För några dagar sen gick några moderata herrar ut och berättade att datalagringsdirektivet och skärpningen av Lagen om elektronisk information (LEK) var jättebra för det skulle hjälpa polisen att komma till rätta med mobbing i skolorna.
Anna Troberg svarade med att poängtera att mobbing är ett i grunden socialt problem som inte löses genom att återigen ta inspiration från en tysk hårdporrfilm (”Hårdare, hårdare!”) och tillkalla poliser med batonger (vilket så klart tilltalar alla batong-liberaler där ute), utan att det är bättre att lösa det med sociala medel istället.
Nånstans här så måste Karl Sigfrid haft otur när han tänkte, för han bloggade och anklagade Anna, och även PP, för att tycka att eftersom vi hade en annan approach till mobbing så tyckte vi inte det var en allvarlig fråga och att vi dessutom slirade med sanningen. Ett argument som Anna pulveriserade på sin blogg när hon svarade på Karls påståenden.
Det känns lite trist att behöva göra det här, men… jag känner att jag här behöver ta upp en viktig poäng som inspirerades av två tweets från Joshen:
och
Jag kan nämligen inte utläsa nåt annat av Karls bloggpost än att han anser att polisen ska utreda mobbing. Jag håller inte med honom om detta, utan anser att mobbing över lag kan kommas till rätta utan att blanda in polisen. Ibland kan det behövas, men det ska inte vara standard.
Men om vi nu köper hans premiss och att mobbing är ett brott precis som andra och som sådant ska utredas av polisen så har jag en fråga till inte bara Karl Sigfrid utan till alla andra moderater:
När kommer polisen och arresterar Fredrik Reinfeldt för mobbing? Eller i alla fall sätta igång en utredning?
När FRA var på väg till omröstning så hade just Karl Sigfrid meddelat att han tänkte rösta mot moderaternas partilinje och rösta nej till FRA. Under ett möte där den moderata riksdagsgruppen samlades och där det enligt rapporter ska ha varit lynchstämning mot just Karl så ska Fredrik bland annat ha sagt följande för att få Karl att rösta ja:
”Vi har en i gruppen som pekar finger åt en moderat statsminister.”
”Ska skottet komma inifrån? Ska någon skjuta mot en moderat statsminister?”
”Du är den svaga länken i alliansen, Karl.”
Källa till citaten:
Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är det här uppenbar och solklar mobbing. Så? När kommer polisens ingripande?
Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om mobbing, DLD, LEK, piratpartiet, moderaterna, FRA, Fredrik Reinfeldt
Jan "PiratJanne" Lindgren 
Gör inte som jag gör – gör som jag säger.
/Moderaterna
Det är väl ett välkänt fenomen att de som har utsatts för något traumatiserande sedan har väldigt svårt att ha en objektiv syn på det. Klart att KS tycker att allt som kan tänkas stoppas mobbning måste testas, oavsett priset eller hur långsökt det än må vara. Men det är ju just därför vi inte låter brottsoffer bestämma brottslingarnas straff.
Men Janne, du förstår väl att samma lagar inte kan gälla för landets ledare som för vanliga människor…
Som en som mobbades hårt genom hela skolgången, från ettan till gymnasiets slut, och som en som senare sett familjemedlemmar mobbas, i båda fallen så svårt att både skolbyte och flytt krävts för att försöka få bort det, i båda fallen så svårt att det inte ens har hjälpt, kan jag säga att problemet kan inte lösas utifrån, utan måste lösas innifrån.
Tyvärr är det den mobbade som är problemet, inte de som mobbar. Alla barn, om chans ges, kommer mobba någon. Det är en sådan maktstruktur som barn ser, starkast går först. Fysiskt våld tas snabbt om hand, därför är det psykiskt våld som gäller på skolgårdarna, men det går inte att ta hand om det helt. Tar man bort barnen som mobbar, så kommer andra att börja mobba.
Problemet är främst att den mobbade känner sig nertryckt och börjar agera därefter. Dåligt självförtroende, ensamhet, återhållsamhet och ofta våldsamt beteende är väldigt lätta saker för andra att se, speciellt andra barn och de ser det som något annorlunda och drar njutning av att trycka ner dessa personer, på grund av deras reaktioner.
För att lösa mobbning, så måste dessa personers självförtroenden upp och det enda verkliga sättet för dessa personer att ”ta emot” mobbningen med ett glatt humör är att mobba tillbaka.
Du blir alltså inte av med mobbningen, men man kan lösa det genom att mobba tillbaka. Ingen tar illa upp, alla är glada, men mobbningen finns kvar.
Det finns två stora problem med detta:
1) Alla klarar inte av att hantera detta, speciellt inte barn.
2) De vuxna kommer aldrig gå med på detta, det är för paradoxalt att lösa mobbning med mobbning och det går inte att skriva lagar runt det, därmed går det inte att lösa politiskt, därmed kan politiker inte skrapa ihop poäng genom detta.
Kommentaren från Chris var det dummaste jag läst på länge.
Håller med. Jag var mobbad, och beteendena baserade hela tiden på gränsen. Skulle jag ha börjat rycka undan stolar och hälla mjölk i folks mat och hävda att det var misstag, som vissa andra gjorde? Skulle inte det beteendet tolkats som överslagshandlingar från en nedbruten person?
Däremot; skulle man ringt polisen istället? När då? Vid varje enskilt tillfälle? Det skulle ju varit absurt.
Jag är inte insatt, men vad är tanken att polisen ska göra med någon icke straffmyndig som hällt mjölk i någons mat?
Missförstå mig rätt, jag menade inte att man skall slå tillbaka med samma mynt, utan att man skulle ta de hårda orden som ett skämt och skämta tillbaka i samma stil. Görs detta med självförtroende bakom blir det i samma anda som på de flesta arbetsplatser.
För ett barn är det svårt att se skillnad mellan skämtsamma pikar och nedtryckande kommentarer och är man i den mottagande ändan av dessa får man oftast lägre självförtroende och börjar tro att alla sådana pikar är menade för att trycka ner. Det är så mobbning börjar. De som inte är mobbade får samma kommentarer, men hanterar dem genom att i samma ton kommentera tillbaka.
Det var alltså det jag menade med ”att mobba tillbaka”, inte att man skall förstöra för andra. Jag reagerade på fel sätt och blev våldsam, försvarande och allmänt destruktiv. Nu i efterhand, när jag kan se skillnad på mobbning och skämt, mycket tack vare ökat självförtroende, kan jag även se min skoltid i annat ljus.
Det var ren mobbning, större delen av tiden, men om jag hanterat det som jag gör idag, så hade det aldrig gått så långt.
Vad jag försökte få fram var att polis kan inte göra något, du kan inte heller ”plocka bort mobbarna”, för andra tar deras plats, det är den mobbade som måste lära sig hur man hanterar mobbare.
Kallas polis in, eller om man ”tjallar” på en mobbare, så kommer situationen för den mobbade att bli värre. Förvärrar man situationen för en mobbad så förlorar man även dennes förtroende. När en mobbad persons självförtroende och förtroende i personerna runt denne försvinner, finns risken att mycket dåliga saker händer.
Jag tycker inte det är en perfekt lösning, men tyvärr verkar detta vara den enda lösningen.
Känns som Chris har gjort en helt korrekt iaktagelse men en helt felaktig slutsats. För mobbing sätter sig djupt och förändrar offrets beteentde. Detta gör att ett skolbyte inte alls är en lösning, då den nya skolans mobbare snabbt hittar offret.
Men att mobbing skulle lösas med att mobba tillbaka, är ju bara dumt. Men däremot är det viktigt att hjälpa offren att komma ur spiralen genom att ge dem självförtroende och medel att hantera konflikterna.
Och självklart ska man även gå på mobbarna och arbeta med dem… men inte då nödvändigtvis genom att ringa polisen i tid och otid (så tillvida det faktiskt handlar om riktiga brott, som misshandel osv.).
Jag har i stort sett samma erfarenheter som Chris, bortsett från att skolbyte lindrade (om än inte eliminerade) problemen för sonen. Att komma ifrån en skola där en satunge som mobbat en infernalist systematiskt ända sedan dagis för att komma till en skola där mobbingen bara är utslag av vanligt grupptryck utan särskild eftertanke är trots allt en förbättring. Så höll vi också skolbytet hemligt för alla i gamla skolan så länge som möjligt, när de gamla plågoandarna väl lyckats leta sig fram till den nya skolan och försökt ”överföra” traditionen så möttes de av ointresse.
Att ”den mobbade själv är problemet” är en sådan där sanning som inte får sägas högt i lilla Svedala, men det ligger mycket i det. Största anledningen tror jag är att barn som lätt tar åt sig inte har tillräckligt mycket av den grundtrygghet som ger sådan självkänsla att hårda ord rinner av dem. Det kan bero på många orsaker. Som exempel skiljde sig mina föräldrar när jag var fyra år efter ett inte särskilt bra förhållande, sonens mor har varit sjuk i stort sett hela hans liv, vilket komplicerades av att hon fick ett par stroke när han var sex år.
Jag vill passa på att dela ut en saftig känga till geschäftet ”Friends,” som drar in stora pengar på att vara skolors alibi för att inte göra något på riktigt åt sin mobbningssituation. Jag vill se den skola som lyckas hålla sina kamratstödjargrupper fria från just de ledartyper som är så bra på att se till att ”rätt” barn mobbas utan att själva göra så mycket av illgärningarna.
En sedan lång tid mobbad person har ingen chans att återfå förmågan till ”normala” sociala relationer (där gliringar och spe förekommer. såväl berättigat som oberättigat) om h*n inte hamnar en längre tid i en accepterande och inkluderande omgivning. Alla har inte så’n tur att de ”håller ihop” tills de kommer dit, jag skulle tro att såväl dårhus som fängelser härbärgerar många utan den turen. Detta får mig att tro att samhällskostnaden för dagens stora barngrupper är _betydligt_ högre än vad man nu kan tänkas uppskatta den till.
Jag hade tur, det dröjde ända till högskolan innan jag kom till en inkluderande miljö och jag ”höll” hela vägen dit, men jag har varit bekräftelsesnarkoman i hela mitt liv och kan fortfarande ibland må fruktansvärt illa (även rent fysiskt) när saker går illa och jag måste ta kritik innan jag själv hunnit berätta om det. Vad stunderna av ångest och handlingsförlamning kostat är jag inte ens kapabel att fantisera om.