Kapitel 30 – En ny plan

De sitter tysta en stund och nästan mediterar på händelserna de senaste timmarna och informationen om vad som har hänt medan de har varit upptagna med sitt run. Till slut säger Echo det som hon är säker på alla sitter och funderar över ”Så… va fan gör vi nu?”

Jake svarar före Evan ”Tja… Vi har i dagsläget ingen chans att kontakta maffian. Vi måste räkna med att vår Mr Johnson är död och min kontakt är antingen död, skadad eller har gömt sig nånstans. Det finns visserligen några inom maffian som skulle känna igen mig, men… de lär ha varit på samma plats som min kontakt så…”

När Jake stannar upp så bryter Evan in ”Och vi kan räkna med att yakuzan kommer vilja ha tag på oss… eller i alla fall informationen som vi har. Och de lär inte bry sig ifall vi råkar illa ut på köpet.”

Jake och Echo nickar instämmande innan Evan fortsätter ”Så vi behöver göra oss av med informationen på nåt sätt. Det bästa är om vi kan ge den till maffian för då skulle vi kunna få betalt.”

”Mmm… men det måste vara nån inom Gianellifamiljen, för de andra lär inte vara intresserade. Speciellt inte Finnigan som ju är traditionalister och det är inte Gianelli. Och om vi blir av med informationen till yakuzan så lär inte Gianelli bli så glada på oss.” bryter Jake in med.

”Vi skulle alltså antingen snabbt som fan komma i kontakt med maffian och lämna över infon, eller dumpa den nånstans så yakuzan inte kan få tag på den. Beroende på vilket vi tror är mest sannolikt att det händer först.” fortsätter Echo.

Hon tar en paus och de tittar alla på varandra innan de samtidigt nickar och sen i princip i kör säger ”Vi gömmer informationen.”

Jake harklar sig innan han bryter in med ”En sak bara. Min kontakt brukar… eller brukade i alla fall, hänga på en restaurang här i Tacoma. Den låg på gränsen mot Auburn och heter Gianelli’s Restaurant och var en av de ställen som blev bombat.” Han växlar mellan att titta på marken och Echo och Evan ”Men det stället är som sagt bombat och jag vet inte om nån finns kvar där… Jag bara tänkte att man… tja… kanske skulle försöka ta sig dit och se om vi kan få tag på nåt?”

Echo skakar på huvudet och svarar med ”Näh, det är inte värt det. Yakzen letar efter oss här i Tacoma och din kontakt, om han överlevde, lär knappast vara kvar där. Jag tror det säkraste vi kan göra är att komma på nåt bra ställe att dumpa informationen på, ta oss dit och dumpa den. När vi har gjort det så kan vi prata med våra kontakter och se om vi kan hitta nåt annat ställe som tillhör Gianelli och som inte har blivit anfallet och ta oss dit och försöka se om vi kan få kontakt med nån där.” Hon vänder sig mot Jake ”Vet du förresten vad vår Johnson hette egentligen? Det skulle nämligen hjälpa till tror jag att lyckas övertyga folk om att vi talar sanning och inte bara är några infiltratörer eller liknande.”

Han nickar som svar innan hon fortsätter ”Bra! Då har vi en plan igen. Frågan är bara var vi ska dumpa informationen?”

Här bryter Evan in med ”Vad sägs om ett skåp på centralstationen? Det är förbannat jävla klichéigt att det inte finns, men det är det för att det faktiskt funkar. Och då kan vi ju lämna över nyckeln och koden till nån annan sen så slipper vi gå tillbaka dit.”

Echo ställer sig och säger ”Bra! Då tar vi oss till centralstationen och sen efter det försöker vi få tag på våra kontakter och ser vad det ger. Då går vi.”

De andra två ställer sig upp och beger sig längre in i gångarna.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Flattr this

Annonser
Det här inlägget postades i Nano2009. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kapitel 30 – En ny plan

  1. Sara skriver:

    Tjena!

    Jag hänger med fortfarande….
    Så långt tycker jag dramaturgin fungerar bra, och efter en intensiv del i några kapitel stannar tempot upp lite så man får hämta andan, skönt!

    Jag gillar också att man gradvis får veta mer och mer, om t ex Jake, det lovar nya överraskningar längre fram och gör att jag vill fortsätta läsa.

    Lagom korta kapitel också, jag hinner läsa trots småbarn och allt annat. Hade jag haft hela boken direkt hade det blivit fler i taget, garanterat. Varje kapitel handlar om något specifikt och leder tydligt till något annat, det gör det lätt att följa och gör att man vill fortsätta för att se vad som händer.

    Det märks att du har skrivit fort och inte redigerat färdigt, för vissa meningar ”hickar till” lite. Man stannar upp och tänker till på vad som menas, men jag vet ju att det inte är en färdigredigerad text, så det känns inte som ett stort problem.

    Kram på dej dårå!

  2. Jan Lindgren skriver:

    Tjena själv!

    Jättekul att du fortfarande hänger kvar och läser. 🙂
    Oooh… jättekul att höra att det funkade! Det var precis det jag var ute efter när jag skrev boken. Både det med dramaturgin och hur man gradvis får veta mer om de olika personerna (även om Echo och Evan avslöjas tidigare).

    Heh… när jag bestämde mig för att lägga ut boken på bloggen så bestämde jag mig också för att göra om kapitlen. Från början var det bara 10 stycken, som nu har styckats upp till betydligt fler – hur många tänker jag inte avslöja. 😉 😀

    Mmm… jag kan tänka mig det och både när jag postade och när jag delade upp kapitlen så hittade jag sånt, men jag hade lovat mig själv att inte göra en enda ändring innan jag la upp den på bloggen. Hade jag väl börjat göra ändringar så hade jag fortfarande suttit med det och aldrig fått ut boken här. 😀
    Bra att det funkar att läsa även med de lite konstiga meningarna ibland. 🙂

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s