Min senaste post om staten där jag skrev om svenska ”koncentrationsläger” under andra världskriget fick massa trevligt uppmärksamhet (tack HAX och Emma med flera). Det kom in en kommentar som jag tänkte svara på direkt, men jag insåg att det lär bli ett ganska långt svar och jag vill att folk ska få se både kommentaren och mitt svar. Så därför har jag valt att lyfta upp kommentaren till en egen post och mitt svar också.
Det senaste numret av Historisk Tidskrift innehåller en recension av boken. Recensenten är Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet. Han har forskat om Sveriges förhållande till nazismen, Nazi-Tyskland och Förintelsen.
Här kommer en sammanfattning:
Bara två av lägren hade taggtrådstängsel. Åmark menar att författarna vill sprida en bild av lägren som inte stämmer (lägren var Regnsjö och Tjörnarp).
Åmark menar att författarna överdriver kopplingen till Nazityskland. Nazisterna var rätt så ointresserade av svensk interneringspolitik. De första åren av svenska läger var alltså en skapelse i stort sett bara av den starka anti-kommunismen.
Senare bestod de internerade i hög grad av disciplinfall “i bred mening”. Framåt slutet så var det främst misstänkta krigsförbrytare, efter påtryckningar från norrmännen.
Åmark menar också att uppgiften om att den normala interneringstiden översteg ett år är felaktig. De flesta släpptes inom ett år.
Inte heller var lägren hemliga. De fördes riksdagsdebatter och tillkom offentliga utredningar.
Åmark menar också att författarna överdriver utlämningarna av tyska krigsfångar. De utlämnades inte öppet till Tyskland, utan fick – om möjligt – tillfälle att obemärkt passera gränsen.“Österrikarna Gottfrid Auer och Franz Steller rymde till Sverige på hösten 1941, togs fast, skickades tillbaka över gränsen, lyckades smita, togs fast igen och skickades tillbaka ännu en gång till, arresterades av tyskarna – och rymde tillbaka till Sverige. Nu fick de stanna, men i fängelse. Auer – som om vi ska tro Berglund och Sennerteg skickats till en säker död två gånger – har senare skrivit memoarer där han berättar om sin tid i Sverige.”
“Sensationsmakeri och moraliserande går här starkt hand i hand med en starkt bristfällig empirisk undersökning, som baserats på en nog så begränsad del av det bevarade källmaterialet.”
Nu har jag inte tillgång till den recensionen, men det spelar ingen roll eftersom jag inte har författat boken och det i så fall blir jag som försvarar nåt som jag inte har skrivit. Och en sån situation tänker jag inte ge mig in i. 😀
Jag kan dock inte säga att jag riktigt känner igen mig i Åmarks recension – jag hade efter att ha läst boken verkligen inte fått uppfattningen om att alla läger hade taggtråd utan att det var just Regnsjö som hade det och då bara Regnsjö. Det intrycket jag fick var att de andra lägren inte var avspärrade på samma sätt.
När det gäller hur hemliga lägren var så fick jag ett blandat intryck… Flera gånger tog man upp att de diskuterades i tidningarna och man hade även bilder på rubriker om lägren och liknande. Dock så verkar det som att man (staten) försökte hålla så mycket av lägren hemliga som möjligt. Att det alltså inte var så att ingen kände till det, men att man hade önskat att det varit så.
Däremot är jag inte förvånad om det faktiskt är så att författarna har tagit sig friheter med materialet. Boken är menad att sälja till så många som möjligt och det är tyvärr alltför vanligt att författare tar sig friheter med material (titta bara på Liza Marklund). Nåt som jag givetvis tycker är oerhört olyckligt – speciellt när det gäller nåt som är så viktigt som det här.
Det som för mig var det allra viktigaste i hela boken var dock inte exakt hur hemliga lägren var eller exakt hur hårda de var utan de faktum att de existerade och att folk låstes in på obestämd tid, på lösa grunder och utan inblandning av ordinarie rättsväsende i form av domstolar. Och det tror jag nog att de flesta kan enas om?
Det som för mig var viktigt i boken och som jag ville lyfta fram (och kanske misslyckades med) var alltså:
1) Vi hade arbetsläger i Sverige under andra världskriget
2) Folk sattes i dessa läger på obestämd tid och på ibland ganska lösa grunder
3) Det skedde inga rättegångar
Faktum är att det här, för mig i alla fall, påminner obehagligt mycket om Guantanamo som inte direkt är nåt hemligt läger…
Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politiker, riksdag, regering, människor, misstag, dubbelmoral, nazityskland, koncentrationsläger, mörkläggning, historia, svensk högfärd
Jag vet inte om du får upp den här kommentaren synlig, men jag tänkte chansa. Det har ju trots allt gått ett antal månader.
Det var jag som skrev den där kommentaren. Tack för dina kommentarer. Det är inte långt ifrån att misstänka att herr Åmark – likt de flesta historiker – lätt tar till angrepp mot icke-historikers historiska metod. Revirstrid, helt enkelt.
Ang. taggtråden så tror jag att Åmark syftade på framsidan av boken, som ska ha taggtråd på sig (?).
Jag håller fullständigt med om det viktiga med boken, och kopplingen till Gitmo. Det finns många vidriga – men ”bortglömda” – passager i vår historia. Mer historia åt folket – även den som inte skrivs av fackhistoriker. Så länge det inte medvetet ljugs så är det bästa att så mycket information som möjligt når fram.
Ha det bra, och fortsätt kämpa för en friare, fredligare och allmänt bättre värld. 🙂