Kapitel 55 – Ett uppvaknande igen

Echo blir medveten om att det gör ont. Det gör väldigt, väldigt ont. Hela hennes kropp värker och hon har ont i huvudet. Sen inser hon att hon har ögonen stängda och försöker öppna dem, men ljuset som slår emot henne blir för mycket och huvudvärken hon har blir genast flera gånger värre. Så hon stänger ögonen och ligger och försöker komma ihåg vad hon minns och varför hon ligger där hon ligger, var det nu än kan vara nånstans. Samtidigt som hon försöker minnas så börjar hon att försiktigt öppna ögonen.

Hon minns striden i huset. Hon minns att hon väldigt omtöcknad slog på glasfönstret och vid det så känner hon att hennes knogar och händer gör hon. Hon försöker flexa med händerna och inser att hon har nån form av bandage eller gips på händerna som gör att hon inte kan röra dem så mycket. Men med tanke på hur ont det gör den lilla rörelse som hon faktiskt får till så är det nog lika bra att hon inte kan göra med inser hon.

Hon minns hur hon kastade sig ut från rummet och att hon i luften kände hur nåt högg till i ryggen och hon minns även hur hon föll mot vattnet nedanför, men i samma stund som hon slår i vattnet så blir det mörkt och hon minns inte mer.

Vid det här laget så har hon fått upp bägge ögonen så pass att hon kan kisa och ser ett taket till ett rum som hon inte hade förväntat sig. Hon hade trott att hon skulle vakna upp i nån form av sjukhusrum, men det här är uppenbarligen inte det. I alla fall så är det inget sjukhus som hon nånsin har varit i. Taket är inte kallt och har lysrör, utan istället är det ett varm tak med en gammal lampa som hänger från mitten. Hon kan även se konturen av en bokhylla med var som verkar vara riktiga fysiska böcker. Nu när hon har fått upp ögonen lite så vrider hon på huvudet, vilket ger mer huvudvärk, och upptäcker att hon mycket riktigt inte verkar vara i ett sjukhus utan snarare i ett vanligt rum.

Hon ligger i en säng i ett stort rum som för tillbaka tankarna till Mary Finnigans hus. Det finns en stor matta på golvet, sängen är en vanlig säng och inte en sjukhussäng och mycket riktigt så finns det en bokhylla i rummet. Hon kan även se ett nattduksbord och vad hon tänker på som ett sminkbord med spegel och stol framför.

Hon vrider tillbaka huvudet och återgår till att titta upp i taket och väntar på att hennes ögon ska vänja sig ännu mer vid ljuset. När ögonen nästan har vant sig vid ljuset från lampan så inser hon att hon är törstig, och inte så lite törstig utan i princip snustorr i munnen. Hon öppnar den för att ropa på nån, men lyckas inte få ut mer än en grymtning och får återgå till att bara ligga stilla.

Hon vet inte hur länge hon ligger där utan att nåt händer men så hör hon dörren öppnas och utan att tänka sig för så väntar hon på huvudet för att titta. När hon redan har gjort det så inser hon att det kanske hade varit bättre att inte låta folk få veta att hon är vaken och vid medvetande, men då är det redan för sent.

I dörröppningen står en kvinna i övre medelåldern, med långt mörkt hår i en svans och hon är klädd i ganska alldagliga kläder. Hon tittar på Echo och när hon ser att Echo rör på sig så ler hon och går fram till sängen.

”Hej! Jag ser att du är vaken. Det är bra, vi började undra hur länge det skulle dröja innan du vaknade. Hur är det?” frågar hon

Echo börjar försöka prata, men är för torr i munnen för att lyckas få ut nåt mer än nån form av grymtningar.

”Du är säkert törstig” säger hon och vänder och går mot dörren ”Jag är snart tillbaka” ropar hon över axeln innan hon går ut.

Mycket riktigt så dröjer det inte länge förrän hon kommer tillbaka med ett glas vatten med ett sugrör i som hon håller fram till Echo. Echo dricker girigt av vattnet, men alldeles för snart så plockar kvinnan bort vattnet och säger

”Appapp. Inte för mycket på en gång. Jag vet att du vill ha mer, men för mycket på en gång är dåligt för dig.” Hon ställer ifrån sig glaset på bordet och säger ”Jag ska gå och hämta doktorn och informera de andra om att du är vaken. Jag tror de vill veta det” innan hon återigen lämnar rummet.

Vattnet var underbart, även om det var för lite och hon fortfarande känner sig torr i munnen.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Flattr this

Annonser
Det här inlägget postades i Nano2009. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s