De går under tystnad i ungefär en kvart innan alla tre börjar känna sig lite illa till mod, även om Echo börjar känna av det före de andra. När alla tre börjar titta lite nervöst och konstigt på varandra så inser hon att det inte bara är hon utan även de andra. Hon gör en ansträngning för att förstå varför och inser snart att det beror på att ljudet i gångarna som de går i har förändrats och de kan alla på avstånd ett dovt ljud som Echo identifierar som stönanden. Hon får alla att stanna upp och säger ”Jag tror att vi närmar oss spökena som de pratade om… jag tror i alla fall att det är det vi kan höra här framme. Vi har inte längre nån magiker med oss, men jag tror att om vi stöter på några så borde jag kunna ta han om dem med mina förmågor. De brukar funka på andar och spöken borde vara ungefär som andar.” hon tittar på de andra två som inte säger nåt ”Eller hur?” frågar hon och bägge två rycker på axlarna som svar. ”Men tack för hjälpen” fortsätter hon och går vidare.

Mycket riktigt så blir ljudet de hör bara högre och högre ju längre i gångarna som de går och när de kommer runt ett hörn så kan de alla se ett stort troll… Eller i alla fall vad som en gång i tiden var ett troll. De vet att det är ett troll eftersom skepnaden är lång, kanske runt 2,40 meter lång och står och hukar sig i gången. Den är kraftig och muskulös och delvis genomskinlig. Den har gamla kläder på sig som till stor del är slitna i delar och från höger sida av ansiktet, ungefär vid tinningen, så sticker ett horn upp i slingrar sig. De kan inte veta om det här trollet bara hade ett horn eller två när det levde eftersom vänster sida av ansiktet och huvudet är borta och de kan se in i delar av hjärnan. Spöket lyfter en blodig vänsterhand och pekar på dem och stönar högljutt. Innan de hinner vänja sig vild bilden av skepnaden så kommer flera stenar från marken flygande mot dem och de får kasta sig tillbaka runt hörnet för att söka skydd. Evan och Echo har tur och lyckas undvika de flygande stenarna, men Jake har inte lika stor tur och träffas av en stor sten i ryggen och faller till marken.

Även Echo och Evan har landat på marken när de kastade sig runt hörnet, men eftersom de slapp bli träffade av stenarna så tar de sig snabbt och lätt upp igen medan Jake ligger kvar en stund. Echo tittar på de båda och säger ”Stanna kvar här. Jag hoppar fram och tar hand om den. Jag säger till när kusten är klar.”

Hon aktiverar sina förmågor och rusar runt hörnet och ser genast fler stenar som kommer flygande. Tack vare sin snabbhet, träning och stridserfarenhet så lyckas hon undvika de stora stenarna, de som kunde skada henne, på vägen mot anden. Inom några få sekunder är hon framme vid den och anfaller. Det är uppenbart att skepnaden inte hade förväntat sig det, men den lyckas ändå med nöd och näppe undvika hennes anfall. Hon har aldrig tidigare stött på ett spöke och hade förväntat sig att den inte kunde slåss, men det kan den och den sätter emot en ordentlig strid. Oskadad så hade hon nog med lätthet kunnat ta den, men hon känner av de skador som hon ådrog sig både i striden mot gänget på vägen till uppdraget och de skador hon råkade ut för medan de höll på med uppdraget. Skadorna hindrar henne när hon ska slåss och gör striden helt klart jämnare.

De utbyter slag och sparkar, men får inte in nån riktigt bra träff på vad som känns som evigheter. Men till slut får hon in en bra träff på vänsterarmen och om det hade varit en människa så hade hon antagligen brutit den, eller till och med kapat av den med styrkan i hennes spark, men eftersom det är ett troll och dessutom en ande så hänger armen kvar även om det är uppenbart att anden har tagit stryk.

När hon får in träffen så höjer anden ansiktet mot taket och skriker ut av smärta och Echo känner en otrolig fruktan som väller över henne. Hon får en otrolig lust och instinkt att springa skrikandes därifrån – bort från den hemska skepnad som skriker och hålla sig långt, långt borta. Men hon vet att de måste vidare och hon stålsätter sig och använder den reserv av viljestyrka som hon har för att stanna kvar. Den mentala bilden av henne som springer skrikandes därifrån, som en liten flicka är vad som gör att hon lyckas stanna kvar även om hon inte kan göra mer än att fokusera på att inte springa därifrån.

Anden slutar skrika och sänker sitt ansikte och verkar nästan förvånad över att Echo står kvar. Så pass att den bara står still och när den har slutat skrika så känner hon inte längre behovet av att springa därifrån och utnyttjar tillfället för att slå till igen. Den här gången träffar hon riktigt ordentligt i bröstkorgen (hon når inte upp tillräckligt till ansiktet för att få in en bra träff) och hon kan höra hur anden påbörjar ett nytt skrik, men innan hon måste stålsätta sig igen så försvinner den i tomma intet och ljudet i gången återgår till det normala.

Echo går tillbaka runt hörnet och upptäcker att Jake sitter ner och håller om sin rygg, men Evan syns inte ens till. Hon tittar frågande på Jake som pekar tillbaka åt det håll de kom från och säger ”När anden skrek så började Iceman att springa. Han borde komma tillbaka snart.”

Mycket riktigt så dröjer det inte ens en minut förrän Evan kommer tillbaka till där de är. ”Så” säger Echo ”Vad säger ni om en liten rast här?” när de andra nickar instämmande så fortsätter hon ”Bra. Jag tar det gärna lite lugnt jag med. Och så kanske du” hon tittar på Evan ”kan berätta om du har hittat nåt?”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk