Echo motstår sin första impuls att kasta tegelstenen i väggen och lägger tillbaka den innan hon skriker ut sin frustration.

”JÄVLA FUCKING KUKSUGAREVAN! HAN SA ATT DET HÄR STÄLLET VAR SÄKERT! NÄR JAG FÅR TAG PÅ HONOM SÅ KOMMER HAN ÖNSKA ATT HAN ALDRIG HADE BLIVIT FÖDD!”

Hon vandrar av och an i rummet ett tag innan hon plockar upp sin comlink och ringer till Evan som till hennes förvåning svarar ganska snabbt.

”Hoi! Echo! Hur är det? Var är du? Hur gick det?”

”JAG ÄR DÄR DEN JÄVLA NYCKELN SKA VARA OCH GISSA VAD?! DEN ÄR FÖR I HELVETE INTE HÄR! DITT SÅ OTROLIGT SÄKRA STÄLLE VISADE SIG INTE VARA SÄKERT! OCH JAG OCH JAKE ÄR DÖDA UTAN DEN DÄR NYCKELN!”

Hon blir ännu mer förbannad när hon hör Evan skratta till och sen säga ”Men det är ingen fara. Jag har varit och hämtat nyckeln. Du behöver inte oroa dig – jag har lämnat över det till maffian. Vårt uppdrag är klart.”

”DU HAR GJORT VAD?! AV ALLA JÄVLA URBLÅSTA, DUMMA OCH KORKADE SAKER SOM DU HAR GJORT SÅ TAR DET HÄR PRISET! FATTAR DU ATT DU PRECIS HAR DÖDAT MIG OCH JAKE?!”

”Men… men… Vi skulle ju bara göra färdigt jobbet och sen skulle vi vara klara. Det skulle ju var över efter det och inga fler problem. Jag förstår inte vad du pratar om…”

Echo tar några djupa andetag och med behärskad ilska säger hon sen ”Yakuzan har planterat in två stycken cranial bombs i mig och Jake och kommer att döda oss bägge om vi inte ger tillbaka informationen till dem.”

”Oj då. Det var ju inte bra alls. Vad ska ni göra ni då?”

”VAD SKA VI GÖRA?! DU RÄKNAS IN I DET DÄR OCKSÅ SKA DU VETA! VAR I HELVETE ÄR DU NÅNSTANS?!”

”Jag är på Hollywood Simsense Entertainments så klart. Var skulle jag annars vara. När jag kommit undan och insåg att jag inte kunde hjälpa er så åkte jag och hämtade nyckeln och åkte hit. Jag gick till receptionen och sa att jag ville prata med nån från Gianellifamiljen om ett uppdrag jag hade gjort åt dem. Att jag hade information som de ville ha. Det tog ett litet tag, men sen fick jag prata med en äldre snubbe som hette Tony. Han var lite skadad och bandagerad, men han var väldigt glad över att få informationen. Han frågade efter de andra i teamet och när jag sa att du och Jake hade blivit tillfångatagna av maffian så verkade han inte så glad. Han sa nåt om att fixa det och sen bad han mig stanna kvar här tills han hade fixat det. Så jag fick ett eget rum men tillgång till matrisen och mat och annat så jag tänkte att jag kunde vänta tills Tony hade fixat ut er. Umm… betyder det att han har fixat ut er nu eller?”

Echo står tyst ett litet tag innan hon vänder sig mot Jake och säger ”Känner du nån som heter Tony? Han skulle visst försöka få ut oss från yakzen?”

Jake tittar på henne ”Du menar att han lever?”

”Uppenbarligen. Vem är han?”

”Det var han som var min… eller jag menar, är min kontakt hos Gianellifamiljen.”

”Han måste vara ganska mäktig om han kan se till att få ut oss…” säger Echo och lämnar frågan hängandes i luften

”Det är han…” säger Jake och undviker frågan.

”Okej, jag har en idé. En idé om hur vi kan klara oss ur det här, men du måste göra som jag säger.”

Innan Jake hinner svara så hör Echo ett ”Hallå?” från sin telefon och håller upp en hand mot Jake.

”Sorry Evan. Jag blev distraherad av ett samtal med Jake. Du kan säga åt Tony att vi har tagit oss ut på egen hand och att vi är på väg över. Okej?” Hon väntar inte ens på svar innan hon lägger på telefonen.

(Vad är det här? Det är en del av min bok som postas på bloggen. Info finns här.)

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om nanowrimo, skriva, bok, roman, shadowrun, rollspel, cyberpunk