Kapitel 39 – En Oyabun

De kommer in i ett stort rum och i andra ändan av rummet finns det en upphöjning. På upphöjningen bakom ett lågt bord sitter en äldre man på golvet. Han håller i en pensel och verkar måla nåt på ett papper som ligger på bordet framför honom. När Echo och Jake ser sig omkring i rummet så är det fullt av asiatiska män och kvinnor där kvinnorna går i traditionella japanska kläder. Ett litet tag efter att de har kommit in i rummet så tittar mannen upp och vinkar till sig en man som stod dold vid hans vänstra sida och viskar nåt till honom. Mannen som stod vid sidan av bordet går sen iväg och ner från avsatsen och kommer fram och Echo och Jake och säger ”Shotozumi-sama är villig att se er nu. Var hövliga mot honom annars kan jag inte ta ansvar för konsekvenserna.”

Den korte och senige mannen väntar inte på svar utan vänder sig om och börjar gå fram mot vad som uppenbarligen är Shotozumi. Även om Echo har hållit sig utanför både Yakuzan och Maffian så har hon som runner inte undgått att få veta att de nu står framför den mäktigaste Yakuzan i Seattle. Oyabun Hanzo Shotozumi är personen som självt styr hela Yakuzan i Seattle.

De följer den korte och senige mannen fram till som visar var de ska sitta på andra sidan bordet. De sätter sig ner och får vänta ett tag medan Shotozumi gör färdigt den kalligrafi han håller på med. När han är klar så lägger han ner penseln och tittar upp.

”Välkomna” säger han på nästan helt felfri engelska ”Jag hoppas att ert tillfångatagande inte var allt för… smärtsamt, men vi behövde få tag på er”

”Inte allt för smärtsamt!” börjar Echo, men avbryter sig själv när Jake lägger en hand på hennes arm.

”Vårt tillfångatagande var inte allt för smärtsamt” säger han när hon har tystnat. ”Jag vill få säga att det är en ära att vara i er närhet, Shotozumi-sama.” fortsätter Jake

Den äldre mannen ler ”Trevligt att se en gaijin som vad innebörden av ordet respekt.” Han tar en kort paus ”Men det var inte innebörden av ordet respekt som har fört er hit. Jag måste säga att ni var inte alls lätta att få tag på och det imponerar på mig. Får jag fråga hur ni lyckades komma undan från mina män i Tacoma?”

”Vi är ärade av att Ni tycker att våra handlingar var imponerande.” Jake nickar mot Echo ”Min vän Echo här visste om en hemlig nedgång till Ork Underground som vi använde oss av för att ta oss in till Downtown. Det var så vi lyckades komma undan.”

Shotozumi nickar ”Ah. So desu ne. Men jag har inte bjudit in er hit för att vi ska prata om hur ni lyckades komma undran från mina män. Vi har viktigare saker att diskutera.”

”Som informationen som vi stal från Er?” frågar Jake

”Bland annat. Men mer än så. Givetvis vill vi ha tillbaka den informationen, den är viktig för vår framtid. Men… det finns mer som ni kan hjälpa oss med. Jag vet inte om ni har sett på nyheterna om vad som har hänt sen ni påbörjade er aktion inatt, men det har hänt en hel del sen ni hyrdes för det uppdraget som ni hyrdes för.”

Jake nickar ”Vi har sett en del, men… inte nåt mer sen klockan två idag på dan. Och vi har heller inte tillgång till all information antar jag.”

Shotozumi nickar ”Precis. Men då vet ni att Yakuzan och Maffian i Seattle i dagsläget befinner sig i ett tillstånd som man skulle kunna kalla för krig, eller hur?”

”Ja” svarar både Echo och Jake

”Bra. Då behöver jag inte gå in på detaljerna kring det. Vet ni om att Maffian samtidigt befinner sig i ett tillstånd av inbördeskrig där de olika delarna av Maffian är i krig med varandra?”

”Ja” svarar återigen både Echo och Jake

”Bra. Bra. Jag vill absolut ha tillbaka informationen som ni stal, men den är sekundär. Det jag vill att ni ska göra är att leverera ett meddelande till Mary Finnigan” när han ser deras miner så höjer han sina händer, skrattar lätt och säger ”Nej, nej. Bara ett meddelande. Ett riktigt meddelande och inget annat. Som ni kanske vet vid det här laget så har jag vidtagit några åtgärder för ert samarbete och jag ber om ursäkt för detta. Men faktum är att ni är bägge två runners och jag kan helt enkelt inte lita på att ni gör det jag ber er om utan rätt motivering. Ni har bägge två fått varsin cranial bomb inopererad. Bägge två går att utlösa på avstånd och är dessutom upprustade så att om ni kommer in i ett område där det inte finns nån signal mot matrisen, oavsett om det är en matrisfri zon för att matrisen inte når dit eller om det är ett område som jammas, så kommer bomberna att detonera. Och det blir högst obehagligt för er bägge.”

Han tar upp en kopp som har stått på bordet hela tiden och dricker ur den och suckar nöjt. ”Så. Det jag vill att ni gör är att ni tar den information som ni har, som jag har förstått att ni inte har på er, och beger er för att försöka lämna av den. Innan ni gör det så vill jag att ni tar en kopia på den för att senare ge till mig. Det gör mig inget om maffian får den informationen så länge som jag också får den. Den var väldigt svårt att få tag på och jag skulle verkligen vilja ha tillbaka den. Samtidigt som ni lämnar av den så ska ni försöka få till ett möte med Mary Finnigan. Jag bryr mig inte om hur ni gör, men det ska vara ett fredligt möte och ni lämnar av det meddelandet som ni får innan ni lämnar det här området. Givetvis så får ni inte berätta för nån annan inom maffian om detta uppdrag. Om ni gör det så ser jag det som ett misslyckade och skäl nog att detonera bomberna. Jag kommer se till så att när ni lämnar området så ser det ut som att ni har lyckats fly och ni får givetvis tillbaka all er utrustning innan ni försvinner bort. Om ni gör detta för mig så kan ni sedan komma tillbaka hit och få era bomber bortopererade. Detta kommer att utplåna er skuld till mig.”

”Skuld?!” utbrister Echo innan Jake återigen hinner lugna ner henne.

Han vänder sig mot Echo och tittar kyligt på henne. ”Ja, skuld. Ni bröt er in i en av mina spelhålor, skrämde bort kunder och förstörde intäkter. Förutom det så hade ni ihjäl flera av mina medlemmar i organisationen såg till att lokalen med all utrustning brann upp. Rent monetärt så är ni skyldig mig många miljoner NuYen, men jag är villig att frångå det om ni gör mig den här enkla tjänsten.”

”Vi skulle vara ärade av att kunna hjälpa er” säger Jake och bugar och petar på Echo så hon också ska buga sig, nåt som hon motvilligt gör.

”Ypperligt! Då räknar jag med att de männen som eskorterade er hit inte längre behövs och att ni samarbetar väl så länge som ni är inne på det här området. Jag kommer även att ge er ett telefonnummer som ni kan kontakta nån inom min organisation på när det hela är över. Ni kan gå nu.” avslutar han.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Flattr this

Advertisements
Det här inlägget postades i Nano2009. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s