Farmor Gun skrev i en kommentar till en av hennes bloggposter följande:
Om den saken nu är ur världen, återstår således en diskussion där ni måste förklara för mig på vilka sakliga grunder assistenter till vår MEP Christian skulle vara diskvalificerade för en plats i partiets styrelse – om partiet nu mera ska ses som en ideell förening.
Och eftersom det var en lugn och saklig mening som inte viftade bort saker som ”trams” eller att alla tjänade på att debatten lägger sig så tog jag och svarade. Men jag vill få utveckla mitt resonemang lite och samtidigt lyfta det till en egen bloggpost.
Men innan jag går in på mina resonemang så vill jag få ta två saker.
1) Jag tycker fortfarande att Anna gör en väldigt bra genomgång kring det hela här. Om du inte har läst så marsch iväg!
2) Sen så tycker jag inte nödvändigtvis att alla Christians assistenter per automatik skulle vara diskvalificerade för en plats i styrelsen. Däremot så skulle jag vilja se en diskussion kring vad vi som ideell organisation finner är acceptabelt eller inte när det gäller just sådant. Är det okej med en assistent? Eller flera? Var drar vi gränsen? Någon sådan diskussion har jag dock inte sätt och det intryck jag får är att det lätt blir lite skyttegravskrig när man försöker ta upp det till diskussion.
För mig är det i alla fall en stor skillnad på om man har en styrelse på nio personer där fyra är avlönade av en femte jämfört med en styrelse på femton personer där en är avlönad av en annan i styrelsen. Fem av nio kontra två av femton är en viss skillnad i antal och i procent.
Men oavsett vilket så skulle vi behöva ha en diskussion om vad som är okej och var vi som organisation drar gränsen nånstans. Jag vill ju helst se att det inte finns nån sån beroendeställning alls, men är det praktiskt genomförbart? Men mest av allt så vill jag att vi kan diskutera det hela och komma fram till ett gemensamt beslut.
Och nu vidare till de argument jag hade i kommentaren:
Jäv
Om person A och person B sitter i samma styrelse och person A avlönar person B så har A ett maktmedel att använda mot att få B att göra som A vill. Svårare än så är det inte.
Det behöver inte betyda att A använder sig av det eller att B i så fall ger med sig, men potentialen finns.
Uppfattat jäv
Oavsett om A använder sin makt mot person B eller inte så kommer folk utifrån att se situationen och de kommer att undra ifall A har utövat sin makt mot B. Och vare sig A eller B kan värja sig mot detta genom att säga att så inte har skett – för A kan ju tvinga B att ljuga om det…
Självjäv
I vår argumentation mot övervakning så pratar vi ofta om risken med självcensur. Att man inte ringer samtal till t.ex. psykologer eller liknande, inte för att det är olagligt utan för att det registreras och att man inte vill att andra ska veta om det.
Jag vill i den här debatten börja använda ordet självjäv.
Precis som ovan så betalar person A lönen till person B och bägge sitter i samma styrelse. Person A har aldrig använt sig av det maktmedel personen har och har inga som helst planer på att göra det heller, vilket personen också har sagt till person B. Oavsett hur starkt psyke person B än har så lär person B ibland ifrågasätta ifall person A verkligen menar allvar med det uttalandet. Och det leder till risken att person B (medvetet eller omedvetet) ändrar sitt agerande för att undvika att hamna i den situationen så att person A kanske ändå använder sitt maktmedel.
Trovärdighet
Vi som organisation har vid upprepade tillfällen skrikit högt och brett om hur dåligt det är med jäv. Hur mycket av vår trovärdighet finns kvar hos andra när liknande förhållanden råder inom vår egen organisation?
Jag anser att vi har noll och intet i trovärdighet när det gäller jävskritik så länge som vi har en liknande situation i vår egen organisation.
Pingat på Intressant.
Andra bloggar om: piratpartiet, årsmöte, styrelse, styrelseval, jäv, organisation, demokrati










Senaste kommentarer