Klara skrev ett svar till Maria-Pia Boëthius och kom där in på det här med ansvar – mer specifikt ansvar för andra människor. Vi utbytte lite åsikter bland hennes kommentarer, men jag tycker det är dags att lyfta upp det här i en egen bloggpost.

Vad Klara pratade om är det faktum att omställningen från de gamla affärsmodellerna till de nya kan skapa problem för vissa artister som inte kan eller inte vill uppdatera sig. När de gamla modellerna faller sönder och samman så håller de benhårt fast vid dessa istället för att förnya sig.

Det är dessa det handlar om när vi pirater får fråga: ”Men hur ska artisterna försörja sig?” – och vi brukar svara med ett: ”Det är inte vårt ansvar.”

Jag vidhåller fortfarande att det inte är vårt ansvar, men precis som Klara kommer in på så kan ett sånt svar lätt kännas kallt och oempatiskt. Det betyder inte att vi pirater inte bryr oss, men det finns en skillnad på att inte bry sig och att inte ta ansvar för en annan människas agerande.

En av de svåraste sakerna jag har lärt mig de senaste åren är att jag som vuxen människa enbart är ansvarig för mina egna handlingar. Jag har inget som helst ansvar för hur en annan vuxen människa väljer att agera – i slutändan är det deras val. Det här är så klart i generella termer och det finns undantag – om jag sitter i telefonen på en självmordslinje så… ja, då har jag ett ansvar mot dem som ringer upp. Om jag med flit väljer att manipulera en människa så till den milda grad att hen rånar en bank, då har jag också ett ansvar. Men om vi håller oss till vardagliga interaktioner och beteenden så är vi i slutändan enbart ansvarig för vårt eget agerande.

Och vi pirater (vare sig som individer eller som grupp) är inte ansvarig för vad artister (som individer eller som grupp) väljer att göra eller inte göra. Det är upp till artisterna.

Däremot kan vi välja att känna och visa empati. Vi bör inte känna empati med varenda en på ett personligt plan – då blir vi lätt utbrända. Men vi kan fortfarande visa empati för dem som har svårt att anpassa sig till den nya tiden. Till de nya sätten att tjäna pengar på sitt skapande. Jag tycker nog vi som förstår de nya möjligheterna i så stor utsträckning ska hjälpa de som inte gör det – sträcka ut en hjälpande hand. Men det är upp till dem om de vill ta emot den.

Om Eva Dahlgren inte vill eller inte kan göra musik som folk är villiga att betala för så är det inte vårt ansvar. Vi kan försöka visa henne hur hon kan tjäna pengar med hjälp av fildelning och inte trots den, men i slut ändan så är det upp till henne.

Det är upp till Eva Dahlgren om hon envist vill vara kvar i 1900-talet, eller om hon vill göra som Anna Troberg (och inte Anna Torberg som Svt påstod för ett tag sen) och faktiskt välkomna den hjälpande hand som sträcks ut till alla artister som är villiga att lyssna.

Men det är fortfarande inte att ta ansvar för Eva Dahlgrens agerande.

Jag tycker piratrörelsen över lag har empati med artisterna. Vad vi dock saknar är möjligtvis förmågan och/eller möjligheten att uttrycka den här empatin och det är det som manifesterar sig när vi säger att det inte är vårt ansvar.

Jag skulle så gärna ha nåt mer empatiskt att säga än ”Det är inte vårt ansvar” när gammelmedia kommer och frågar. Men de tycker om korta soundbites och meningen: ”Jag sympatiserar med de artister som inte kan eller vill anpassa sig, men det är deras ansvar att göra det och inte mitt.” är en alldeles för lång mening.

Det jag möjligtvis kan få ner det till är ”Jag sympatiserar, men det är inte mitt ansvar.” Tyvärr känner jag att även det… det låter inte rätt. Så tills nån kan ge mig ett soundbite som låter och känns bra så får jag nog tyvärr nöja mig med ett: ”Det är inte vårt ansvar”

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, ansvar, empati, piratpartiet