Ända sen Annas nyhetsbrev igår där jag fick reda på att Christian Engström fyller 50 idag så har jag försökt komma ihåg när jag först träffade Christian (för det är sånt man brukar/ska minnas) och… eh… jag har ärligt talat ingen aning. Jag minns inte när jag först träffade honom.

Eftersom vi bägge två gick med i partiet ungefär samtidigt (det skilde väl några dagar) så gissar jag på att vi antingen träffades nån gång för att samla in fysiska namnunderskrifter (det var så jag först träffade Rick) eftersom de virtuella inte dög, eller så var det på uppstartsmötet för Stockholmsdistriktet där jag och en kollega valdes som ansvariga för distriktet.

Men jag kan som sagt var inte minnas när. Och… spelar det nån roll egentligen? Nu ska jag inte bli filosofisk i den här posten, men varför är det så viktigt med när och hur man först lärde känna nån? Är inte alla andra minnen man har av personen minst lika viktiga?

För jag har många minnen av Christian från de fyra år vi har känt varandra. När vi haft roligt, när vi har bråkat, när vi har gjort gemensam sak och bråkat med andra eller när vi bara suttit och snackat skit.

Jag hoppas du har en riktigt bra födelsedag trots att du är i dödsstjärnan idag, Christian och att du fortsätter göra ett bra jobb i parlamentet!

Grattis!

Såg imorse att Rick skrev om att polisen/mobiloperatören på distans hade slagit på en mobil (nåt som Humlan också skriver om) som varit avstängd för att kunna spåra en försvunnen 18 åring och var väldigt upprörd över detta och även om jag till fullo förstår hans upprördhet och delvis delar den så…

Jag känner nog att Rick gick iväg lite för långt då jag samtidigt har full förståelse för den andra sidan – de anhöriga till personen som är försvunnen och som vill veta om nåt hänt honom.

Det är ibland en svår balansgång att gå då den tekniken som kan användas för att inkräkta på våra privatliv även kan användes för att till exempel hitta personer som är försvunna och inte bara vill ha lite privatliv.

Så hur gör man?

Jag tror att svaret är att man behöver gå bortom tekniken även om det kan vara nog så svårt.

Det betyder att det inte finns nån universallösning, men i det här fallet så fick jag en tanke på hur man undviker sådana här situationer i framtiden.

Varje gång man tecknar ett avtal med en mobiloperatör (alltså skaffar ett abonnemang) eller skaffar en ny mobil så informeras man helt enkelt om att den tekniska möjligheten att starta mobilen på avstånd finns till den mobilen man skaffar (jag antar att förmågan är kopplad till mobilen) och får ta ställning om polisen ska ha rätten att slå på den på distans. Om man inte tar ställning så ska det räknas som ett nej och det är bara genom ett aktivt val som polisen ges den rätten.

Det blir alltså lite som hur organdonationer fungerar i Sverige idag.

Ja, jag inser att folk ändå kan missbruka den här tekniken men eftersom den redan idag finns så är det dags att antingen ta bort den eller i alla fall informera folk om att den finns och låta det vara upp till var och en om man vill att den tekniken ska kunna användas.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om mobiler, fjärrpåslagning, teknik

Klipper in en intressant text rakt av från siten Copyfight:

In response to my piece on OK Go’s latest video fail on YouTube, and petulant-sounding follow-up letter, commenter ”mike” directed me to a long open letter posted by the band on their forums.

In the letter, OK Go admit that they don’t control their videos on YouTube, EMI does. Even though the band makes its own vids, EMI is fronting them money for the production and taking ownership of the result. As a result of EMI’s deal with YouTube, EMI doesn’t get paid if you embed a YouTube vid, so EMI turns that off. Because we all know how important those fractions of a penny are to this quarter’s bottom line…

To the band’s credit, they seem to understand quite well the position that everyone is in, including themselves, the labels, and the fans. There aren’t any magic solutions here – as Copyfight has been arguing for years, we need new and better business models that keep creative people fed and productive. If big record labels happen to die along the way we won’t be shedding any tears. Nor, it seems, will OK Go, who provide the embed code on their blog page for the Vimeo version of their video, and these words of wisdom:

EMI won’t let us let you embed our YouTube videos. It’s a decision that bums us out. We’ve argued with them a lot about it, but we also understand why they’re doing it. They’re aware that their rules make it harder for people to watch and share our videos, but, while our duty is to our music and our fans, theirs is to their shareholders, and they believe they’re doing the right thing.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, kontroll, idioter

Klippt direkt från Anna Trobergs blogg

Undrar om det kommer bli vanligt med FB-statusar av det här slaget:
“Polisen raidade mitt kontor på Hamnmagasinet imorse. Ingen har kontaktat mig. Anledningen? Umeå kommuns IT-kontor polisanmälde “pga mycket trafik mot ett IP-nummer” (krypterad VPN-tunnel).”
Den här fb-statusen kommer från Mikael Nordfeldth. Hans blogg går inte att nå nu. Men det kanske inte är så konstigt… Ska bli intressant att se vad det blir av detta. Just nu försöker jag och andra att få fram lite mer info.

UPPDATERING: Och här kommer en kort kommentar från Mikael själv: “Dom tog med sig alla datorena som var igång, och min laptop. Men dom lät de anstängda datorena vara kvar.”

Vad ska man säga? Att ta någons laptop är lägre än Glocalnet.

Så var då primärvalet äntligen över och jag kan konstatera att det ju gick ganska så bra.

Ett stort tack till alla som röstade på mig i valet.

Primärvalet pågår för fulla muggar och mitt i en stressig dag så upptäckte jag att Emma har gått ut och skrivit massa snälla saker om mig och uppmanat folk att rösta på mig och en del andra kandidater.

Stort tack Emma! Det gjorde dagen mycket lättare.

Andra bloggar om: primärval, piratpartiet, valsedel, riksdagen, politik, demokrati, internet

Min senaste post om staten där jag skrev om svenska ”koncentrationsläger” under andra världskriget fick massa trevligt uppmärksamhet (tack HAX och Emma med flera).  Det kom in en kommentar som jag tänkte svara på direkt, men jag insåg att det lär bli ett ganska långt svar och jag vill att folk ska få se både kommentaren och mitt svar. Så därför har jag valt att lyfta upp kommentaren till en egen post och mitt svar också.

Det senaste numret av Historisk Tidskrift innehåller en recension av boken. Recensenten är Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet. Han har forskat om Sveriges förhållande till nazismen, Nazi-Tyskland och Förintelsen.

Här kommer en sammanfattning:
Bara två av lägren hade taggtrådstängsel. Åmark menar att författarna vill sprida en bild av lägren som inte stämmer (lägren var Regnsjö och Tjörnarp).
Åmark menar att författarna överdriver kopplingen till Nazityskland. Nazisterna var rätt så ointresserade av svensk interneringspolitik. De första åren av svenska läger var alltså en skapelse i stort sett bara av den starka anti-kommunismen.
Senare bestod de internerade i hög grad av disciplinfall “i bred mening”. Framåt slutet så var det främst misstänkta krigsförbrytare, efter påtryckningar från norrmännen.
Åmark menar också att uppgiften om att den normala interneringstiden översteg ett år är felaktig. De flesta släpptes inom ett år.
Inte heller var lägren hemliga. De fördes riksdagsdebatter och tillkom offentliga utredningar.
Åmark menar också att författarna överdriver utlämningarna av tyska krigsfångar. De utlämnades inte öppet till Tyskland, utan fick – om möjligt – tillfälle att obemärkt passera gränsen.

“Österrikarna Gottfrid Auer och Franz Steller rymde till Sverige på hösten 1941, togs fast, skickades tillbaka över gränsen, lyckades smita, togs fast igen och skickades tillbaka ännu en gång till, arresterades av tyskarna – och rymde tillbaka till Sverige. Nu fick de stanna, men i fängelse. Auer – som om vi ska tro Berglund och Sennerteg skickats till en säker död två gånger – har senare skrivit memoarer där han berättar om sin tid i Sverige.”

“Sensationsmakeri och moraliserande går här starkt hand i hand med en starkt bristfällig empirisk undersökning, som baserats på en nog så begränsad del av det bevarade källmaterialet.”

Nu har jag inte tillgång till den recensionen, men det spelar ingen roll eftersom jag inte har författat boken och det i så fall blir jag som försvarar nåt som jag inte har skrivit. Och en sån situation tänker jag inte ge mig in i.

Jag kan dock inte säga att jag riktigt känner igen mig i Åmarks recension – jag hade efter att ha läst boken verkligen inte fått uppfattningen om att alla läger hade taggtråd utan att det var just Regnsjö som hade det och då bara Regnsjö. Det intrycket jag fick var att de andra lägren inte var avspärrade på samma sätt.

När det gäller hur hemliga lägren var så fick jag ett blandat intryck… Flera gånger tog man upp att de diskuterades i tidningarna och man hade även bilder på rubriker om lägren och liknande. Dock så verkar det som att man (staten) försökte hålla så mycket av lägren hemliga som möjligt. Att det alltså inte var så att ingen kände till det, men att man hade önskat att det varit så.

Däremot är jag inte förvånad om det faktiskt är så att författarna har tagit sig friheter med materialet. Boken är menad att sälja till så många som möjligt och det är tyvärr alltför vanligt att författare tar sig friheter med material (titta bara på Liza Marklund). Nåt som jag givetvis tycker är oerhört olyckligt – speciellt när det gäller nåt som är så viktigt som det här.

Det som för mig var det allra viktigaste i hela boken var dock inte exakt hur hemliga lägren var eller exakt hur hårda de var utan de faktum att de existerade och att folk låstes in på obestämd tid, på lösa grunder och utan inblandning av ordinarie rättsväsende i form av domstolar. Och det tror jag nog att de flesta kan enas om?

Det som för mig var viktigt i boken och som jag ville lyfta fram (och kanske misslyckades med) var alltså:

1) Vi hade arbetsläger i Sverige under andra världskriget

2) Folk sattes i dessa läger på obestämd tid och på ibland ganska lösa grunder

3) Det skedde inga rättegångar

Faktum är att det här, för mig i alla fall, påminner obehagligt mycket om Guantanamo som inte direkt är nåt hemligt läger…

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politiker, riksdag, regering, människor, misstag, dubbelmoral, nazityskland, koncentrationsläger, mörkläggning, historia, svensk högfärd

Brokep har precis skrivit en post om hur man tar fram teknologi för att ta sig förbi FRA-lagen. Ser fram emot slutresultatet.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, dumheter, massavlyssning, dumma politiker

HAX tar upp en bra poäng i sin senaste post och youtubeklippet han länkar till är guld. Otroligt roande men samtidigt ganska läskigt. Jag har ett annat sånt klipp som jag vill dela med mig av:

För ungefär två månader sen så skrev jag en bloggpost som hette ”Staten är alltid god” där jag listade en del saker som just den svenska staten hade gjort genom åren i ett försök att visa på att man inte ska ha en blind tilltro till staten – inte ens den svenska staten.

I en av kommentarerna så påpekade Dennis att jag hade glömt att skriva om de läger som byggdes i Norrland utifall Tyskland skulle vinna andra världskriget och det länkades till en PDF av boken ”Sverige: Sluten anstalt”.

Jag hade fullt upp just då och hade inte tid att kolla vidare i det, men någon månad senare vara jag inne i en Pocket Shop och såg en bok som heter ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga” och blev så klart nyfiken. Jag köpte den (jag vet, jag är en usel tapir ) och har precis haft tid att läsa färdigt den.

Det är en väldigt intressant bok som jag rekommenderar att folk plockar upp och läser (du kan alltid få låna av mig) och skildrar åren runt andra världskriget här i Sverige. Jag har tänkt plocka ut en del stycken från den för att visa just varför man inte alltid ska lita på staten och hur den svenska staten misslyckades ganska grovt. Wikipedia har skrivit lite om det, men uppgifterna på wikipedia och uppgifterna i boken skiljer sig åt ganska så mycket faktiskt och boken har drösvis med hänvisningar så jag vet vilken jag föredrar att tro på.

Innan jag går vidare så vill jag dock lyfta fram tre saker:

1) När vi pratar om ”koncentrationsläger” så tänker nog de flesta på läger där man inte bara spärrade in folk utan där man med flit hade ihjäl folk. Sådana var inte de svenska lägren och ett namn som ger mer korrekta bilder är kanske interneringsläger, arbetsläger eller politiska läger.

2) De läger som upprättades skilde sig åt ganska kraftigt i omfattning, hur länge de var verksamma, vilka som satt där och varför. Att på en bloggpost beskriva alla lägren på ett korrekt sätt går inte och det är heller inte det som är meningen med den här posten.

3) Vissa av motiven bakom lägren är för mig helt förståeliga – som när man i slutet av kriget tog och placerade tyska desertörer i läger medan man utredde om de t.ex. verkligen var vanliga soldater eller om de var krigsförbrytare som försökte undgå straff. Men det fanns dock många andra motiv till flera av de läger som fanns.

Sådär. Med det sagt så tänkte jag börja prata lite om lägren som upprättades i Sverige.

Koncentrationsläger i Sverige

Under åren 1940 till 1948 hade Sverige totalt sätt 14 olika läger av olika slag som sammanlagt kom att hålla tusentals människor inspärrade. Under de första åren så var lägren hårdare än vad de blev mot slutet och från början var det mest antinazister och kommunister som satt inspärrade. Efter 42-43 nån gång så byttes detta ut och det blev i huvudsak antikommunister och nazister som blev inlåsta. Gissa varför… du får tre gissningar.

I vissa fall var det kriminella som sattes där, men i de flesta fall så hade de som satt i lägren inte begått nåt brott. Och oavsett vilket så var det i princip aldrig nån dom efter en rättegång som låg till grund för inspärrningen utan det var helt enkelt tjänstemannabeslut gjorda av tjänstemän vid Utlänningsnämnden som låg till grund för inspärrningarna som för det mesta var helt godtyckliga. Dessutom var inspärrningarna alltid på obestämd tid och de fick heller inte veta varför de hade spärrats in.

Jag ska här ge flera exempel på vad som kunde ligga till grund för att nån sattes i ett läger.

För myndigheterna i Beredskapssverige räckte det med att han var en utländsk flykting som uttryckt sympati för kommunismen för att klassa honom som en allvarlig säkerhetsrisk. […] Den 17 juni 1940 […] beslutade Socialstyrelsen att korvgubben skulle interneras på obestämd tid i Långmora, […] Varken korvgubben från Helsingborg eller någon annan som placerades där fick veta vad de anklagades för och de hade ingen möjlighet att överklaga.

Två år senare satt han fortfarande inspärrad och polisen avrådde bestämt Socialstyrelsen från att släppa honom fri. Polischefen (landsfogden) i Malmöhus län betecknade honom som en ”sluten och lömsk” person som enbart umgåtts med kommunister och även om det inte gick att bevisa att han bedrivit kommunistisk propaganda […] var risken stor att han skulle ”fortsätta med dylik underjordisk verksamhet”.

Ett annat exempel är:

Den tysk-judiske flyktingen Adam påstods ha ”väckt misstänksamhet” genom att åka omkring på motorcykel i Kristianstadstrakten. Dessutom hade han lovat att skaffa den kommunistiska tidningen Die Welt till två personer i Skåne, sades det.

Trots att det handlade om över två år gamla rykten var Socialstyrelsen obeveklig. Adam spärrades in i Långmora som en säkerhetsrisk den 10 september 1942.

Ytterligare ett annat är:

Herz, som var född i Chemnitz i Tyskland, var varken jude eller kommunist, men däremot uttalad pacifist […]

Efter en kort sejour i Österrike flydde han 1934 till Sverige och började arbeta med folkbildning och flyktingar på Birkagårdens folkhögskola. I mars 1940 hämtades han utan förvarning av polisen i sin bostad på folkhögskolan och fördes till Smedsbo, av allt att döma för att han hade spridit ”pacifistisk propaganda”; att öppet förespråka vapenvägran var inte gångbart hos svenska myndigheter under beredskapsåren. Det tog flera veckor innan man på folkhögskolan på omvägar fick reda på vad som hade hänt honom.

Är det bara jag som gör kopplingar till ”terrorist speach” och ”terroristpropaganda” när man läser det här? Hur det helt enkelt räcker att man pratar om något för att man ska kunna spärras in på obestämd tid?

Boken är full med exempel på folk som har spärrats in på lösa grunder på obestämd tid så jag ska inte dra upp fler specifika exempel på varför folk låstes in, men jag återkommer till det senare.

Lägren varierade i hur hårde regler de hade och vilken bevakning de hade, men alla byggdes långt bort från befolkningscentrum så att information om lägren inte skulle ha så lätt att nå ut till folk och alla hade vakter som höll ordningen. Ett av de hårdast disciplinerade lägren var det som heter Rengsjölägret och jag tänker nu citera boken igen

Nattliga visitationer genomfördes en gång i timmen efter en rymning i juli 1944. Visitationerna skedde antingen genom att konstaplarna lyste internerna i ansiktet med ficklampor eller genom att belysningen i hela logementet tändes, vilket naturligtvis spädde på irritationen mot lägerpersonalen. Internerna sattes vidare i hårt kroppsarbete, bland annat stenbrytning.

Så inte nog med att man spärrades in på lösa grunder, på obestämd tid, utan rättegång och utan möjlighet att överklaga. På dagtid arbetade man hårt och på natten så kunde man bli väckt en gång i timmen – inte undra på att många fick psykiska problem av vistelsen i lägret.

Nu var det här visserligen det hårdaste lägret och några månader senare samma år så drogs de nattliga visitationerna ner för att bara lite senare helt avskaffas. Men det var ändå många interner som drog på sig psykiska problem av vistelsen (speciellt de som sattes i läger efter att ha flytt från tyska koncentrationsläger) och vad tror ni hände med de som fick psykiska problem av lägervistelsen?

De sattes så klart i ett annat läger för de som hade psykiska problem! *bomtisch*

Läger för kvinnor

Det fanns även mot slutet ett speciellt läger för kvinnor och såhär skriver boken om det

Utländska kvinnor skulle alltså utan rättslig prövning spärras in i läger på obestämd tid om de kunde misstänkas ha haft ”samröre” med framför allt tyska soldater, eller om de klassades som ”arbetsovilliga” eller ”lösaktiga”.

Vidare står det

Även om de exakta orsakerna alltså sällan framgår i dokumenten tycks det i många fall underförstått ha handlat om att dessa kvinnor påstods vara ”övererotiska”.

Boken skriver också:

I norskan E.N.:s akt heter det bland annat: ”Rymt flera gånger och legat med karlar. I högsta grad fräck och ful i munnen, sjöng oanständiga visor, särskilt frestande för vakterna.”

Och i sammanfattningen om lägret står det

I Tjörnarps lägerarkiv beskrivs de kvinnliga internerna som ”lösaktiga” och ”karltokiga”, vilket visar att lägrets existens troligen hade lika mycket med sexualpolitik att göra.

Sandlerkommissionen, en spion och ett hemligt läger

Det hjälper inte heller när det visar sig att en av de som hade mest inflytande i vilka som fick skickas till dessa läger under vintern 44-45 visade sig vara en spion för Tyskland. När detta kom fram så blev allmänheten upprörd och mer information om lägren kom fram. Det startades en kommission som skulle utreda detta som kom att heta Sandlerkommissionen. Om den utredningens resultat skriver boken mycket, men jag tänkte plocka ut en specifik del:

Inte heller bidrog Sandlerkommissionen till att kasta ljus över de gåtfulla omständigheterna kring ett annat av lägren, det så kallade Ingelslägret vid Svarttjärn, som var i drift fram till september 1945. De första två-tre åren av lägrets existens är ännu idag höljda i dunkel, eftersom de första dokumenten i lägrets arkiv är daterade på senvåren 1945, trots att flera lokala källor omvittnar att lägret upprättades redan 1942.

Varför är då detta material borta? Vem har sett till att arkivhandlingarna från 1942 till 1945 gallrats ut från lägerarkivet, och framför allt varför?

Det är bra frågor som boken tyvärr inte svarar på, men även utan dessa svar så ger boken en otrolig inblick i vad som försiggick i Sverige under andra världskriget som man aldrig annars hör talas om.

Den visar med all tydlighet att vi i Sverige redan har haft ett system där rättssäkerhet och devisen om att man är oskyldig till motsatsen har bevisats inte existerade. Vi har i Sverige för inte allt för länge sen haft läger där vi har spärrat in människor på lösa eller ickeexisterande grunder helt enkelt för att staten tyckte det var en bra idé.

Nu gäller det att vi ser till att det inte händer igen.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politiker, riksdag, regering, människor, misstag, dubbelmoral, nazityskland, koncentrationsläger, mörkläggning, historia, svensk högfärd

I min senaste postning om kritik så lyfte jag fram två exempel för att visa tydliga skillnader i hur man kan ge kritik, men i kommentarerna till den postningen så togs en mycket bra poäng upp som jag vill lyfta upp till en egen postning.

Den visar också på ett väldigt bra sätt hur även små skillnader kan påverka hur man uppfattar kritiken. Notera att jag skriver kan eftersom jag tror att det beror lite på vem som får kritiken och vilket humör hen har för tillfället.

1) Skitbra jobbat! Verkligen! Jag är grymt imponerad av det du gjort och det arbete du har lagt ner, men till nästa gång så tror jag det skulle bli ännu bättre om vi ändrade på A, B och C. Skitbra jobbat!

2) Skitbra jobbat! Verkligen! Jag är grymt imponerad av det du gjort och det arbete du har lagt ner och till nästa gång så tror jag det skulle bli ännu bättre om vi ändrade på A, B och C. Skitbra jobbat!

Skillnaden mellan dessa två exempel är bara ett ord, men kan ändå ha ganska så stor betydelse för den som tar emot kritiken. Jag tror personligen att det är bättre att använda ”och” istället för ”men” och tror att sån kritik ger ett bättre resultat. Hur mycket beror på individen så klart.

Språk är otroligt viktigt när man kommunicerar oavsett om det gäller kritik eller inte. Och det är värt att tänka på vad man säger när man pratar med andra.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, kritik, människor

Jag tänkte bygga vidare lite på min senaste post om kritik med lite exempel. Men innan mina egna exempel så vill jag tipsa om Anders Trobergs kommentar på min senaste postning – den är väldigt bra och tar upp mycket av det jag tänker ta upp nu.

Det som följer nedan är exempel som är baserad på verklig kritik som jag har fått ta emot i rollen som Distriktsledare och/eller Kampanjledare. Den är dock tillskruvad för att ytterligare driva fram min poäng.

1) Det du gjort suger! Det suger så jävla mycket! Det fetsuger så inihelvete! Det suger! För att det inte ska suga så måste du ändra på A, B och C till nästa gång! Och det du gjorde suger!

2) Skitbra jobbat! Verkligen! Jag är grymt imponerad av det du gjort och det arbete du har lagt ner. Men du… till nästa gång så tror jag det skulle bli ännu bättre om vi ändrade på A, B och C. Skitbra jobbat!

Hur skulle du reagera på de här två exemplen?

Jag har råkat ut för ungefär bägge och jag vet hur jag har reagerat.

Vid exempel 1 så har jag gett folk ett nedtonat ”fuck off” och skitit i förslagen eller så har jag börjat förklara hur man ger kritik på ett bättre sätt.

Vid exempel 2 så har jag blivit tokglad och genast satt mig på att skissa på förbättringar till nästa gång.

Exempel 1 är vad jag kallar för ”dålig kritik” och i 95% av alla fall så leder sån kritik till att den som tar emot den ger ett dåligt bemötande. Och gör man inte det, utan bemöter det på ett bra sätt så är man tamefan en ängel.

Exempel 2 är vad jag kallar för ”bra kritik” och i 95% av alla fall så leder sån kritik till att den som tar emot den ger ett bra bemötande. Och gör man inte det, utan bemöter det på ett dåligt sätt så ska man ha spö.

Vid exempel 1 så får man nästan alltid bara två stycken förlorare. Både den som lägger fram kritiken och den som tar emot den förlorar nämligen.

Men vid exempel 2 så får man nästan alltid två vinnare. Person A får antagligen sina förslag igenom och person B mår bättre för att hen har blivit uppmärksammad och fått beröm för sitt arbete.

Jag är medveten om att det sällan är så klara skillnader i hur kritik läggs fram som i de här två extrama fallen som jag har presenterat här, men som sagt. Det är till för att driva en poäng och ge folk exempel på vad jag menar.

Men det hela handlar om två saker:
1) Kommunikation – och lyssna på folk när de pratar
2) Behandla folk som du själv vill bli behandlad

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, kritik, människor

Den senaste tiden har det bloggats en del om kritik inom piratpartiet och folk har lite olika åsikter om saker och ting. Mot bättre vetande så har jag med denna postning tänk ge mig in i leken om det här.

Det har varit… intressanta veckor kan man säga och det har gett upphov till många funderingar. En sak som jag har fått höra är att man ska vara bra på att ta emot kritik – man ska inte ta den personligt och jag håller med om det. Det är viktigt hur man tar emot den kritik som man får.

Men än viktigare är hur man ger kritik.

Det finns fyra sätt kring presentationen och bemötandet av kritik: bra kritik, dålig kritik, bra bemötande av kritik och dåligt bemötande av kritik. Om man ger kritik på ett bra sätt så blir det mycket, mycket lättare för den som får kritiken att bemöta den på ett bra sätt.

Om man däremot ger kritik på ett dåligt sätt så krävs det en stor viljeansträngning från personen som får kritiken att bemöta den på ett bra sätt. Detta eftersom att alla inblandade inte är mer än männsikor och som sådana väldigt mycket reagerar med känslor.

Jag har fått och gett kritik i den akademiska världen, i arbetslivet, inom föreningslivet och privat.

Och med undantag från nån enstaka chef i arbetslivet så har jag aldrig sett ett sånt dåligt kritikklimat som det som finns idag inom PP. Tyvärr.

Jag vill här poängtera att jag inte pratar om konstruktiv/icke konstruktiv kritik eller positiv/negativ kritik när jag pratar bra/dålig kritik. Det jag pratar om är själva presentationen av kritiken (även om det kan hänga ihop med om det är konstruktivt eller inte).

Rent teoretiskt sätt så skulle kritiken alltså kunna vara positiv och konstruktiv men ändå vara dålig då man lägger fram den på ett olyckligt sätt. Och det är just hur man lägger fram det som den här posten i huvudsak handlar om.

Med en snabb googling så hittade jag en sammanställning av Nina Jansdotter som heter Konsten att ge kritik som jag tycker är oerhört bra och nåt som jag önskar att fler inom partiet kunde ta till sig. Det lättaste rådet, om man inte orkar läsa det Nina skriver är att ge kritik på samma sätt som man själv skulle vilja få kritik.

Ja, det gäller mig också. Även om jag försöker ge kritik på ett bra sätt så lyckas jag inte alltid. Tyvärr.

Jag önskar det stannade där dock, men det gör det inte.

För förutom att vi är dåliga i hur vi levererar kritik så är vi även dåliga på att ge positiv kritik. Emma tog upp det för… jag tror det är snart ett år sen. Det är tyvärr alldeles för sällan vi ger varandra beröm när nån har gjort nåt bra. Jag har försökt föregå med gått exempel ända sen hon tog upp det, men tyvärr så glömmer man lätt bort det och fokuserar på det negativa.

Det vore bra om vi alla kunde göra en ansträngning och lyfta fram det som vi tycker andra gör bra mer än vad vi gör idag. Det behövs.

En sista sak… Jag ser en oroväckande tendens hos många i partiet i att automatiskt slå ifrån sig när det kommer kritik. Och det är väldigt, väldigt farligt.

Alla har en rätt att få komma med kritik oavsett vem man är eller vilken position man har eller inte har. Samtidigt så… om man kommer med kritik så måste man också vara beredd på att kunna få kritik tillbaka. Just eftersom alla har rätt att komma med kritik.

Som ett exempel så vet jag att en person skickade iväg ett mail till styrelsen som var fullt med hård, rak och ärlig kritik. Kritik som lätt skulle kunna bemötas på fel sätt. Men eftersom personen bemödade sig för att lägga fram kritiken på ett bra sätt så vet jag att flera personer i styrelsen har bemött kritiken på ett bra sätt.

Nåt som slår mig som väldigt intressant är också hur så många inom partiet som missar att verkligen prata och lyssna på varandra. Jag pratar med en del personer och jag märker att folk vill i princip samma sak. De flesta vill nå samma mål och har liknande arbetsvägar och metoder. Men de har olika språk och missar helt enkelt när de kommunicerar med varandra. Jag tror att mycket av det här hade kunnat undvikas om folk ansträngde sig för att prata *med* varandra och att faktiskt lyssna på den andra parten.

Nästa gång du har kritik att framföra – kika på Ninas sida och ta till dig det hon skrivit i hur du presenterar din kritik, kom gärna med positiv kritik samtidigt och var beredd på att folk kan komma att kritisera dig. Och lyssna på vad folk säger. Jag vet att jag kommer göra det i alla fall.

Pingat på Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, kritik, människor