Att gå från Tacoma till Seattle Downtown tar lång tid ovan jord och i ett virrvarr av gångar så tar det inte mindre tid. Under promenaden så ser de hur gångarna förändras och när de kommer till områden som är bebodda så är det en helt annan Ork Underground som de tar del av. Som tur är så slipper de fler spöken i de obebodda tunnlarna och när de kommer in i de områden där folk bor och lever så antar de att det inte längre riskerar att råka ut för några spöken.

Ju närmre centrum de kommer desto större blir gångarna och de kan även se affärer och bostadshus vid sidorna. Det har hunnit bli morron och folk beger sig iväg till jobbet. Vissa bor i Ork Underground och jobbat på ovansidan, men de flesta både bor och jobbar här i gångarna. De drar till sig en del uppmärksamhet varandes två människor och en alv utan eskort, men ingen försöker ställa till nåt bråk och när klockan närmar sig nio på morronen så har de kommit fram till den utgången som Echo känner till.

Utgången (eller ingången om man vill se det så) öppnar upp till en av de äldsta restaurangerna i Seattle som serverar orkisk mat – en restaurang vid namn The Big Rhino. The Big Rhino har öppet i princip dygnet runt och i princip alla dagar, de enda gånger som de har stängt är när det har varit ett stort bråk och stället behöver renoveras. En del av detta är just för att det finns en öppning till Ork Underground i deras lokal och eftersom att folk vill kunna komma och gå lite när som helst så måste restaurangen också vara öppen.

Eftersom restaurangen också ofta låter orkband uppträda i lokalen så har Echo under sin tid i Seattle tillbringat många kvällar här och har blivit ett välkänt ansikte bland stammisar och serveringspersonal. Hon har även lärt känna ägarinnan till restaurangen – ett stort troll vid namn Suzie Grauman. Så när de kommer ut ur Ork Underground och kliver in i restaurangdelen så känner hon genast igen de som jobbar där och de känner igen henne.

”Hoi!” utbrister hon i vänlig hälsning och fortsätter sen på Or’zet att fråga efter Suzie. Hon får trevliga hälsningar tillbaka innan hon får reda på att Suzie ligger hemma och sover och beställer sen in två portioner frukost till sig och till de andra två innan hon slår sig ner på en av bänkarna. The Big Rhino är ett stort rum med flera långbord och bänkar – man hamnar ofta nära folk man inte känner. Så här dags på dygnet så är det dock inte så många inne och de får en egen liten del av en bänk att slå sig ner på.

Echo leder vägen och de andra två tittar lite förvirrat på varandra innan de följer efter och slår sig ner bredvid och mitt emot henne.

”Vad håller vi på med?” frågar Jake och Echo svarar ”Jag vet inte hur det är med er två…” innan hon tittar på Evan ”Eller jo. Dig vet jag hur det är med.” hon tar en kort paus och tittar tillbaka på Jake ”Jag vet inte hur det är med dig, men jag är i alla fall utsvulten efter natten och dessutom väldigt, väldigt törstig. Dessutom är jag trött och har ont i fötterna. Innan vi beger oss vidare så vill jag få sitta ner, äta gott och dricka. Sen är jag redo att fortsätta med vår plan.”

Jake lutar sig över bordet mot henne ”Ja, men The Big Rhino? Du kunde inte valt ett bättre ställe för oss att äta och vila upp oss på? Det…” han ser sig omkring ”Inget ont om stället, men det är inte riktigt mitt sorts ställe och inte direkt en avslappnande miljö”

Hon spänner ögonen i honom och svarar ”Hörru. Vi vet inte var eller hur mycket folk yakuzan har som är ute efter oss. De kan ha massa folk här i downtown som letar efter oss. Om vi sticker ut huvudet på gatan utanför så riskerar vi trubbel direkt. Så det här är det säkraste stället som inte är nere i Ork Underground att äta på. Dessutom så råkar jag känna personalen här så om det blir problem så kan vi få viss hjälp. Vi kan dessutom snabbt vara nere i Ork Underground igen och där bli av med yakuzan om det skulle råka bli problem. Så kom inte och dissa den här platsen, okej?”

Jake höjer armarna i en defensiv gest ”Okej, okej. Förlåt att jag sa nåt.” han tar en paus ”Jag är nog bara lite trött, sliten och hungrig själv så…” säger han innan han ler. ”Fred?”

Echo nickar och säger ”Fred” och sen väntar de in sin frukost i tystnad.

Det dröjer inte länge förrän maten kommer in och det är två stora portioner de får. De får in stekt bacon, stekt korv, äggröra och en hel drös annan mat. Det är mat som de förknippar med det kreolska och tyska köket och det är en bastant frukost. De får även in stora glas med juice och te och kaffe. Det visar sig mycket bra gjort av Echo att bara beställa in två portioner, för även om de äter mycket alla tre (inklusive Evan) så orkar de inte äta upp allt innan de är proppmätta. De är så pass utsvultna att de äter upp det mesta av maten under tystnad och det är först mot slutet av måltiden, när de börjar bli mätta, som de börjar prata igen.

Först ut är Jake som kommenterar ”Och efter det här skulle jag vilja sova i några timmar, helst typ åtta” och får en nick i medhåll från Echo. ”Men det har vi inte tid med bryter hon in. Vi behöver bli av med informationen och så snart vi blir det så kan vi ta en massa tid att sova på.” säger hon med ett snett leende.

”Vi får stå ut med att vi är trötta tills det här är över och då kan vi vila ut. Dessutom med massa pengar på banken.” fortsätter hon med ett ännu större leende. ”Frågan är bara hur fan vi ska få kontakt med maffian. Nån av er som har nån idé?” frågar hon de andra två och får två skakande huvuden som svar ”Ja, ja… det löser vi senare” avslutar hon.

De äter upp resten av maten och Echo går iväg och betalar och pratar lite skit med personalen som hon känner. Innan hon går så säger hon att de ska hälsa till Suzie från henne och sen går hon och hämtar Evan och Jake och de lämnar restaurangen.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk