Kapitel 54 – Ett slutförande

Echo går bort till Evan och Jake som bägge två har tagit mycket skada av närstriden med vakten – ingen av den är gjord för närstrid. Bredvid Evan ligger Echos pistol som hon plockar upp. Hon kan höra massa liv, men hon förstår inte riktigt vad det är som låter. Hon rätar ut sig efter att ha plockat upp pistolen och ser in i Mary Finnigans ögon från andra sidan skrivbordet. Hon ser att Marys läppar rör på sig, men inget av det hon säger registreras medan Echo lyfter pistolen och skjuter henne med två skott i bröstet.

Hon hade hoppats på att det skulle innebära att oljudet slutade, men det gör det inte och hon inser att nån form av larm måste ha gått. Hon tittar ner på Evan och Jake och ser att de är på väg upp innan hon tittar tillbaka mot fönstret och skjuter det med två skott.

Det är nu hon inser att de har stora problem. Givetvis så är glaset skottsäkert och härdat och annan skit och går inte sönder. Hon ger Evan pistolen och skriker åt Evan och Jake att göra nåt åt fönstret medan hon rusar bort till dörrarna och hinner precis se en man som öppnar en dörr i andra änden av korridoren med draget vapen. Hon smäller igen dörren och känner hur flera kulor går in i den innan hon läser dörren inifrån. Hon ser sig omkring efter nåt att barrikadera dörren med, men hittar inget som hon vet att hon orkar med att rubba. Så hon böjer sig ner och tar pistolen från den döde vakten bredvid henne och skyndar sig bort mot skrivbordet. Evan har tömt hela magasinet från hennes pistol i fönstret, men det har inte hjälp. Hon tar den pistol som hon har i handen och gör samma sak – ännu fler kulor sitter fast i fönstret, men ingen av dem är tillräckligt för att ha sönder själva fönstret.

Hon blir nu desperat och inser att hon har glömt bort en av de viktigaste sakerna hon har – sina egna händer. Hon går fram till fönstret och börjar göra Kung fu rörelser menade för en lättare meditivativ trans medan hon slår och sen börjar hon slå allt vad hon har på fönstret. Hon är inte längre medveten om världen runt henne utan det enda som existerar nu är hon, hennes knytnävar och fönstret. Hon har tappat all uppfattning om tid och vet inte hur länge eller hur många gånger hon slår innan fönstret till slut går sönder och faller i bitar.

Hon lyfter sina händer framför sig som är alldeles blodiga på knogarna och ser sig omkring och ser Evan och Jake som är på väg att hoppa ut genom resterna av fönstret. Hon tittar bakom sig och ser de två tunga trädörrarna slås upp och inser att hon borde hoppa genom fönstret hon med och gör det.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Flattr this

Advertisements
Det här inlägget postades i Nano2009. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s