Tony stannar kvar och sätter sig ner i fåtöljen med hjälp av Jake den här gången och han väntar till Jake har satt sig ner innan han börjar prata. ”Jag är lessen att det har blivit såhär, men Gianellis var de som har drabbats hårdast av yakuzans attack och vi har i dagsläget inte längre möjligheten att operera ut bomberna utan att de sprängs när vi gör det. Och jag utgick ifrån att ni inte direkt har tid att vänta” säger han med ett snett leende.

Jake nickar ”Jag förstår precis.”

”Men!” utbrister Tony och slår med sin högerarm i fåtöljen. ”När allt det här är över så kommer Rowena att vara skyldig både mig och er en tjänst. Inte en särskilt stor tjänst, men ändå… Så ni kommer att ha tjänat på det här”

”Om vi överlever” säger Echo grumpet.

”Bah! Inget sånt prat!” han sträcker ut handen och tar tag i Jakes öra ”Jake här är den bäste överlevaren jag har träffat på. Med honom med på uppdraget så kommer ni att klara av det.”

”Säg det till Blaze” mumlar Echo och får Jakes blick på sig och skyndar sig med att säga ”Förlåt. Jag menade inget. Jag ser bara inte fram emot att försöka kamma ut därifrån.”

”Komma ut?” frågar Tony.

Echo ler lite fånigt. ”Tja… alltså. Jag kan inte se några större problem med att komma in till Mary Finnigan. Och vi kommer inte ha några problem med att ta ut henne – det fixar vi. Det som oroar mig är bara hur vi ska komma undan när vi väl har slagit ut henne.”

”Aha! Men där har jag redan tänkt ut en plan” säger Tony. ”Du förstår. Marys hus ligger på en höjd med utsikt över vattnet. Och hon kommer antagligen att ta emot er i biblioteket som har ett fönster ut mot klipporna och vattnet. Allt ni behöver göra när ni har tagit hand om henne är att hoppa ut genom fönstret och dyka ner i vattnet. Så har vi folk i motorbåt, jetski eller nåt sånt som väntar på att plocka upp er. Badabing! Badabang! Inga problem.” fortsätter han med ett stort leende.

Echo suckar uppgivet ”Jo. Ett stort problem. Jag kan inte simma.”

Hon märker hur tre personer tittar på henne och hör hur de alla tre nästan i kör utbrister ”VA?!” innan Tony skrattar och säger ”Nu skämtar du med oss eller hur?”

”Nej.” svarar Echo

”Men… hur kan du bo i Seattle som ligger vid vattnet och inte kunna simma?” frågar Tony

”Det är en lång, lång historia” säger Echo

”Kan du inte ens trampa vatten?” säger en förvånad Jake

Echo suckar igen innan hon svarar. ”Nej. Jag kan inte simma, jag kan inte trampa vatten. Jag tror jag kan flyta, men är för att vara ärlig inte säker på det.” hon tar en paus innan hon fortsätter ”Men det verkar helt klart vara den bästa vägen ut… så vi får försöka se om vi kan hitta nåt som kan hålla mig flytande som jag kan ha på mig annars får nån av er två se till att jag inte drunknar till dess att vi blir upplockade.”

”Men…” fortsätter Jake

”Kan vi släppa ämnet nu?! Jag kan inte simma. Okej? Ni behöver inte veta mer. I alla fall inte nu.”

”Okej, okej” säger Jake och håller upp sina armar. ”Se ämnet som släppt”

”Bra.” hon vänder sig mot Tony. ”Tack för förslaget till flyktväg. Om ni har ordnat så att en motorbåt, jetski eller liknande kan plocka upp oss så vore det väldigt bra.”

”Absolut” svarar Tony ”Det fixar vi, lilla gumman”

Echo känner att hon är på väg att explodera. Det senaste dygnet har bara varit alldeles för mycket och att nu bli kallad lilla gumman. Men hon behärskar sig för att hon inser att skälla ut Tony i det här läget vore mycket, mycket dåligt för hennes (och de andras) hälsa. Hon räknar tyst till tio och sen andas hon ut och svarar ”Tack” med ett leende.

”Ingen fara. Jag vill ju att ni alla ska komma levande därifrån.” svarar han och ler stort. ”Men nu måste jag vidare. Nån annan kommer och berättar alla detaljerna när allting är förberett.” Han vinkar till sig Jake som får hjälpa honom upp ur fåtöljen. När han står upp så säger han nåt mer till Jake på italienska innan han går därifrån.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk