I förra veckan var jag inbjuden till en paneldiskussion hos Global Reporting – nåt de kallar Global Bar. Utöver jag så var Dror Feiler (aktivist, konstnär och musiker) och Joakim Wohlfeil (strateg på Diakona) inbjudna att sitta i panelen.

Det var tydligen en populär kväll som snabbt blev uppbokad och det var trångt när den hölls – folk stod och satt i rummet utanför för att de inte fick plats annars. Den ska tydligen också ha sänts live. En av åhörarna Susanna Kumlien har skrivit om eventet och det här även de som anordnade det.

Jag vill börja med att tacka för inbjudan. Det var en väldigt intressant och spännande upplevelse som jag gärna gör om. Det hjälper så klart att jag blev väldigt väl bemött av alla inblandade. Stort tack!

Det var en intressant diskussion vi hade som drog ut på tiden och ändå så hade jag kunnat fortsatt och sitta och prata om ämnet. Den enda tråkiga var att vi flera gånger verkade hamna i en situation där vi diskuterade vilket som var bäst: analog eller digital aktivism.

För mig så finns det igen skillnad mellan dessa, än mindre än nån av dem är bättre. Aktivism är aktivism oavsett om det sker online eller om det sker fysiskt. Det finns fördelar med analog aktivism och det finns fördelar med digital aktivism och jag ser inte att de behöver stå mot varandra. De kan istället komplettera varandra och man kan använda de styrkorna som de olika mediumen har. När jag efteråt pratade om diskussionen med Rick så var det första som kom ur hans mun: ”Som om det finns nån skillnad.” och jag håller med.

Vad som vi tyvärr inte pratade mer om än lite ytligt (och som jag väldigt gärna hade pratat mer om) var varnånstans gränsen för aktivism går. När räknas det man gör som aktivism. Dror uttryckte en åsikt att aktivism är ”när man verkligen känner att man förändrar” och jag kan se hans poäng, men jag håller inte med. Man är aktivist även om man inte har lyckats få till en förändring. Det är agerandet i sig som är aktivismen – inte om nån förändring sker.

Men om man inte känner att man förändrar – då blir man inte långvarig som aktivist. Då ger man snabbt upp för att man inte längre har energi till att aktivera sig.

Nåt som dock kändes genomgående var att tröskeln för vad som räknades som aktivism var högre om man gjorde det digitalt än om man gjorde det analogt. Det var den känslan jag fick av diskussionerna i rummet.Att eftersom det var lättare att aktivera sig online så måste man göra mer. Att det inte är vad man gör utan hur mycket man anstränger sig som räknas som aktivism. Och att eftersom ansträngningen är mindre digitalt än analogt så måste man gör mer digitalt för att få räknas som aktivist.

Och det fick mig att föra en diskussion om det med min flickvän senare om just var gränsen går.

Utan att lägga några värderingar så ses man av många som aktivist om man blockerar nån från att komma till jobbet och göra sitt jobb (demonstration eller liknande). Men om man mailbombar samma persons inkorg och sabbar mailen så personen inte kan göra sitt jobb – är det aktivism?

På samma sätt anser många att det är aktivism om man… släpper ut minkar på E4:an, förstör byggmaskiner eller kedjar fast fartyg. Det är enligt många aktivism. Men om man istället DDos:ar de berörda företagens hemsida så de ligger nere i ett (eler flera) dygn – är det aktivism?

Om man gör en dokumentärfilm som visas i TV på bästa sändingstid om [stoppa in valfri hemskhet här] med hemska bilder och skickar brev till riksdagsledmöter så räknar många det som aktivism. Men om man gör en film som man lägger ut på YouTube och mailar riksdagsledamöterna – är det aktivism?

Det hade varit väldigt intressant att diskutera, men vi hade inte riktigt tid till det. Vem vet – kanske nästa gång?

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, paneldiskussion, aktivism, digital, analog,