Kapitel 38 – En present

Hon inser att hon återigen är på väg att somna och trots att hon vet att hon kommer att få betala för det så nöjer hon sig inte med att bara öppna ögonen utan hon sätter sig upp också. Precis som förväntat så förvärras huvudvärken och hon stönar ofrivilligt till när hon gör det.

”Är det okej” frågar Jake och hon nickar till svar och inser genast att hon inte borde ha gjort det heller.

”Det gjorde bara lite ont att sätta sig upp” säger hon och kväver ett skratt ”Av nån konstig anledning så har jag väldigt ont i skallen.” säger hon och anstränger sig för att inte skratta igen.

Hon öppnar försiktigt ögonen och möts av ett kompakt mörker. ”Jag ser att de har valt att inte låta oss ha nån belysning”

”Jupp. De räknar väl med att det ska vara oroväckande för oss att inte kunna se nåt, men jag tror inte de har räknat med att vi bägge två har värmesyn.”

”Ah… du också.” säger hon och slår på värmesynen i sina cyberögon och ser Jakes värmestrålning i det annars kalla rummet. Väggar, golv och tak är blåa eftersom de är kalla men hon kan urskilja konturerna av en dörr eftersom det lilla gapet mellan dörr och vägg ändrar färg. Hon kan se Jack som sitter på golvet och han är en blandning av blått, grönt, gult och rött beroende på hur varma hans olika delar är och de kläder han har på sig.

”Jag antar att vi inte har fått behålla nån utrustning” frågar hon

”Nope” svarar han ”Men vi har bägge fått nånting i present istället.”

”Va fan menar du?”

”Känn bakom ditt vänstra öra”

Hon tar sin vänsterhand och känner bakom det vänstra örat och mycket riktigt. Det sitter en bit bandage där. ”Du har en också” frågar hon

”Jupp. Eftersom jag har varit vaken lite längre än dig så upptäckte jag den förut. När jag gav dig jackan som kudde så passade jag på att känna efter. Inte för att jag behövde det eftersom jag kunde se på värmesignaturen att du hade nåt där.”

”Cranial bomb?”

”Det är min gissning i alla fall. Och jag antar att de håller koll på rummet här så snart blir vi väl hämtade och informerade om vad det hela gäller. Och får veta att om vi inte gör som de vill så kommer de att spränga våra skallar. Kul va?

”Eller inte” fnyser hon ”Jag hatar cranial bombs. Jag hatar att ha en liten jävla bomb i skallen som kan explodera när som helst bara för att nån annan känner för det. Snacka om ohederligt sätt att arbeta på… Jeez.”

Innan Jake hinner svara nåt så hör hon steg utanför och väser åt honom att vara tyst. Sekunderna senare så hör de bägge hur nån är på dörren som sen svänger in och de bägge två bländas av ljuset från korridoren utanför. De får order på bruten engelska att de ska resa sig upp och följa med. De går bägge ut i korridoren och Jake passar på att ta tillbaka sin jacka och att ta på sig den. Ute i korridoren står fyra välväxta och muskulösa asiatiska män som alla håller varsin stun batong. Två av dem börjar gå och de andra två visar att Echo och Jake ska följa efter, nåt de också gör. När de börjar gå så börjar de två männen bakom dem att följa efter. De går ett tag i gråa och välupplysta korridorer innan de kommer fram till ett par dörrar. De två männen som går framför stannar upp och öppnar dörrarna innan de klivet in och Echo och Jake får följa efter.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Flattr this

Annonser
Det här inlägget postades i Nano2009. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s