Under middagen dagen innan hade jag fått veta att väldigt många inte skulle delta på söndagen för att de skulle hem, vilket kändes skönt eftersom jag tyvärr var tvungen att åka hem ganska tidigt. Men eftersom så många skulle vara frånvarande innebar det att jag ändå inte missade mycket för att kunna hinna med mitt flyg hem.

Jag och Amelia passade på och gjorde sällskap till flygplatsen och fortsatte våra samtal från innan med prat om kultur och politik, men även mer om hur EU-parlamentet fungerar och olika strategier. Vi tog en lunch på flygplatsen innan jag lämnade henne för att ta mig till min gate och hamnade i säkerhetskontrollen från helvetet.

En metalldetektor för två band som scannar väskor där varje metalldetektor är så känslig att nästan alla får ta av sig skorna, vilket de så klart inte informerar om innebär att det tar djävulskt lång tid att komma igenom. Dessutom hade jag bara några dagar innan vrickat foten och att ta på och av min sko gjorde ont om man tog det långsamt, vilket inte direkt sker när man blir stressad vid en kontroll. Jag hade ont i foten länge efter den där farsen.

Lufthansa däremot var mycket bra, och så även Münchens flygplats. På flyget till München på 1½ var det mellanmål och gratis dricka om gällde, samma sak på flyget till Stockholm fast då var ”mellanmålet” en macka (med köttfärslimpa?!). På flygplatsen fanns det gratis kaffe och te lite varstans, bra affärer, gratis wifi (visserligen bara 30 minuter, men ändå) och bra matställen. Utöver det även stolar gjorda att sitta länge i men det som det var dåligt med var eluttag. Tack vare att en ung tjej satt och laddade sin mobil i ett så såg jag var de fanns och kunde sen upptäcka flera. Men sen upptäckte jag nåt ännu bättre! NapCabs!

Det är små bås med en säng, eluttag, usb-laddare, skrivbord, trådbundet nät och en skärm som man ska kunna titta på film på. Man betalar per timme och kan använda i massa timmar (men en minimikostnad på 2-3 timmar (timpriset varierar)). Helt underbar ide om man råkar ha alldeles för många timmar på en flygplats vid en mellanlandning.

Sammanfattningsvis gäller följande för helgen:

Konferensen  – 3 piratflaggor. Bra att träffa pirater från andra länder, se hur de gör och dela med sig av erfarenhet, men dålig framförhållning och dålig planering gjorde att helgen inte blev fult så effektiv som den hade kunnat vara.

Swiss – 4 piratflaggor. Bra service, gratis mellanmål

Lufthansa – 5 piratflaggor. Bra service, gratis mellanmål och mer service på flygplatsen

Zurich – 4 piratflaggor. Jättebra restaurang, ren och fin flygplats men lite för snobbiga affärer

München – 5 piratflaggor. Flera bra restauranger, ren och fin med extra bra stolar, enstaka eluttag och NapCabs

Rom – 1½ piratflagga. Skitig och ostädad flygplats. Värsta säkerhetskontrollen ever och hur affärerna var har jag ingen aning eftersom jag inte hann kolla i några.

På morgonen gick jag upp, käkade en snabb frukost och hann smita iväg och se Colosseum från utsidan (tekniskt sätt var jag inuti, men bara precis för sen såg jag den groteskt långa kön för att verkligen få komma in och vände bort). Efter lite mer snabb sightseeing runt Colosseum var det dags att bege sig till konferensen.

Jag var där i tid, vilket gjorde att jag var en av de första på plats. De andra droppade in under den närmaste timmen och schemat som sattes upp sprack redan på första punkten. Men när det väl satte igång en stund efter elva som var utsatt tid började mötet med en flygande start!

Det började med att Lower Saxony gav oss en förhandstitt på kampanjen som de skulle sätta igång med veckan efteråt och den var helt makalös! Inte ett dugg avundsjuk på att de kom på den först och hade råd att köra den (det är alltså kampanjen på http://ideenkopierer.de/start/ som jag pratar om).

Sen så satt vi och diskuterade samarbete mellan länder på olika sätt fram till valet 2014 med avbrott för lunch. Efter lunch fortsatte först samtalet om hur vi skulle samarbeta och en tidplan togs fram för hur det ser ut fram till valet, vilka viktiga tidpunkter som finns och vad som behövs göras.

Efter det diskuterades flera olika punkter, men mest hur European Citizens’ Initiative (ECI) fungerar, vad som krävs för att en sån ska bli godkänd (minst 1 miljon underskrifter från minst 7 länder och ett minimiantal av underskrifter i varje land baserat på hur många människor som bor i landet). Det var även en workshop på idéer för affischer och annat kampanjmaterial.

Mötet pågick ända fram till middagen som var klockan nio på kvällen även om det efter klockan sex delades upp i mindre grupper som hade sitt egen fokus.

Middagen var väldigt trevlig och var klar runt ett nån gång. Några skulle hem till sina boenden, några skulle ut och dansa men jag och Amelia valde att slå följe med två stycken kroatiska pirater för att sätta oss ner och prata lite. Det hela slutade med att vi pratade politik, geografi, historia, kultur och religion fram till småtimmarna och fick en stund sällskap av en kanadensare och en amerikan (även om de inte var piratpartister) innan vi sa hejdå och avslutade kvällen.

Fredagen den 16:e november

När Anna kom och sa att hon ville skicka mig på internationell konferens så var jag inte sen att tacka ja. Det är alltid kul att träffa andra pirater och även om det har blivit en del internationella sammankomster de senaste åren så har jag aldrig kommit iväg på nåt sånt.

Det är nämligen så mycket som händer just nu och den internationella konferensen krockade med PolKon och för att kunna vara med på så mycket som möjligt är vi helt enkelt tvungna att dela upp oss, vilket ledde till att hon åkte på PolKon och jag till Rom.

I mitt försök att hitta så billigt flyg som möjligt på den korta tid som fanns så blev det ett flyg med drygt två timmars mellanlandning i Zürich i Schweiz. Nåt som kanske inte låter optimalt, men det var inte mig emot. Speciellt inte efter att jag hade hittat affärsområdet och restaurangen Marché!

Affärerna gav jag inte så mycket för, men det var dags för middag när jag landade och Marché. Wow! En snabbmatsrestaurang med ett otroligt utbud och det mesta verkade bestå av färska varor. Mycket lagades till efter beställning, men även det som inte lagades till efter beställning var väldigt färskt. De hade en salladsbar, pizzeria, mackavdelning, grill (med korv, fisk m.m.), soppa, olika färskpressade juicer, vinbar, teavdelning och säkert saker jag har glömt bort.

Trots det så fick BK som låg vägg i vägg (eller snarare utrymme i utrymme eftersom det inte fanns nån vägg som stoppade folk från att gå mellan de två restaurangerna) massvis med folk. Inte så att Marché hade ont om kunder, men när jag satt där och åt min nystekta rösti med en mangosmoothie till dricka och en mangomascarpone till efterrätt så kunde jag inte låta bli att undra varför så många hellre valde BK… det har jag fortfarande inte riktigt greppat.

Oh! Jag vill passa på och ge Swiss Air beröm. Det var sköna stolar (gott om benutrymme, fast fickan där man skulle lägga saker var lite liten) och trots att flygningen till Zurich bara var på drygt två timmar och att jag åkte på en jättebillig biljett så bjöd de både på mellanmål och dricka till. Plus en bit Schweizisk choklad. Även på flyget till Rom (om bara var en timme) bjöds det på mellanmål, dricka och choklad.

På flygplatsen vid gaten där jag skulle flyga till Rom hade Sony dessutom placerat en station för att ladda mobiler i. Tyvärr bara plats för sex mobiler åt gången, men ändå en väldigt bra ide.

Jag hade knappt hunnit till hotellet och checkat in förrän vår EU-parlamentariker på plats, Amelia, hade tagit sig från sitt hotell till mitt för att möta upp mig och prata lite om konferensen. Så vi hittade ett litet kafé där vi satt i några timmar och pratade om konferensen och vad vi förväntade oss och hur vi trodde den skulle bli över en flaska vin. Eftersom vi inte hade haft en sån chans att prata på alldeles för länge så passade vi även på att prata lite om livet, universum och allt innan vi sa hejdå och förberedde oss på lördagen.

Har du gjort det?

Bra! Då kan vi fortsätta.

Den  här posten handlar om en av hans två debutromaner och är en bok skriven till hans son om hur Fredrik ser på världen. Precis som hans blogg så är den över lag väldigt rolig, stundtals gripande men också fylld med insikter om hur världen fungerar eftersom han har satt sig ner för att berätta just hur världen fungerar.

Baksidestexten avslutas med meningen ”Texter som berör vare sig man är förälder eller inte.” och jag måste hålla med om det. Nu tror jag visserligen att jag kanske hade fått ut lite mer av boken om jag själv hade varit förälder, men det var ändå en underbar läsning.

Är man en trogen läsare av bloggen kommer man att känna igen delar av boken då han har lyft in enstaka postningar (men dock modifierat dem för att passa bättre i bokform), men det är tillräckligt med nytt material för att boken ska vara läsvärd.

En av de bitar som verkligen fastnade hos mig var i kapitlet som heter ”Vad du kommer behöva veta om manlighet” där Fredrik går in på vad manlighet egentligen är och hur det definieras. Han tittar på sig själv och jämför sig med både sin pappa och sin svärfar och ser hur mycket han skiljer sig åt från dessa två män som enligt Fredrik själv ”kan allt” och som exempel ger att de kan avgöra kvaliteten på bildäck och huströsklar genom att sparka på dem, hur de kan bygga egna altaner/hus, laga mikrovågsugnar m.m. medan Fredrik äger på Call of Duty.

Hela det kapitlet är väldigt läsvärt, men den biten som jag verkligen minns är följande:

Så det är inte lätt att lära dig vad manlighet är. Manlighet förändras.

Och det är inte ens speciellt lätt att diskutera vad det är med andra vuxna. För att vara ett samhälle som själva ständigt hävdar att vi inte ska göra någon skillnad på kön så tillbringar vi förbaskat mycket tid åt att gång på gång definiera exakt vilka de skillnaderna är. Diskussionen kan bli förvirrande. Och då menar jag inte förvirrande som när de har möblerat om inne på 7-ELEVEN. Jag menar förvirrande som när isbjörnen dyker upp i första säsongen av Lost och man bara ”vad FA-AN hände nu!?”.
Jag vet att jag fortfarande lär mig saker om vad förtryck och segregation egentligen är. Varje dag. Jag måste göra det. Jag är en vit, heterosexuell, västeuropeisk man med utbildning och arbete. Det finns inte en organism i universum som vet mindre om förtryck och segregation än jag.
Men jag hoppas att du vet bättre.
Att du aldrig misstar kampen för jämlikhet för ett krig mellan könen. Att du aldrig tror att en kvinna inte förtjänar samma rättigheter eller friheter eller samma lön för samma arbete som du. Och att du inte får för dig att bara för att hon förtjänar allt det där så betyder det att du ska sluta hålla upp dörren för henne när du kan. Att du inte kan vara jämställd och en gentleman på samma gång. För din farmor och mormor kommer att lära dig att det där är skitsnack. För man kan säga mycket om din farfars och morfars generation av män, men de hade inte haft tid att lära sig allting i hela världen om inte deras generations kvinnor hade gjort allting annat under tiden.

Tyckte så klart det var hysteriskt roligt och väldigt… konstigt. Men när man läser namnet på lapparna med kontaktpersonen så förstår man att efterlysningen faktiskt kan vara allvarligt menad och inte bara ett skämt.

Anna Troberg svarade med att poängtera att mobbing är ett i grunden socialt problem som inte löses genom att återigen ta inspiration från en tysk hårdporrfilm (”Hårdare, hårdare!”) och tillkalla  poliser med batonger (vilket så klart tilltalar alla batong-liberaler där ute), utan att det är bättre att lösa det med sociala medel istället.

Nånstans här så måste Karl Sigfrid haft otur när han tänkte, för han bloggade och anklagade Anna, och även PP, för att tycka att eftersom vi hade en annan approach till mobbing så tyckte vi inte det var en allvarlig fråga och att vi dessutom slirade med sanningen. Ett argument som Anna pulveriserade på sin blogg när hon svarade på Karls påståenden.

Det känns lite trist att behöva göra det här, men… jag känner att jag här behöver ta upp en viktig poäng som inspirerades av två tweets från Joshen:

”Innan politiker försöker sig på att lösa problemet med mobbning bland barn tycker jag de ska ta en titt på sig själva.”

och

”Människor som själva tillämpar grupptryck, utfrysning och dylikt ska tala om för barn att mobbning är fel? Lycka till med det.”

Jag kan nämligen inte utläsa nåt annat av Karls bloggpost än att han anser att polisen ska utreda mobbing. Jag håller inte med honom om detta, utan anser att mobbing över lag kan kommas till rätta utan att blanda in polisen. Ibland kan det behövas, men det ska inte vara standard.

Men om vi nu köper hans premiss och att mobbing är ett brott precis som andra och som sådant ska utredas av polisen så har jag en fråga till inte bara Karl Sigfrid utan till alla andra moderater:

När kommer polisen och arresterar Fredrik Reinfeldt för mobbing? Eller i alla fall sätta igång en utredning?

När FRA var på väg till omröstning så hade just Karl Sigfrid meddelat att han tänkte rösta mot moderaternas partilinje och rösta nej till FRA. Under ett möte där den moderata riksdagsgruppen samlades och där det enligt rapporter ska ha varit lynchstämning mot just Karl så ska Fredrik bland annat ha sagt följande för att få Karl att rösta ja:

”Vi har en i gruppen som pekar finger åt en moderat statsminister.”
”Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?”
”Du är den svaga länken i alliansen, Karl.”

Källa till citaten:

Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är det här uppenbar och solklar mobbing. Så? När kommer polisens ingripande?

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om mobbing, DLD, LEK, piratpartiet, moderaterna, FRA, Fredrik Reinfeldt

A while back I received a link to the image you see below. There is a bit more information to be found here as well. Since I found it interesting I decided to share it.

Created by: www.OnlineGraduatePrograms.com

För lite drygt en månad sen (vilket jag vet tack vare songkick) så var jag och min sambo återigen inte på en konsert med Edguy. Och återigen blev vi inte besvikna.

Förbandet var ett punkband som heter Kottak och… tja… vi hade inte hört nåt av dem innan, men det vi hörde gillade vi (även om vi inte var där i tid direkt). Men förutom det så var det ett väldigt lämpligt förband till Edguy eftersom de – precis som Edguy – inte tar sig själva på allt för stort allvar… eller… de kan i alla fall bjuda på sig själva. Vid ett tillfälle under Edguys del av showen står Tobias och pratar med oss i publiken. Då kommer sångaren i Kottak ut iförd endast en handduk som han sen så klart öppnar bara för att då visa upp en riktigt lång svart strumpa. Visserligen kanske inte världen mest originella skämt, men Edguy verkade ha kul åt det i alla fall. Kottak hittade på annat också, men eftersom den här posten inte skrevs för en månad sen så minns jag inte.

Edguy spelade bra som vanligt och det märktes att sångaren (Tobias) och de andra i bandet hade väldigt kul på scenen. En bit in i showen så försvann Tobias bort och dök sen upp mitt bland publiken i nån hissliknande anordning som restes upp över publiken och sen körde de hela låter Superheroes med Tobias i anordningen som skakade så det verkade som han kunde trilla ner när som helst.

En av de saker som jag minns var under låten Robin Hood (kolla in videon! Och textraden ”he’s out for bling again” ) från den senaste plattan. Det har pratats en del bland fans om att den ska vara *väldigt* inspirerad av Iron Maidens Seventh Son of a Seventh Son – speciellt biten i mitten där musiken tar en paus och Tobias sen pratar ett tag innan låten fortsätter. När de kommer till det stycket så känner jag inte igen det han säger och kan inte riktigt höra vad som sägs förrän han säger det sista som är nåt i stil med

”… which was shamelessly stolen from Iron Maiden”

Nu håller jag så klart inte med om att det var ”stulet” från Iron Maiden, men tycker ändå det är kul att de när de står på scenen kan gå ut och säga att de har blivit mycket inspirerat av ett annat band. För i mina ögon så bygger ju den kultur som presteras idag på kultur som har funnits innan. Ibland mer och ibland mindre. Och då är det verkligen kul när man kan gå ut och säga att det faktiskt är så.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om edguy, konsert, lifeisgood

Vi vill bara se till så att ni vet att det är inte ni som är problemet. Det är vi. Vi lovar. Ni har absolut inte gjort nåt fel. Nu har inte spelat musik för högt på kvällarna, eller glömt bort att fälla ner toasitsen (ni är alla jättebra på det hälsar min sambo). Vi är kanske lite störda på att ni inte diskar efter er, men ja… vi har sagt att vi ska skaffa diskmaskin under lång tid så… vi kan låta det vara för tillfället. Jag tycker väl personligen det blir lite väl många långa hårstrån kvar här hemma när ni har varit på besök, men så blir det när man har långt hår…

Men det här är ju bara småsaker och inget stort att hänga upp sig på. Och det gör vi inte heller. Vi lovar.

Näh, det är vi som är problemet. Det är inte er det är fel på utan oss. Vi… tja… vad ska vi säga? Vi är väl helt enkelt på en plats i livet där det helt enkelt inte fungerar. Vi behöver stå på egna ben ett tag. Ta reda på vilka vi är och vad vi vill få ut av livet. Jag hoppas ni inte tar det personligt att vi inte dök upp i lördags, men det är tyvärr sånt som händer ibland. Vi hoppas ni vet att ända sen den där spelningen på Gröna Lund 2007 så har ni fått en plats bland våra metalhusgudar.

Så… Vi tänkte vi kunde ta en liten paus. Och vem vet… om nåt eller några år när ni släpper en ny skiva eller åker ut på ny turne utan att ha släppt ny skiva… tja… då kanske vi har hittat oss själva igen och… äh. Hör av er när ni ska spela på ny turne så ska vi se om det inte kan bli en dejt!

(Den planerade tredje konserten förra veckan blev det tyvärr inget med av en drös olika skäl. Vilket var väldigt synd eftersom vi bägge två hade sett väldigt mycket fram emot den – speciellt eftersom det inte blev nåt av förra gången heller. Känns lite surt att ha köpt totalt fyra biljetter till två konserter som blivit oanvända, men sånt händer ibland.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om konsert, hammerfall, lifesgonnasuck, denis leary

När vi närmar oss Fryshuset vid tio i nio så hör vi förbandet på ganska långt håll – trodde vi. För när vi kommer närmre så inser vi att det är låten ”Shot in the Dark” från just Within Temptation! Satan! Vi har missat början! Nu såhär i efterhand så är Setlist.fm snälla nog att berätta att det antagligen bara var just första låten som vi missade (och den hörde vi ju ändå nästan hela på väg in ).

Men lite surt var det ändå att missa början på konserten var det ändå. Ja, ja… sånt som händer när man segar sig lite.

Själva konserten var mycket bra – det var bra tryck på bandet, sångerskan sjöng bra och det märktes att bandet hade kul uppe på scenen. De spelade olika sorters videor på skärmen bakom ryggen under showen, vilket var intressant eftersom jag inte har varit med om det förut och nu hände det för andra gången på kort tid (första gången var med Jean Michel Jarre som jag för övrigt glömde nämna gjorde en riktigt cool grej med ljusstrålar – varje gång han bröt en stråle så spelades en viss not. Väldigt läckert!). En hel del (om inte alla) av videorna verkade vara bandets musikvideor för respektive låt.

Personligen hade jag gärna sett lite mer interaktion med publiken under själva låtarna, men det var inte som om den saknades eller som om de inte interagerade med publiken alls. En av de nya killarna i bandet var svensk så han snackade svenska med publiken ett tag och med den andre nye killen.

När bandet var klart (eller om det var mellan första och andra encoret) så var det en hel del publikinteraktion och en av bandmedlemmarna gjorde en imitation av, som sångerskan sa, The Swedish Cock (hon ändrade sig snabbt till Chef) som fick mycket jubel och applåder även om imitationen kanske var… tja…

Det var i alla fall en väldigt bra konsert med bra sällskap – precis som i tisdags.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om within temptation, konsert, lifeisgood