Alla fyra sätter sig i bilen och åker iväg. I början försöker Patrick lätta upp stämningen genom lite skämt, men ingen av de andra tre är intresserade – inte ens Echo. Så efter ett tag så sitter alla i tysthet och förbereder sig mentalt på vad som ska hända. De vet att de närmaste timmarna kommer att avgöra om de lever eller dör.

Resan in till Seattle downtown går ganska snabbt. Det är visserligen en del folk ute eftersom det är förmiddag på en tisdag, men bilen är snabb och kan plöja igenom trafiken på motorvägen. När de kommer till downtown så får de sakta ner och den sista delen av resan går ganska långsamt. Echo passar på att njuta av färden – det är sällan hon är i de finare kvarteren och då är hon ofta för upptagen för att kunna njuta av utsikten och titta på de dyra husen som folk bor i.

Efter ett tag så börjar de dock närma sig sin destination och då kan inte längre nån av dem njuta av utsikten utan alla börjar fokusera på uppdraget som de har framför sig. Till slut så glider bilen fram till ett par stora järngrindar som sitter i en hör mur som toppas av elektrifierat taggtrådsstängsel. Redan innan de åker in genom grindarna så kan de se att det här stället är väldigt välbevakat. Tyvärr har ingen av dem möjligheten att se astralt utan måste förlita sig på att det inte finns så mycket magiskt skydd och att det inte finns nån magiker på plats.

Grindarna öppnas och bilen glider in. Innanför de första grindarna så finns det plats för en lite längre bil innan det finns ett par grindar till. Bilen stannar och väntar medan den uppenbarligen scannas efter bomber och annat. De sitter tyst och väntar nervöst på att få komma igenom och det känns som evigheter innan dörrarna öppnas och bilen kan rulla vidare.

Efter ett kort tag så närmar de sig det stora huset och är byggt i etapper på kullen och de kan föreställa sig den fantastiska utsikten över vattnet och Puget Sound. Patrick kör fram bilen till gången som leder upp till huset och kliver ur och väntar på dem.

Från huset kommer fyra biffiga vakter och möter dem och utan att säga nåt så börjar två av dem att söka igenom alla fyra i gruppen. För så klappar de av riktigt noga på kroppen och det enda de upptäcker är en pistol som Patrick har och som han informerade om innan och de smycken som Echo har på sig. Sen vill de kolla på väskorna de har med sig och Echo och Evan räcker fram sina och meddelar att de nog vill behålla väskorna tills de ska lämna platsen. Vakterna tar en snabb titt i väskorna och meddelar sen barskt att de får tillbaka väskorna när de ska lämna platsen, men efter en inspektion så får Echo behålla meddelandet at ta med sig.

Echo kan inte hålla sig och utbrister med ett glatt ”Vad var det vi sa” men får bara tomma blickar i svar och tystnar snabbt. Eftersom vare sig Jake eller Patrick hade nån väska med sig så har de inget mer att kolla igenom utan vänder på sig och börjar gå mot huset. Det är en vacker väg upp till huset, men ingen av dem har möjlighet att tänka på det. Innan de går in genom de stora ytterdörrarna så ursäktar sig Patrick och vikar av och gör annat.

De kommer fram till de stora trädörrarna som en av vakterna öppnar och leds vidare in i huset. Mycket riktigt så leds det mot den delen av huset som ligger mot vattnet och till slut så kommer de fram till ännu ett par stora dörrar. När de öppnas så är de inne i ett rum som är delvis bibliotek och delvis ett kontor. Det finns ett stort panoramafönster ut mot vattnet och framför fönstret står ett stort skrivbord i vad Echo antar är äkta trä. Bägge väggarna är täckta med bokhyllor och riktiga, fysiska böcker. Bakom skrivbordet i en rullstol sitter en kvinna som verkligen ser gammal ut förutom hennes ögon. Ögonen verkar kvicka och snabba. Två av vakterna stannar vid dörren och de andra två följer med framåt och ställer sig på var sin sida av gruppen.

”Så…” säger kvinnan bakom skrivbordet som de från bilder känner igen som Mary Finnigan. ”Ni hade visst ett meddelande till mig?”

”Ja, ärade Finnigan sama” börjar Jake, men Echo avbryter och viskar nåt i hans öra. Mary tittar noggrant på dem alla.

”Om ni ursäktar, Finnigan sama, men vi har haft en lång resa och min kvinnliga vän här skulle gärna få uppsöka damrummet innan vi fortsätter detta samtal. Hon skulle akut behöva gå och jag kan tyvärr inte fortsätta utan henne.”

Mary sitter tyst ett tag och tittar på dem alla tre innan hon säger ”Hrmf! Dagens ungdom. Men ja, ja… om det är så bråttom så kan hon väl gå. Leo!” säger hon och vinkar och en av männen vid dörren lösgör sig ”Visa henne vägen till den närmaste faciliteten, vänta utanför och följ med henne tillbaka hit.”

”Tackar, Finnigan sama” säger Jake och bugar medan Echo leds ut ur rummet och bara en liten bit bort finns toaletten hon ville besöka. Hon stänger dörren om sig och sätter sig sen på toalett och börjar ta av sig sina smycken. Med van hand sätter hon på kort tid ihop smyckena till en liten och kompakt pistol. Hon har haft den länge och den är specialdesignad för henne. Hon tänker i nån sekund att hon riskerar att bli av med den, precis som de andra vapnen som hon hade med sig, men släpper den tanken eftersom hon inte har tid. Hon tar även fram det magasin som hon hade gömt på sig och kollar så det fungerar som det ska. 15 kulor är inte mycket, men borde räcka för det som ska hända. Hon slår lite med toalettstolen och spolar. Sen tvättar hon händerna och torkar av dem.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk