De senaste dagarna så har en lite äldre diskussion kring kön och normer inom Piratpartiet åter igen dragits igång.
Det är intressant att följa den, men det känns ibland som att folk talar lite förbi varandra och hamnar i nån antingen eller situation. Det betyder inte att det faktiskt är så, men jag i alla fall upplever det så. Speciellt så upplever jag det som att man måste välja mellan en ”grabbig” norm eller en ”kvinnlig” norm. Att det är det som det handlar om.
Personligen så tycker jag det känns som att man missar helheten. Att det finns mer än två normer. För så snart man får en grupp med människor så skapas det en norm. Normen är hur just den gruppen beter sig alternativt (om gruppen är tillräckligt stor) hur majoriteten inom gruppen beter sig. Det är det som är normen. Därför finns det inte en ”grabbig” norm och en ”kvinnlig” norm utan många ”grabbiga” och många ”kvinnliga” normer. Nyanserna varierar.
Men det stora problemet är ju att du alltid kommer att ha en norm. Du kommer alltid ha vad majoriteten (eller en stor minoritet – möjligtvis liten och högljudd minoritet ;)) tycker är rätt och det andra avviker från normen. Det passar inte in i normen.
Och då spelar det mindre roll om Piratpartiet har en ”grabbig” norm eller en ”kvinnlig” norm – folk kommer vara utanför normen. Det viktiga, det som räknas. Det enda som räknas. Det är hur man behandlar folk som avviker från normen.
Är folk som avviker från normen också välkomna i gruppen? Det är det som är det viktiga. Hur de som inte sållar sig till normen blir (och känner sig) bemötta.
Och då är frågan: Gör vi så gott vi kan för att de som inte passar in i normen känner sig välkomna?
Jag kan bara svara för mig själv och jag gör mitt bästa.
Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om genus, kön, samhälle, piratpartiet
Jan "PiratJanne" Lindgren 
Jag håller i stort sett med. Det jag förespråkar är bara att man ska försöka se vilka normer gruppen skapar och vara medveten om dem och fundera över vilka konsekvenser de kan ha. Det kanske blir en jargong som inte ens de flesta i gruppen vill ha, men alla tror är ”det som gäller”.
Oh, ja. Det håller jag helt klart med om. Men det behöver inte bara handla om jargongen, utan en massa annat också – sånt som inte ens syns.
Samtidigt så har jag fått det så starkt kopplat mellan jargong och ”grabbighet” att för mig så är jargong det ”grabbiga” sättet att prata och umgås. Man pratar sällan om den ”kvinnliga” jargongen och när man då säger att jargongen kan vara avskräckande eller att folk inte vill ha den så är det per automatisk den ”grabbiga” jargongen man pratar om. Och då hamnar man fel igen.
Så sant så sant! Det intressanta är inte att dela in folk i kategorier utan om respekt för varje individ. En kompis till mig brukade säga, när det diskuterades rasism, sexism eller homofobi, att det bara finns två intressanta kategorier att dela in folk i: trevliga och otrevliga.
Precis! Vi passar alla in i nån (antagligen flera) kategorier, men är det egentligen så jävla viktigt? Så länge man kan vara lite trevlig och visa hänsyn mot sin omgivning.