu. Var hövliga mot honom annars kan jag inte ta ansvar för konsekvenserna.”

Den korte och senige mannen väntar inte på svar utan vänder sig om och börjar gå fram mot vad som uppenbarligen är Shotozumi. Även om Echo har hållit sig utanför både Yakuzan och Maffian så har hon som runner inte undgått att få veta att de nu står framför den mäktigaste Yakuzan i Seattle. Oyabun Hanzo Shotozumi är personen som självt styr hela Yakuzan i Seattle.

De följer den korte och senige mannen fram till som visar var de ska sitta på andra sidan bordet. De sätter sig ner och får vänta ett tag medan Shotozumi gör färdigt den kalligrafi han håller på med. När han är klar så lägger han ner penseln och tittar upp.

”Välkomna” säger han på nästan helt felfri engelska ”Jag hoppas att ert tillfångatagande inte var allt för… smärtsamt, men vi behövde få tag på er”

”Inte allt för smärtsamt!” börjar Echo, men avbryter sig själv när Jake lägger en hand på hennes arm.

”Vårt tillfångatagande var inte allt för smärtsamt” säger han när hon har tystnat. ”Jag vill få säga att det är en ära att vara i er närhet, Shotozumi-sama.” fortsätter Jake

Den äldre mannen ler ”Trevligt att se en gaijin som vad innebörden av ordet respekt.” Han tar en kort paus ”Men det var inte innebörden av ordet respekt som har fört er hit. Jag måste säga att ni var inte alls lätta att få tag på och det imponerar på mig. Får jag fråga hur ni lyckades komma undan från mina män i Tacoma?”

”Vi är ärade av att Ni tycker att våra handlingar var imponerande.” Jake nickar mot Echo ”Min vän Echo här visste om en hemlig nedgång till Ork Underground som vi använde oss av för att ta oss in till Downtown. Det var så vi lyckades komma undan.”

Shotozumi nickar ”Ah. So desu ne. Men jag har inte bjudit in er hit för att vi ska prata om hur ni lyckades komma undran från mina män. Vi har viktigare saker att diskutera.”

”Som informationen som vi stal från Er?” frågar Jake

”Bland annat. Men mer än så. Givetvis vill vi ha tillbaka den informationen, den är viktig för vår framtid. Men… det finns mer som ni kan hjälpa oss med. Jag vet inte om ni har sett på nyheterna om vad som har hänt sen ni påbörjade er aktion inatt, men det har hänt en hel del sen ni hyrdes för det uppdraget som ni hyrdes för.”

Jake nickar ”Vi har sett en del, men… inte nåt mer sen klockan två idag på dan. Och vi har heller inte tillgång till all information antar jag.”

Shotozumi nickar ”Precis. Men då vet ni att Yakuzan och Maffian i Seattle i dagsläget befinner sig i ett tillstånd som man skulle kunna kalla för krig, eller hur?”

”Ja” svarar både Echo och Jake

”Bra. Då behöver jag inte gå in på detaljerna kring det. Vet ni om att Maffian samtidigt befinner sig i ett tillstånd av inbördeskrig där de olika delarna av Maffian är i krig med varandra?”

”Ja” svarar återigen både Echo och Jake

”Bra. Bra. Jag vill absolut ha tillbaka informationen som ni stal, men den är sekundär. Det jag vill att ni ska göra är att leverera ett meddelande till Mary Finnigan” när han ser deras miner så höjer han sina händer, skrattar lätt och säger ”Nej, nej. Bara ett meddelande. Ett riktigt meddelande och inget annat. Som ni kanske vet vid det här laget så har jag vidtagit några åtgärder för ert samarbete och jag ber om ursäkt för detta. Men faktum är att ni är bägge två runners och jag kan helt enkelt inte lita på att ni gör det jag ber er om utan rätt motivering. Ni har bägge två fått varsin cranial bomb inopererad. Bägge två går att utlösa på avstånd och är dessutom upprustade så att om ni kommer in i ett område där det inte finns nån signal mot matrisen, oavsett om det är en matrisfri zon för att matrisen inte når dit eller om det är ett område som jammas, så kommer bomberna att detonera. Och det blir högst obehagligt för er bägge.”

Han tar upp en kopp som har stått på bordet hela tiden och dricker ur den och suckar nöjt. ”Så. Det jag vill att ni gör är att ni tar den information som ni har, som jag har förstått att ni inte har på er, och beger er för att försöka lämna av den. Innan ni gör det så vill jag att ni tar en kopia på den för att senare ge till mig. Det gör mig inget om maffian får den informationen så länge som jag också får den. Den var väldigt svårt att få tag på och jag skulle verkligen vilja ha tillbaka den. Samtidigt som ni lämnar av den så ska ni försöka få till ett möte med Mary Finnigan. Jag bryr mig inte om hur ni gör, men det ska vara ett fredligt möte och ni lämnar av det meddelandet som ni får innan ni lämnar det här området. Givetvis så får ni inte berätta för nån annan inom maffian om detta uppdrag. Om ni gör det så ser jag det som ett misslyckade och skäl nog att detonera bomberna. Jag kommer se till så att när ni lämnar området så ser det ut som att ni har lyckats fly och ni får givetvis tillbaka all er utrustning innan ni försvinner bort. Om ni gör detta för mig så kan ni sedan komma tillbaka hit och få era bomber bortopererade. Detta kommer att utplåna er skuld till mig.”

”Skuld?!” utbrister Echo innan Jake återigen hinner lugna ner henne.

Han vänder sig mot Echo och tittar kyligt på henne. ”Ja, skuld. Ni bröt er in i en av mina spelhålor, skrämde bort kunder och förstörde intäkter. Förutom det så hade ni ihjäl flera av mina medlemmar i organisationen såg till att lokalen med all utrustning brann upp. Rent monetärt så är ni skyldig mig många miljoner NuYen, men jag är villig att frångå det om ni gör mig den här enkla tjänsten.”

”Vi skulle vara ärade av att kunna hjälpa er” säger Jake och bugar och petar på Echo så hon också ska buga sig, nåt som hon motvilligt gör.

”Ypperligt! Då räknar jag med att de männen som eskorterade er hit inte längre behövs och att ni samarbetar väl så länge som ni är inne på det här området. Jag kommer även att ge er ett telefonnummer som ni kan kontakta nån inom min organisation på när det hela är över. Ni kan gå nu.” avslutar han.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk

Hon inser att hon återigen är på väg att somna och trots att hon vet att hon kommer att få betala för det så nöjer hon sig inte med att bara öppna ögonen utan hon sätter sig upp också. Precis som förväntat så förvärras huvudvärken och hon stönar ofrivilligt till när hon gör det.

”Är det okej” frågar Jake och hon nickar till svar och inser genast att hon inte borde ha gjort det heller.

”Det gjorde bara lite ont att sätta sig upp” säger hon och kväver ett skratt ”Av nån konstig anledning så har jag väldigt ont i skallen.” säger hon och anstränger sig för att inte skratta igen.

Hon öppnar försiktigt ögonen och möts av ett kompakt mörker. ”Jag ser att de har valt att inte låta oss ha nån belysning”

”Jupp. De räknar väl med att det ska vara oroväckande för oss att inte kunna se nåt, men jag tror inte de har räknat med att vi bägge två har värmesyn.”

”Ah… du också.” säger hon och slår på värmesynen i sina cyberögon och ser Jakes värmestrålning i det annars kalla rummet. Väggar, golv och tak är blåa eftersom de är kalla men hon kan urskilja konturerna av en dörr eftersom det lilla gapet mellan dörr och vägg ändrar färg. Hon kan se Jack som sitter på golvet och han är en blandning av blått, grönt, gult och rött beroende på hur varma hans olika delar är och de kläder han har på sig.

”Jag antar att vi inte har fått behålla nån utrustning” frågar hon

”Nope” svarar han ”Men vi har bägge fått nånting i present istället.”

”Va fan menar du?”

”Känn bakom ditt vänstra öra”

Hon tar sin vänsterhand och känner bakom det vänstra örat och mycket riktigt. Det sitter en bit bandage där. ”Du har en också” frågar hon

”Jupp. Eftersom jag har varit vaken lite längre än dig så upptäckte jag den förut. När jag gav dig jackan som kudde så passade jag på att känna efter. Inte för att jag behövde det eftersom jag kunde se på värmesignaturen att du hade nåt där.”

”Cranial bomb?”

”Det är min gissning i alla fall. Och jag antar att de håller koll på rummet här så snart blir vi väl hämtade och informerade om vad det hela gäller. Och får veta att om vi inte gör som de vill så kommer de att spränga våra skallar. Kul va?

”Eller inte” fnyser hon ”Jag hatar cranial bombs. Jag hatar att ha en liten jävla bomb i skallen som kan explodera när som helst bara för att nån annan känner för det. Snacka om ohederligt sätt att arbeta på… Jeez.”

Innan Jake hinner svara nåt så hör hon steg utanför och väser åt honom att vara tyst. Sekunderna senare så hör de bägge hur nån är på dörren som sen svänger in och de bägge två bländas av ljuset från korridoren utanför. De får order på bruten engelska att de ska resa sig upp och följa med. De går bägge ut i korridoren och Jake passar på att ta tillbaka sin jacka och att ta på sig den. Ute i korridoren står fyra välväxta och muskulösa asiatiska män som alla håller varsin stun batong. Två av dem börjar gå och de andra två visar att Echo och Jake ska följa efter, nåt de också gör. När de börjar gå så börjar de två männen bakom dem att följa efter. De går ett tag i gråa och välupplysta korridorer innan de kommer fram till ett par dörrar. De två männen som går framför stannar upp och öppnar dörrarna innan de klivet in och Echo och Jake får följa efter.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk