Innan hon blir medveten om nånting annat så inser hon att hennes skalle känns som om den håller på att sprängas. Det bultar nåt fruktansvärt i huvudet och utan att tänka sig för så stönar hon högt. Hon blir medveten om nåt ljud och sen känner hon en hand på sin bröstkort och en bekant röst frågar ”Hur mår du? Hur är det?”

”Förjävligt och förjävligt.” svarar hon den bekanta rösten.

”Jag misstänkte det” säger rösten som hon nu nog har identifierat som en han ”Jag mådde ganska dåligt när jag vaknade till och jag brukar läka ganska snabbt – mycket snabbare än alla andra” fortsätter han.

Rösten har låtit väldigt högt i hennes skalle och har inte direkt hjälpt hennes huvudvärk. Nu inser hon att hon har cyberöron som kan hjälpa till med det och ändrar på deras inställning så hon fortfarande hör rösten, men att den inte låter så himla högt och gör huvudvärken värre. Hon börjar röra på sig, men den lätta handen på bröstkorgen blir genast en tyngd som håller nere henne och rösten säger ”Jag tror inte du vill göra det där. Lita på mig.”

”Okej, okej.” svarar hon och slutar röra på sig ”Vem är du?” frågar hon utan att öppna ögonen

”Det är ju jag, Jake” säger rösten med lätt förvåning och hon inser att det är Jakes röst hon har hört hela tiden.

”Sorry, sorry. Lite förvirrad bara. Är Evan här?”

”Evan?”

”Crap. Jag menar Iceman” hon suckar högt. ”Du behöver inte säga till honom att jag råkade säga vad han heter. Det är hans namn i alla fall.”

”Det är okej. Jag förstår och jag kommer inte att berätta det för honom.”

”Tack. Jag uppskattar verkligen det. Så. Var är vi nånstans?”

”Jag har ingen aning. De slog ut mig också och när vi vaknade upp så var vi här.”

”Jag hann inte se så mycket, men visst var det Yakzen som tog oss?”

”Jupp, det stämmer. Eller jag tror det i alla fall. Det var asiater som sa saker på japanska så jag utgår ifrån att det var yakuzan som slog till. Hur många andra fiender har du och Evan egentligen?” säger han med vad som låter som ett leende.

Hon skrattar till och strålar av smärta går igenom hennes huvud och får henne att stöna igen. ”Det där var inte bra. Få mig inte att skratta igen” säger hon. ”Du skulle bara veta hur många fiender vi har. Och du då? Jag antar att en con-man inte direkt är nån som skaffar sig en massa vänner…”

”Mmm… det har du nog rätt i. Men nu skulle vi inte prata om mig, utan om dig och Evan.” han tar en liten paus. ”Så… hur länge har ni två varit ihop egentligen?” frågar han.

Som respons så börjar hon skratta igen, vilket hon genast får ångra. ”Gorram! Jag sa ju åt dig att inte få mig att skratta. Vet du hur jävulskt ont det gör när jag skrattar? Förresten. Jag insåg precis att du aldrig svarade på frågan – är han här eller?”

”Näh, det är han inte. Det sista jag såg var att han satt på bågen och tog sig förbi bilen. Jag tror nog inte att de fick tag på honom. De var ju tvungna att ta ut din båge som satt fastkilad under bilen innan de kunde åka vidare.”

”Såg du vad som hände med min båge?”

Han skrattar till. ”Näh, det gjorde jag inte. Strax efter att de slog ut dig så slog de ut mig också. Jag är inte ens säker på att de fick ut bågen, eller hur de gjorde eller ens om Evan kom undan. Men med tanke på hur bilen verkade sitta fast, med tanke på hur snabb den där bågen tydligen kan vara och med tanke på att Evan inte är här i cellen med oss så räknar jag med att han kom undan. Förhoppningsvis så är han och hämtar hjälp nu, men fan om jag vet.”

”Mmm… ”svarar Echo och inser att hon är väldigt torr i halsen ”Jag antar att du inte har nåt vatten att bjuda på?” frågar hon

Och mycket riktigt så får hon ett ”Nope” till svar. ”Inte en droppe. Skulle själv gärna vilja ha en, men tyvärr.”

”Jag förstår. Ingen fara, bara lite torr i halsen. Jag tror jag vill sluta prata nu, om det är okej med dig?”

”Absolut.”

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk