Hon kom fram till huset, gick in och hälsade på Mrs Newton på andra våningen. Så klart så gick det inte att bara säga hej och gå vidare. Mrs Newton var tvungen att stanna upp och prata lite med Echo. Hon började med att prata om vädret, men gled ganska snabbt in på att hon minsann hade hört hur nån hade varit vaken hela natten i Echos lägenhet och att hon hade en väldigt bra huskur mot sömnlöshet och var det inte lite sent av Echo att komma hem nu? Hon måste ju faktiskt ta hand om sig själv och kan inte vara ute och ränna hur som helst.

Efter ett tags pratande med Mrs Newton så lyckas Echo ta sig loss och lyckades utan problem ta sig hem. Så snart hon kom innanför dörren till deras stora vindsvåning så kände hon att Pesky var i farten – det hade höjt temperaturen i lägenheten så man gick in i en vägg av värme när man kom innanför dörren. Det var antagligen irriterat på Evan, Echos inneboende, igen och ville jävlas. Hon hade pratat med Evan om att få bort AI:n från deras hemsystem, men de gånger som Evan hade försökt så hade det bara resulterat i att Pesky hade försvunnit ett litet tag och sen kommit tillbaka och varit förbannad – riktigt förbannad. Och det hade verkligen inte varit kul och då hade Evan ändå gjort sitt bästa för att hålla problemen nere. Så de hade vant sig vid att Pesky levde rövare med deras interna system.

Hon rörde sig ut i det enorma vardagsrummet, fördelen med att bo i en vindsvåning i Redmond, och där hittade hon Evan sittandes i soffan injackad till Matrisen som hon misstänkte – Pesky brukade bli irriterad när Evan var online för länge åt gången och det fick Echo att misstänka att Evan hade suttit uppe och hackat hela natten, som vanligt. Hon gick ut i det slitna köket och gjorde i ordning två koppar soycaf som hon tog med sig till soffan när hon slog sig ner bredvid Evan. Han reagerade så klart inte på det så hon tog och klippte till honom lite lätt i bakhuvudet med handflatan, vilket fick önskad reaktion. Han öppnade ögonen och tittade sig sömndrucket omkring innan han fick syn på Echo och kaffekoppen som hon höll fram.

”Ah, umm… tack?” sa han förvirrat innan han fortsatte med ”Skulle inte du komma hem förrän imorron?”. Echo log stort innan hon svarade med ”Det är mitt på dan på söndag – du har varit på Matrisen hela natten igen. Inte visste jag att virtuella bordeller kunde vara så roliga.” vilket genast fick Evan att rodna.

”Förresten. Du har varit online för länge igen. Pesky har blivit sur och höjt temperaturen till en bastu kan du göra nåt åt det? Och utan att göra honom förbannad, tack.”

”Eh… ja? Joo… det kan jag nog fixa.” Han tog en sipp av kaffet och verkade slappna av. ”Var konserten bra?”

”Oh ja, verkligen. Och det var sexet med snyggingen jag raggade upp också” sa Echo med ett stort leende på läpparna. När Evan som vanligt rodnade så kunde hon inte hålla sig utan skrattade högt. ”Du är så lätt ibland. Jag tänker byta om och sen ge mig ut på en joggingtur – jag behöver på springa av mig igår och inatt.” Hon började röra sig mot sitt sovrum ”Och glöm inte att sova lite nu – jag svär, ibland är du som ett barn som man måste ta hand om” sa hon skrattandes medan Evan protesterade.

Hon började byta om till sina träningskläder och kunde under tiden höra hur Evan hade rört sig ut i köket och gjorde nåt, antagligen mat till sig själv. ”Om du värmer nåt – kan du värma en portion till?” skrek hon ut till honom och fick en grymtning till svar. Hon grabbade tag i sin träningstop och gick tillbaka ut i vardagsrummet utan att ha tagit den på sig. Som väntat så stannade Evan upp när han såg henne och försökte att inte titta för uppenbart. Hon skrattade för sig själv medan hon krängde på sig topen på väg till vapenskåpet. Hon låste upp skåpet via sin comlink innan hon var framme och plockade fram sin kraftigt modifierade Cavalier Scout – den lättaste pistolen i hennes samling. Visserligen var den inte särskilt kraftig och det skulle krävas flera träffar för att ta ner ett troll, men det var bättre än ingenting. Och att bege sig ut och jogga i Redmond utan nåt vapen var inte att rekommendera – även om hon kunde ta hand om sig i närstrid. Om inte annat så gjorde vapnet att men slapp bråk.

Efter att ha plockat på sig pistolen så gav hon sig ut i köket där en nukad soyburgare väntade på henne medan Evan stod och åt en egen. ”Jag träffade Mrs Newton på vägen in, hon hade hört att du var uppe inatt igen och hade förslag på huskur ifall man har sömnproblem” sa hon till honom med ett litet leende.

”Du vet mycket väl att jag inte har ett sömnproblem och jag var heller inte inne på nån virtuell bordell – sånt behöver jag inte” svarade han med en irriterad röst. ”Jag satt uppe och raderade data om oss från det där runnet vi gjorde i förra veckan och sånt tar tid.”

”Ta det lugnt, du vet att jag tycker om att jävlas med dig. Och jag uppskattar det jobbet du lägger ner på att hålla oss borta från databaserna. Jag tycker bara inte om att komma hem och upptäcka att Pesky håller på och jävlas igen. Det enda som slår det är när Ghosty gömmer undan våra credsticks med pengar på”.  Hon slängde i sig det sista av burgaren innan hon begav sig till badrummet och satte upp det långa och för tillfället blonda håret i en hästsvans. Det gjorde visserligen att hennes alvöron syntes och sånt kunde ställa till med problem i Redmond, men området de bodde i var ett väldigt lugnt område, mycket tack vare det lite udda gänget The Somethings, och hon visste att hon kunde ta hand om sig själv.

Med ett sista litet hejdå över axeln till Evan gav hon sig ut på sin joggingtur i solskenet.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk