Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen total övervakning, så fritänkare och udda stackare behövde inte hålla sig borta ur kamerornas åsyn utan strövade fritt omkring.
När den här julen närmade sig blev det som vanligt ett skrivande och stånkande, ett paketerande och korvstoppande och ett vansinnigt uppsving i mediabranschen som gjorde att de rika knösarna till mediamoguler blev ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.
På ett pojkrum i landets huvudstad satt Karl-Sigfrid Jonsson och sorterade familjens skivsamling. Karl-Sigfrid var fjorton år och gick i skolan, men just nu satt han alltså och sorterade familjens stora skivsamling. Medan Karl-Sigfrid gjorde detta tänkte han på Anakata. Anakata var Karl-Sigfrids idol, för det här var på den tiden då en finnig fjortonårings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur.
Överhetstrots, kamratskap, tjocka nördar som munhöggs med moguladvokater för en rättvis sak, ett fritt internet och fettdrypande pizzabitar till middag – se där några av de företeelser som för Karl-Sigfrid framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den laglösa rättvisans princip: att kopiera från de rika och sprida till de fattiga.
Det var nu som Karl-Sigfrid fattade sitt beslut.
Dagen därpå surfade Karl-Sigfrid in på en prisjämförelsesida på internet och började åter nogsamt gå igenom den nu välsorterade skivsamlingen. Hans blick granskade vaket priset på varje skiva.
Alla de prisvärda skivorna la han tillbaka i skivsamlingen, men när han träffade på en hutlöst dyr skiva lät han oförmärkt denna slinka ner i en särskild hög bredvid sig.
På kvällen hade han gått igenom nästan hela skivsamlingen och den särskilda högen hade vuxit sig riktigt stor. Han märkte att han glömt äta middag men påminde sig om att ädla syften går före mat här i världen.
Resten av kvällen arbetade han hungrig och förnöjd utan att plocka undan några flera skivor. Jo, en enda lade han åt sidan; det var en ljudbok av en av hans gamla förebilder Jan Guillou. Guillou var en rättskaffens man som inte tvekade att sitta i fängelse för sanning och rättvisa. I utövningen av en ideell verksamhet får man inte skona sina egna, resonerade han. Guillous ljudbok är för dyr, följaktligen hamnar den i den särskilda högen. Högen nådde nu nästan ända upp till taket.
*
Nästa dag var självaste julafton. Karl-Sigfrid väcktes klockan tolv av sin ömma moder, som stod vid sängen med glitter i håret och kaffebricka med pepparkaksgrisar i händerna och sa: ”Karl-Sigfrid, det står en hög stapel med skivor bredvid din säng!”
”Å”, svarade Karl-Sigfrid yrvaket, ”det är såna som jag ska sortera.”
”Stackars pojke”, sa hans ömma moder, ”ska han behöva arbeta och slita på självaste julafton också.”
”Man måste göra sin plikt här i livet förstår mamma”, sa Karl-Sigfrid och såg lite extra trött ut. ”Ett väl utfört arbete ger en inre frid och är den grund varpå samhället vilar.”
Karl-Sigfrids ömma moder gick rörd därifrån.
*
Karl-Sigfrid klädde sig och satte på sin dator. Han rippade varje skiva, skapade torrentfiler och lade upp på The Pirate Bay. Varje torrent märkte han med information om innehållet och lade till hälsningen: GOD JUL ÖNSKAR EN OKÄND VÄLGÖRARE.
*
Julaftonen förflöt för Karl-Sigfrids del i det tillstånd av inre glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julaftonen utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna. Mitt i filmen ringde telefonen. Mor svarade.
”Goddag Jan! God jul! Vadå… Ljudbok? … Näej vi har inte spridit nån ljudb… vadå? Fiendens fiende? Spännande spionroman… jag är ledsen Jan, men vi har inte… jaja gör det, Jan! Ajö då. God fortsä…”
Karl-Sigfrid satt med hjärtat i halsgropen.
”Jan Guillou säger att hans ljudbok har spridits från vår dator! Kan du begripa det, Karl-Sigfrid, du som sysslar med datorer?”
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Sigfrid en inre kris. Ljuga för mor på julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!
”Jag kopierade ljudboken och lade upp på The Pirate Bay”, sa Karl-Sigfrid.
Modern ryckte till.
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
”Jag kopierade Guillous ljudbok åt de fattiga.”
”Är du inte klok, pojke!”
”Jag har kopierat en massa andra skivor också från rika människor och spridit dem till fattiga människor.”
”Va?! Jag har närt en digital kommunist vid min barm!”
Modern tvingade Karl-Sigfrid att ringa upp Guillou och berätta sanningen. Guillou blev rasande.
”Men Jan”, protesterade Karl-Sigfrid, ”du sa ju själv på 70-talet att man inte får övervaka människor.”
”Sa och sa! Det är ju min ljudbok! Och vad tror du alla dom andra ska säga? Vem är det du har stulit ifrån mer än mej?”
”Det ser man med en enkel sökning på The Pirate Bay”, sa Karl-Sigfrid.
”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!”
”Jag är beredd att ta mitt straff, Jan. Jag har skänkt lite glädje åt dessa olyckliga som inte äger ett eget bokförlag, det är vad jag har gjort.”
Jan Guillou höll på att kvävas av julilska.
”I morron är det du som följer med mig runt till alla som du har stulit ifrån och ber om ursäkt!”
Den för tillfället inte fullt så ömma modern tillade:
”Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!”
Karl-Sigfrid gick i säng. Han hade redan läst på internet hur filmen slutade.
*
Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och ställa några frågor. Hade icke den grymme Guillous hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Sigfrid spritt ut över samhällets invånare. Om han sett Satmaran ta sin långrandiga dokumentär om sidenslipstillverkning till sitt hjärta, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i den arbetslöse Rick Falkvinges hem där barnen storögt betraktade japanska sexlekar med batonger av päronträ? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara med när Farmor Gun öppnade sin tar-fil och med tårade ögon provlyssnade en timmas rippad dödsmetall?
*
Frampå dagen tog Jan Guillou med sig sin sökutskrift och Karl-Sigfrid och gav sig ut på pilgrimsfärd till ett antal medmänniskor med en årsinkomst på över 5 basiljoner kronor.
Filosofie doktor Lars Gustafsson öppnade dörren.
”Goddag”, sa Jan Guillou generat. ”Det är så att Karl-Sigfrid här har spridit ett av herrskapets verk på internet.”
”Jag skulle be så mycket om ursäkt”, sa Karl-Sigfrid, ”men du är ju så rik och lycklig och har dessutom fått många nya läsare, och jag har sett till att det också har fått sprida lite julglädje i samhällets bottenskikt.”
Filosofie doktor Lars Gustafsson stod och gapade.
”Det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag publicerades”, utbrast han sen. ”Vill du ha en diktsamling?”
*
Karl-Sigfrids förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom så mottogs han som en hjälte, och de kopierade upphovsmännens glädje över att samlingsalbum och ljudböcker hamnat hos bättre behövande visste inga gränser.
Om man räknar bort de filmerna så går besöken ner ganska mycket, men det är ändå en ökning av besöken som sker mellan åren 2000-2003 jämfört med tidigare år.
Senaste kommentarer