GaijinSmash

Eller Japan – del 3. Det här är vad som händer när man sitter och skriver bloggposter mitt i natten, man glömmer bort det viktigaste. Jag kan iofs skylla det på att just den här passar inte in i nån av de andra två och behöver en separat post, men ändå…

GaijinSmash är namnet på en blogg skriven av Azrael. Om det jag skriver här är tillräckligt intressant för att du ska läsa den så föreslår jag att du går till hans arkiv och börjar med den första posten: ”My kids are perverted

Azrael är en amerikan som flyttar till Japan för att lära ut engelska till högstadieelever i ett program som heter JET. Den bilden som målas upp i vanliga media av Japan är sann till en viss del, men det finns många aspekter som aldrig kommer fram. I bloggandet från Az så får man ta del av en annan sida av den japanska kulturen – en sida som sällan (om inte aldrig) annars kommer fram.

Namnet på bloggen kommer från en förmåga som ”alla” västerlänningar som är i Japan tydligen har och det är att bara köra över japaner. Det började med Matthew Perry 1853 och ska ha fortsatt sen dess. Västerlänningar i Japan har många andra förmågor och två av de som Az har är Dodgedick Sense™ och Kancho Sense™ (beskrivning av kancho) som han nästan dagligen får användning för.

Det är en väldigt fascinerande blogg att läsa och det är skrämmande att se hur han anpassar sig till nästan dagliga angrepp på hans underliv av 12-15:åriga pojkar så till den milda grad att han i en postning skriver:

Watson then did something… well, I can’t call it surprising, but I certainly wasn’t expecting it. He tried to grab this Japanese teacher’s dick. I always figured Watson was so determined to grab mine because I’m a big black guy, and Japan perpetuates the stereotype. I sort of assumed that Watson didn’t have any interest in his own countrymen’s dicks, but apparently I was absolutely wrong. I no longer felt special. Then I realized I was disappointed because a 15-year old Japanese boy isn’t grabbing my dick exclusively, and let me tell you, 70+ showers later I still feel dirty. What is this country doing to me?

Bloggen handlar givetvis inte bara om det, utan även om annat (bland annat 12-åringar på hästkapplöpningabanor) och sen några år tillbaka så är han inte längre engelska lärare. Sen han slutade som det så behandlar bloggen hans olika arbeten i Japan, erfarenheterna av att ha en japansk flickvän i japan och många andra kulturella skillnader mellan USA och Japan. Just nu listar han de sämsta TV-programmen i Japan (och förklarar hur dålig japansk TV egentligen är). Men det var bloggposterna om hans tid som lärare som fångade mig.

Jag känner att jag behöver varna folk i att Az inte alltid är så PK, men det är väldigt underhållande läsning och ger en helt annan inblick i den japanska kulturen – i alla fall så som den rör utlänningar.

Och mitt i allt det galna och hysteriskt tragikomiska posterna så kommer det några riktigt rörande poster.

Som den om Moeko och hennes uggla:

I sat at my desk holding the owl, and my eyes filled with tears. I felt any darkness looming over my heart starting to dissipate. I couldn’t even think about my ex-girlfriend’s treachery. All I could do was look at this owl – this amazing little owl – and choke back tears. For once, someone’s kindness, someone’s sacrifice, had not been wasted.

Eller den som handlar om Natsumi och Yuki:

I didn’t realize it at the time, but me bringing back souvenirs to Natsumi and Yuki was my way of telling them, ”You’re more than just a name and a number, a seat in a class, another kid in a uniform. You’re an individual, and I see you.” In return, Natsumi and Yuki validated my existence, showed me that I’m more than the guy who comes to their school every few weeks and teaches them English.

Och en av de intressantaste – hur de i skolan handskas med ett dödsfall:

I asked some Japanese friends about this later, and they said it was just the Japanese way of dealing with death. Life goes on. The victim wouldn’t have wanted them to be sad all day over his death. They find comfort in returning to their everyday lives. It doesn’t mean that the boy is forgotten, far from it. It’s more like, a respect of the life he lead, by continuing to lead it. Much like many other aspects of this country, it was something I had a hard time understanding…but this time I got the feeling I didn’t really need to understand it.

Det är en blogg som läses på eget bevåg och jag varnar för att läsa den på jobbet eller när du äter/dricker – jag skrattade så jag grät när jag läste de flesta av hans poster första gången. Det är en intressant blandning av humor, tragedi och djupa poster som blir en bra mix för underhållande läsning. En blogg jag varmt rekommenderar.

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s